”Å fan. Jerker, du måste …”
”Jag har redan tagit befälet över fyndplatsen och avbrutit utgrävningen. Jag vill ha hit rättsmedicin och ordentliga tekniker innan vi går vidare.”
”Mycket bra jobbat, Jerker.”
”Det är inte allt. För fem minuter sedan gjorde jycken en ny markering ungefär åttio meter från den första fyndplatsen.”
Lisbeth Salander hade kokat kaffe på Bjurmans spis, ätit ytterligare ett äpple och tillbringat två timmar med att sida för sida läsa igenom Bjurmans research om henne. Hon var imponerad. Han hade lagt ned en oerhörd möda på uppgiften och systematiserat information som om det var en passionerad hobby. Han hade hittat material om henne som hon inte ens visste existerade.
Hon läste Holger Palmgrens journal med blandade känslor. Det var två inbundna svarta anteckningsböcker. Han hade börjat föra dagbok om henne då hon var 15 år och just hade avvikit från sitt andra par fosterföräldrar, ett äldre par i Sigtuna där han var sociolog och hon var författare av barnböcker. Lisbeth hade stannat hos dem i tolv dagar och upplevt att de var omåttligt stolta över att göra en social insats genom att förbarma sig över henne, och att de förväntade sig att hon skulle uttrycka en djup tacksamhet. Lisbeth hade fått nog då hennes högst tillfälliga fostermor högljutt berömde sig själv inför en grannfru och lade ut texten om hur viktigt det var att någon tog sig an ungdomar som hade uppenbara problem. Jag är inget jävla socialprojekt, ville hon skrika varje gång hennes fostermor visade upp henne för sina bekanta. På den tolfte dagen hade hon stulit 100 kronor ur matkassan och tagit bussen till Upplands-Väsby och pendeln till Stockholms Central. Polisen hade hittat henne sex veckor senare då hon var inneboende hos en 67-årig farbror i Haninge.
Han hade varit rätt okej. Han försåg henne med husrum och mat. Hon hade inte behövt göra särskilt mycket i gengäld. Han ville smygtitta på henne då hon var naken. Han rörde henne aldrig. Hon visste att han definitionsmässigt var att betrakta som pedofil, men hon hade aldrig upplevt något hot från honom. Hon uppfattade honom som en inbunden och socialt handikappad människa. I efterhand kunde hon till och med uppleva en märklig känsla av släktskap då hon tänkte på honom. De upplevde bägge ett stort utanförskap.
En granne hade slutligen observerat henne och larmat polisen. En socialassistent hade ägnat stor möda åt att övertala henne att anmäla honom för sexuella övergrepp. Hon hade hårdnackat vägrat erkänna att något otillbörligt hade ägt rum och i vilket fall var hon 15 år gammal och lovlig. Fuck you. Därefter hade Holger Palmgren ingripit och kvitterat ut henne. Palmgren hade börjat skriva dagbok om henne i vad som framstod som ett frustrerat försök att reda ut sina egna tvivel. De första meningarna hade formulerats i december 1993.
L. framstår alltmer som den mest ohanterliga unge som jag någonsin haft att göra med. Frågan är om jag gör rätt då jag motsätter mig att hon återbördas till S:t Stefans. Hon har nu avverkat två fosterfamiljer på tre månader och löper uppenbar risk att fara illa under sina utflykter. Jag måste snart besluta om jag ska avsäga mig uppdraget och kräva att hon tas om hand av riktiga experter. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. I dag har jag haft ett allvarligt samtal med henne.
Lisbeth mindes varje ord som hade yttrats under det allvarliga samtalet. Det hade varit dagen före julafton. Holger Palmgren hade tagit henne med hem till sig och inkvarterat henne i sitt gästrum. Han hade lagat spaghetti med köttfärssås till middag och därefter placerat henne i vardagsrumssoffan och satt sig i en fåtölj mitt emot henne. Hon hade vagt undrat om Palmgren också ville se henne naken.
Istället hade han talat till henne som om hon varit vuxen.
