”Det finns ett problem här”, sa Erika Berger.
”Förklara”, bad Sonja Modig.
”Det är inte det att vi inte vill lösa morden eller bistå polisen. Ni har dessutom redan allt material i Dag Svenssons dator. Problemet är ett etiskt dilemma. Massmedia och poliser funkar inte så bra ihop.”
”Tro mig. Jag har förstått det nu på morgonen”, log Sonja Modig.
”Hur så?”
”Det var ingenting. Bara en personlig reflektion.”
”Okej. För att behålla sin trovärdighet måste massmedia hålla en tydlig distans till myndigheter. Journalister som springer på polishuset och samarbetar med polisutredningar blir till sist springpojkar åt polisen.”
”Jag har träffat några sådana”, sa Modig. ”Om jag förstått saken rätt så finns det motsatta förhållandet också. Att poliser blir springpojkar åt vissa tidningar.”
Erika Berger skrattade.
”Det är sant. Dessvärre måste jag avslöja att vi på Millennium helt enkelt inte har råd att hålla oss med den sortens plånboksjournalistik. Men här handlar det inte om att du vill förhöra någon av Millenniums medarbetare – vilket vi ställer upp på utan debatt – utan om en formell begäran att vi aktivt ska bistå polisutredningen genom att ställa vårt journalistiska material till förfogande.”
Sonja Modig nickade.
”Då finns det två synpunkter. För det första handlar det om mordet på en av tidningens medarbetare. Ur den synvinkeln hjälper vi naturligtvis till allt vi kan. Men den andra punkten är att det finns sådant som vi inte kan lämna till polisen. Det rör våra källor.”
”Jag kan vara flexibel. Jag kan förbinda mig att skydda era källor. Jag har inget intresse av dem.”
”Det handlar inte om ditt ärliga uppsåt eller vårt förtroende för dig. Det handlar om att vi aldrig lämnar ut en källa oavsett omständigheterna.”
”Okej.”
”Sedan tillkommer det faktum att vi på Millennium driver en egen utredning om morden, vilket alltså är att betrakta som ett journalistiskt arbete. Där är jag beredd att lämna över information till polisen då vi har något färdigt som vi kan publicera – men inte innan dess.”
Erika Berger lade pannan i djupa veck och funderade. Till sist nickade hon för sig själv.
”Jag måste kunna leva med mig själv också. Vi gör så här … Du får jobba med vår medarbetare Malin Eriksson. Hon är helt insatt i materialet och kompetent att avgöra var gränsen går. Hon får i uppdrag att guida dig genom Dag Svenssons bok som ni redan har en kopia av. Avsikten är att göra en begriplig förteckning över vilka som kan anses vara potentiellt misstänkta.”
Irene Nesser var helt omedveten om nattens dramatik då hon tog pendeltåget från Södra station till Södertälje. Hon var klädd i en halvlång svart skinnjacka, mörka byxor och en proper röd stickad tröja. Hon hade glasögon som hon sköt upp i pannan.
I Södertälje promenerade hon till Strängnäsbussen och löste biljett till Stallarholmen. Hon klev av en bra bit söder om Stallarholmen strax efter elva. Hon befann sig vid en hållplats utan några byggnader inom synhåll. Hon visualiserade kartan i huvudet. Hon hade Mälaren några kilometer nordost och terrängen var fylld av både fritidsbostäder och enskilda åretruntbostäder. Advokat Nils Bjurmans fastighet var belägen i ett sommarstugeområde nästan tre kilometer från busshållplatsen. Hon tog en klunk vatten ur en petflaska och började promenera. Hon var framme drygt fyrtiofem minuter senare.
Hon började med att göra en rundvandring i terrängen och undersöka grannarna. Till höger var det drygt hundrafemtio meter till grannstugan. Där var ingen hemma. Till vänster låg en ravin. Hon passerade två sommarstugor innan hon kom bort till en liten stugby där hon noterade tecken på människor i form av ett öppet fönster och ljud från en radio. Men det var tre hundra meter till Bjurmans stuga. Hon kunde följaktligen arbeta relativt ostört.
