En kort stund hade han nästan tyckt synd om Bjurman. Han var en sådan komplett idiot. Men han befann sig i en bransch där sådana ovidkommande känslor inte kunde tillåtas störa den praktiska verksamheten. Han hade följaktligen lett ut honom i sovrummet och tvingat ned honom på knä och använt en kudde som ljuddämpare.
Han hade ägnat fem minuter åt att söka igenom Bjurmans lägenhet efter minsta koppling till Zala. Det enda han hittade var telefonnumret till sin egen mobil. För säkerhets skull tog han Bjurmans mobil med sig.
Dag Svensson var nästa problem. Om Bjurman hittades död skulle Dag Svensson naturligtvis höra av sig till polisen. Det han kunde berätta var att Bjurman hade skjutits några minuter efter att han hade ringt upp honom och frågat om Zala. Det behövdes ingen större fantasi för att inse att Zala därmed skulle bli föremål för vidlyftiga spekulationer.
Den blonde jätten betraktade sig själv som smart, men han hade en enorm respekt för Zalas närmast kusligt strategiska begåvning.
De hade samarbetat i drygt tolv år. Det hade varit ett framgångsrikt decennium och den blonde jätten betraktade Zala med vördnad, närmast som en mentor. Han kunde sitta i timmar och lyssna medan Zala förklarade den mänskliga naturen och dess svagheter och hur man kunde profitera på den.
Men helt plötsligt svajade deras affärsverksamhet. Saker och ting hade börjat gå på tok.
Han hade kört direkt från Bjurman till Enskede och parkerat den vita Volvon två kvarter bort. Som tur var hade porten inte riktigt gått i lås. Han hade gått upp och ringt på dörren med namnet Svensson-Bergman.
Han hade inte haft tid att söka igenom lägenheten eller plocka med sig papper. Han hade skjutit två skott – det hade varit en kvinna i lägenheten också. Sedan hade han tagit Dag Svenssons dator som stod på bordet i vardagsrummet, vänt på klacken och gått nedför trapporna till sin bil och lämnat Enskede. Den enda fadäsen hade varit att han faktiskt hade tappat vapnet i trappan då han försökte balansera datorn och samtidigt fiska upp bilnycklarna för att spara tid. Han hade hejdat sig en tiondels sekund, men revolvern hade rutschat nedför källartrappan och han bedömde det som alltför tidskrävande att gå tillbaka och hämta den. Han var medveten om att han hade ett utseende som folk kom ihåg och det viktiga var att försvinna från platsen innan han blev observerad.
Den tappade revolvern hade varit en källa till kritik från Zala till dess att implikationerna klarlades. De hade aldrig blivit så förvånade som när polisen plötsligt inledde en klappjakt på Lisbeth Salander. Det tappade vapnet hade därmed förvandlats till en ofattbar lyckosam slump.
Dessvärre skapade det i sin tur ett helt nytt problem. Salander var den enda återstående svaga länken. Hon kände till Bjurman och hon kände till Zala. Hon kunde lägga ihop två och två. När han och Zala konfererat om saken var de överens. De måste hitta Salander och begrava henne någonstans. Det vore perfekt om hon aldrig hittades. Så småningom skulle mordutredningen arkiveras och börja samla damm.
De hade chansat på att Miriam Wu kunde leda dem till Salander. Och helt plötsligt hade det gått på tok igen. Paolo Roberto. Av alla människor. Från ingenstans. Och enligt tidningarna var han dessutom en vän till Lisbeth Salander.
Den blonde jätten var mållös.
Efter Nykvarn hade han sökt sig till Magge Lundins hus i Svavelsjö, bara några hundra meter från Svavelsjö MC:s högkvarter. Det var inte ett idealiskt gömställe, men han hade inte haft så många alternativ och han måste hitta ett ställe där han kunde ligga lågt till dess att blånaderna i ansiktet började lägga sig och han diskret kunde lämna Stockholmsregionen. Han fingrade på sitt knäckta näsben och kände på bulan i nacken. Svullnaden hade börjat lägga sig.
Det hade varit ett klokt drag att åka tillbaka och bränna upp hela skiten. Det handlade om att städa.
Sedan blev han plötsligt iskall.
