Det var så det hade gått till. Det som tidigare sett ut som en slump fick plötsligt en helt annan dimension.
Hon satt stilla en lång stund och tittade rakt framför sig. Det finns inga oskyldiga. Det finns bara olika grader av ansvar. Och någon hade ansvar för Lisbeth Salander. Hon skulle definitivt bli tvungen att göra ett besök i Smådalarö. Hon antog att ingen annan i det statliga rättshaveriet hade lust att diskutera ämnet med henne och i brist på andra fick ett samtal med Gunnar Björck duga.
Hon såg fram emot samtalet.
Hon behövde inte bära alla pärmarna med sig. I och med att hon läst dem var de för evigt inpräntade i hennes minne. Hon plockade med sig Holger Palmgrens två dagböcker, Björcks polisutredning från 1991, den rättsmedicinska utredningen från 1996 då hon blev omyndigförklarad samt korrespondensen mellan Peter Teleborian och Gunnar Björck. Därmed var ryggsäcken fylld.
Hon stängde dörren men hade inte hunnit låsa då hon hörde ljudet av motorcyklar bakom sig. Hon såg sig omkring. Det var redan för sent att försöka gömma sig och hon visste att hon inte hade minsta chans att springa ifrån två bikers på Harley-Davidsons. Hon gick avvaktande ned från bron och mötte dem mitt på gårdsplanen.
Bublanski marscherade rasande genom korridoren och konstaterade att Eriksson ännu inte återkommit till Sonja Modigs rum. Däremot var toaletten tom. Han fortsatte genom korridoren och såg honom plötsligt med en plastmugg från kaffeautomaten i handen inne hos Curt Svensson och Sonny Bohman.
Bublanski vände osedd i dörröppningen och promenerade en trappa upp till åklagare Ekströms tjänsterum. Han ryckte upp dörren utan att knacka och avbröt Ekström mitt i ett telefonsamtal.
”Kom”, sa han.
”Vad?” sa Ekström.
”Lägg på luren och kom.”
Bublanskis ansiktsuttryck var sådant att Ekström gjorde som han blev tillsagd. Det var i det läget enkelt att förstå varför kollegorna döpt Bublanski till konstapel Bubbla. Han såg ut som en högröd spärrballong i ansiktet. De gick ned till den gemytliga fikapausen i Curt Svenssons rum. Bublanski marscherade fram till Eriksson och tog ett stadigt tag i kalufsen och vände honom mot Ekström.
”Aj. Vad fan håller du på med? Är du inte klok?”
”Bublanski!” ropade Ekström förskräckt.
Ekström såg skärrad ut. Curt Svensson och Sonny Bohman gapade.
”Är det här din?” frågade Bublanski och höll fram mobilen från Sony Ericsson.
”Släpp mig!”
”ÄR DET HÄR DIN MOBIL?”
”Ja, för fan. Släpp mig.”
”Inte då. Du är just föremål för ett gripande.”
”Va?”
”Du är gripen för sekretessbrott och för att ha hindrat en polisutredning.” Han vände sig till Eriksson. ”Eller du kanske vill ge oss andra en rimlig förklaring till varför du enligt samtalslistan ringde en journalist vid namn Tony Scala klockan 09.57 i morse, omedelbart efter morgonmötet och strax innan Scala gick ut med information som vi just beslutat att hemlighålla.”
Magge Lundin trodde inte sina ögon då han såg Lisbeth Salander på gårdsplanen framför Bjurmans sommarstuga. Han hade studerat en karta och fått en utförlig vägbeskrivning av den blonde jätten. Efter att ha fått instruktion att åka till Stallarholmen och anlägga en brasa hade han promenerat till klubbhuset i det nedlagda tryckeriet i Svavelsjös utkant och tagit Sonny Nieminen med sig. Det var varmt i luften och perfekt väder att rulla ut hojarna för första gången sedan vintern. De hade plockat fram sina skinnställ och avverkat sträckan från Svavelsjö till Stallarholmstrakten i maklig takt.
Och där stod Lisbeth Salander och väntade på dem.
Det var en bonus som skulle slå den blonde saten med häpnad.
De styrde upp på vardera sidan och parkerade två meter från henne. När motorerna stängdes av blev det alldeles tyst i skogen. Magge Lundin visste inte riktigt vad han skulle säga. Till sist fick han mål i munnen.