Hon hade tagit med sig nycklarna från hans lägenhet och hade inga problem att öppna ytterdörren. Hennes första åtgärd bestod i att skruva upp en fönsterlucka på husets baksida, vilket gav henne en reträttväg i händelse av att obehag skulle dyka upp på brokvisten. Det obehag hon såg framför sig var att någon polis eventuellt skulle få för sig att dyka upp vid stugan.
Bjurmans sommarstuga var en äldre och ganska liten byggnad med storstuga, kammare och ett litet pentry med vatten indraget. Dasset var en mulltoalett ute på gården. Hon ägnade tjugo minuter åt att söka igenom förvaringsskåp, garderober och byråar. Hon hittade inte så mycket som en flik av ett papper som kunde ha något med Lisbeth Salander eller Zala att göra.
Till sist gick hon ut på gården och undersökte mulltoaletten och en vedbod. Där fanns inget av värde och ingen dokumentation. Resan hade följaktligen varit förgäves.
Hon satte sig på bron och drack vatten och åt ett äpple.
När hon gick för att stänga fönsterluckan stannade hon till i farstun och betraktade en meterhög aluminiumstege. Hon gick in i storstugan igen och granskade det brädfodrade taket. Öppningen till loftet var nästan osynlig mellan två takbjälkar. Hon hämtade stegen och sköt upp luckan och hittade omedelbart fem A4-pärmar.
Den blonde jätten var bekymrad. Saker och ting hade gått alldeles på tok och katastroferna kommit slag i slag.
Sandström hade hört av sig till bröderna Ranta. Han hade varit skräckslagen och rapporterat att Dag Svensson planerade ett avslöjande reportage om hans horaffärer och om bröderna Ranta. Så långt hade det inte varit något större problem. Att media hängde ut Sandström angick inte den blonde jätten, och bröderna Ranta kunde ligga lågt ett tag. Bröderna Ranta hade följaktligen tagit Baltic Star över Östersjön för en tids semester. Det var inte sannolikt att tjafset skulle leda till en domstol men om det värsta skulle hända så hade de gjort voltor tidigare. Det ingick i arbetsbeskrivningen.
Men Lisbeth Salander hade lyckats undfly Magge Lundin. Det var obegripligt eftersom Salander ju var en liten docka jämfört med Lundin och hela uppgiften egentligen bara bestått i att stuva in henne i en bil och forsla ned henne till lagret söder om Nykvarn.
Sedan hade Sandström fått ett nytt besök och den gången hade Dag Svensson varit ute efter Zala. Det gjorde att allt hamnade i ett helt nytt läge. Mellan Bjurmans panik och Dag Svenssons fortsatta rotande hade en potentiellt farlig situation uppstått.
En amatör är en gangster som inte är beredd att ta konsekvenserna. Bjurman var en komplett amatör. Den blonde jätten hade avrått Zala från att ha något med Bjurman att göra men för Zala hade namnet Lisbeth Salander varit oemotståndligt. Han hatade Salander. Det var helt irrationellt. Det hade varit som att trycka på en knapp.
Det hade varit en ren slump att den blonde jätten befunnit sig hemma hos Bjurman på kvällen då Dag Svensson ringde. Samma jävla journalist som redan skapat problem med Sandström och bröderna Ranta. Jätten hade åkt över för att lugna eller hota advokaten efter behov på grund av den misslyckade kidnappningen av Lisbeth Salander, och Svenssons samtal hade skapat en våldsam panik hos Bjurman. Han hade varit oresonligt korkad. Helt plötsligt ville han dra sig ur.
Till råga på allt hade Bjurman hämtat sin cowboypistol för att hota honom. Den blonde jätten hade häpet tittat på Bjurman och tagit ifrån honom revolvern. Han hade redan handskar på sig, så fingeravtrycken var inget problem. Han hade egentligen inte haft något alternativ när Bjurman väl hade flippat.
Bjurman kände naturligtvis till Zala. Därmed var han en belastning. Han kunde inte riktigt förklara varför han tvingat Bjurman att ta av sig kläderna mer än att han tyckte hjärtligt illa om Bjurman och ville markera det. Han hade nästan kommit av sig då han sett tatueringen på hans mage: JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.