Bjurman. Han hade som hastigast träffat Bjurman vid ett enda tillfälle i sommarstugan utanför Stallarholmen i början av februari, då Zala hade accepterat jobbet att ta hand om Salander. Bjurman hade haft en pärm om Salander som han bläddrat i. Hur fan hade han kunnat missa det? Den kunde leda till Zala.
Han gick ned till köket och förklarade för Magge Lundin varför denne i all hast måste åka ut till Stallarholmen och anlägga en ny brasa.
Kriminalinspektör Bublanski ägnade lunchen åt att försöka få ordning på den utredning han kände höll på att gå alldeles överstyr. Han tillbringade en lång stund tillsammans med Curt Svensson och Sonny Bohman med att koordinera jakten på Lisbeth Salander. Nya tips hade flutit in från bland annat Göteborg och Norrköping. Göteborg avfärdades ganska omgående men Norrköpingstipset hade en vag potential. De informerade kollegorna och lade en försiktig spaning på en adress där en flicka med ett utseende som påminde om Salanders påstods ha setts till.
Han försökte få till stånd ett diplomatiskt samtal med Hans Faste, men denne fanns inte i huset och svarade inte i mobilen. Efter det stormiga förmiddagsmötet hade Faste försvunnit som ett åskmoln.
Därefter tog sig Bublanski an förundersökningsledaren Richard Ekström i ett försök att lösa problematiken kring Sonja Modig. Han ägnade en lång stund åt att lägga fram sakskäl till att han ansåg att beslutet att koppla bort henne från utredningen var huvudlöst. Ekström vägrade lyssna och Bublanski beslutade att avvakta till efter helgen innan han började göra sak av den idiotiska situationen. Förhållandet mellan spaningsledaren och förundersökningsledaren började bli ohållbart.
Strax efter tre på eftermiddagen gick han ut i korridoren och såg Niklas Eriksson komma ut ur Sonja Modigs rum där han fortfarande gick igenom innehållet i Dag Svenssons hårddisk. Vilket, ansåg Bublanski, nu var en meningslös sysselsättning eftersom ingen riktig polis hängde över hans axel och höll koll på vad han missade. Han beslutade att överföra Niklas Eriksson till Curt Svensson för återstoden av veckan.
Innan han hunnit säga någonting försvann dock Eriksson in på toaletten längst bort i korridoren. Bublanski petade sig i örat och gick fram till Sonja Modigs rum för att vänta på att Eriksson skulle komma tillbaka. Från dörröppningen betraktade han Sonja Modigs tomma stol.
Sedan föll hans blick på Niklas Erikssons mobiltelefon som låg kvarglömd i hyllan bakom hans arbetsstol.
Bublanski tvekade en sekund och sneglade mot den fortfarande låsta toalettdörren. Sedan klev han på ren impuls in i rummet och stoppade på sig Erikssons mobil och gick med raska steg till sitt tjänsterum och stängde dörren. Han klickade upp samtalslistan.
Klockan 9.57, fem minuter efter att det stormiga morgonmötet hade avslutats, hade Niklas Eriksson ringt ett 070-nummer. Bublanski lyfte luren på sin bordstelefon och slog numret. Det var journalisten Tony Scala som svarade.
Han lade på luren och stirrade på Erikssons mobil. Sedan reste han sig med ett åskliknande ansiktsuttryck. Han hade tagit två steg mot dörren när telefonen på hans skrivbord ringde. Han gick tillbaka och röt sitt namn i luren.
”Det är Jerker. Jag är kvar vid lagret utanför Nykvarn.”
”Jaha.”
”Branden är släckt. Vi har hållit på med brottsplatsundersökning de senaste två timmarna. Södertäljepolisen tog hit en likhund för att sniffa av området utifall att det låg någon i ruinerna.”
”Och?”
”Det gjorde det inte. Men vi tog en paus så att hunden skulle få vila nosen ett tag. Hundföraren säger att det är nödvändigt eftersom det är väldigt starka dofter på en brandplats.”
”Till saken.”
”Han tog en promenad och släppte hunden en bit från brandplatsen. Jycken markerade lik på en plats ungefär sjuttiofem meter in i skogen bakom lagret. Vi har grävt på platsen. För tio minuter sedan fick vi upp ett människoben med fot och en sko. Det tycks vara en mans sko. Kvarlevorna låg rätt ytligt.”