Det hade varit en två timmar lång monolog. Hon hade knappt svarat på tilltal. Han hade förklarat livets realiteter, vilka bestod i att hon nu hade att välja mellan att återbördas till S:t Stefans eller att bo i en fosterfamilj. Han lovade att han skulle försöka hitta en någorlunda acceptabel familj och han krävde att hon skulle godta hans val. Han hade beslutat att hon skulle tillbringa julhelgen hos honom för att få tid att fundera över sin framtid. Det var helt och hållet hennes eget val, men senast på annandag jul ville han ha ett klart besked och ett löfte från henne. Hon skulle vara tvungen att lova att om hon hade problem skulle hon vända sig till honom istället för att rymma. Därefter hade han kört henne i säng och uppenbarligen satt sig att skriva de första raderna i sin privata journal om Lisbeth Salander.
Hotet – alternativet att transporteras tillbaka till S:t Stefans i mellandagarna – skrämde henne mer än Holger Palmgren kunnat ana. Hon tillbringade en olycklig julhelg med att misstänksamt bevaka varje rörelse som Palmgren företog sig. På annandagen hade han ännu inte börjat tafsa på henne och visade heller inga tecken på att vilja smygtitta på henne. Tvärtom hade han blivit extremt irriterad då hon provocerat honom genom att promenera naken från hans gästrum till badrummet. Han hade slagit igen badrumsdörren med en kraftig smäll. Sent omsider hade hon gett de löften han krävde. Hon hade hållit sitt ord. Nåja, mer eller mindre.
I sin journal kommenterade Palmgren metodiskt varje möte han hade med henne. Ibland var det tre rader, ibland fyllde han flera sidor med funderingar. Stundom häpnade hon. Palmgren hade varit mer insiktsfull än hon haft en aning om, och han hade ibland kommenterat små detaljer om hur hon försökt blåsa honom och han genomskådat henne.
Sedan öppnade hon polisutredningen från 1991.
Helt plötsligt föll pusselbitarna på plats. Hon upplevde det som om marken började gunga.
Hon läste den rättsmedicinska rapport som författats av en dr Jesper H. Löderman och där en viss dr Peter Teleborian var en av de viktigaste referenserna. Löderman hade varit åklagarens trumfkort då han försökt få henne institutionaliserad vid förhandlingen då hon var 18 år.
Sedan hittade hon ett kuvert med korrespondens mellan Peter Teleborian och Gunnar Björck. Breven var daterade 1991, strax efter att Allt Det Onda hade hänt.
Inget sades rent ut i korrespondensen, men helt plötsligt öppnade sig en fallucka under Lisbeth Salander. Det tog henne några minuter att förstå implikationerna. Gunnar Björck refererade till vad som måste ha varit ett muntligt samtal. Han formulerade sig oklanderligt, men mellan raderna sa Björck att det passade alldeles utmärkt om Lisbeth Salander satt inspärrad på dårhus resten av sitt liv.
Det är viktigt att barnet får distans till det aktuella läget. Jag kan inte bedöma hennes psykiska tillstånd och vilket behov av vård hon fordrar men ju längre hon kan hållas institutionaliserad, desto mindre risk att hon oavsiktligt skapar problem i det aktuella ärendet.
I det aktuella ärendet.
Lisbeth Salander smakade på uttrycket en kort stund.
Peter Teleborian var ansvarig för hennes vård på S:t Stefans. Det hade inte varit en slump. Redan av den personliga tonen i korrespondensen kunde hon dra slutsatsen att det var brev som aldrig var avsedda att se dagens ljus.
Peter Teleborian hade känt Gunnar Björck.
Lisbeth Salander bet sig i underläppen medan hon funderade. Hon hade aldrig gjort någon research på Teleborian men han hade börjat på rättsmedicin, och även Säkerhetspolisen hade stundom behov av att konsultera rättsmedicinare eller psykiatriker i olika utredningar. Hon förstod plötsligt att om hon började gräva skulle hon hitta en koppling. Någonstans under hans tidiga karriär hade Teleborians och Björcks vägar korsats. Då Björck behövde någon som kunde begrava Lisbeth Salander hade han vänt sig till Teleborian.