”Se där. Vi har sökt dig ett tag, Salander.”
Han log plötsligt. Lisbeth Salander betraktade Lundin med uttryckslösa ögon. Hon noterade att han fortfarande hade ett skarpt rött nyläkt sår på käken där hon hade skurit honom med nyckelknippan. Hon höjde blicken och betraktade trädtopparna bakom honom. Sedan sänkte hon blicken igen. Hennes ögon var oroväckande kolsvarta.
”Jag har haft en jävla miserabel vecka och är på jävligt uselt humör. Vet du vad det värsta är? Varenda gång jag vänder mig om så står någon jävla skithög med hängbuk i vägen för mig och spänner sig. Nu tänker jag gå härifrån. Flytta på dig.”
Magge Lundin gapade. Först trodde han att han hade hört fel. Sedan började han ofrivilligt skratta. Situationen var dråplig. Där stod en spinkig tjej som kunde rymmas i hans bröstficka och mopsade sig mot två fullvuxna karlar med västar som visade att de tillhörde Svavelsjö MC och därmed var de farligaste av de farliga och snart skulle vara fullvärdiga medlemmar i Hell’s Angels. De kunde plocka isär henne och stoppa ned henne i en kakburk. Och hon mopsade sig.
Men även om flickan var spritt språngande galen – vilket hon uppenbarligen var enligt både tidningsartiklar och vad han hunnit uppleva på gårdsplanen – så borde deras västar inge respekt. Vilket hon inte visade minsta antydan till. Sådant kunde inte tolereras, hur dråplig situationen än var. Han sneglade på Sonny Nieminen.
”Jag tror att flatan behöver lite kuk”, sa han och fällde ut stödet och klev av sin HD. Han tog två långsamma kliv fram till Lisbeth Salander och tittade ned på henne. Hon rörde sig inte ur fläcken. Magge Lundin skakade på huvudet och suckade dystert. Sedan slog han en backhand med samma avsevärda kraft som Mikael Blomkvist hade fått uppleva i samband med händelsen på Lundagatan.
Han slog genom tomma luften. I samma ögonblick som handen skulle ha träffat hennes ansikte tog hon ett enda kliv bakåt och stod stilla precis utom räckhåll för honom.
Sonny Nieminen lutade sig mot styret på sin HD och betraktade roat sin klubbkamrat. Lundin blev röd i ansiktet och tog ytterligare två snabba kliv mot henne. Hon backade igen. Lundin ökade farten.
Lisbeth Salander tvärstannade plötsligt och tömde halva innehållet i tårgaspatronen i hans ansikte. Hans ögon började bränna som eld. Spetsen av hennes promenadboots sköt upp med full kraft och förvandlades till kinetisk energi i hans skrev med ett tryck av ungefär 120 kilopond per kvadratcentimeter. Magge Lundin sjönk andlöst ned på knä och hamnade därmed i bekvämare höjd för Lisbeth Salander. Hon tog sats och sparkade honom i ansiktet, precis som om hon lagt upp en hörna i fotboll. Det hördes ett otäckt krasande innan Magge Lundin ljudlöst stöp som en säck potatis.
Det tog flera sekunder för Sonny Nieminen att inse att något orimligt hade utspelats framför hans ögon. Han började fälla ned fotstödet på sin HD, missade och var tvungen att titta efter. Sedan tog han det säkra före det osäkra och började treva efter den pistol som han hade i jackans innerficka. När han var på väg att dra ned blixtlåset såg han en rörelse i ögonvrån.
När han tittade upp såg han Lisbeth Salander komma farande som en kanonkula mot honom. Hon hoppade jämfota och träffade honom med full kraft på höften, vilket inte var tillräckligt för att skada honom, men tillräckligt för att välta både honom och motorcykeln. Han undvek med en hårsmån att fastna med benet under motorcykeln och snubblade några steg baklänges innan han återvann balansen.
När han åter fick henne i synfältet såg han hennes arm röra sig och en knytnävsstor sten singlade genom luften. Han duckade instinktivt. Stenen missade hans huvud med några centimeter.
Han fick äntligen fram pistolen och försökte osäkra vapnet, men när han tittade upp för tredje gången var Lisbeth Salander framme vid honom. Han läste ondska i hennes blick och kände för första gången häpen rädsla.
”Godnatt”, sa Lisbeth Salander.