Hon tryckte upp elpistolen i hans skrev och avlossade 75 000 volt och höll elektroderna mot hans kropp i åtminstone tjugo sekunder. Sonny Nieminen förvandlades till en viljelös grönsak.
Lisbeth hörde ljud bakom sig och vände sig om och betraktade Magge Lundin. Han hade mödosamt kommit upp i knästående och var på väg att komma på fötter. Hon betraktade honom med höjda ögonbryn. Han famlade i blindo genom tårgasens brännande dimma.
”Jag ska döda dig!” vrålade han plötsligt.
Han sluddrade betänkligt och famlade omkring sig i ett försök att hitta Lisbeth Salander. Hon lade huvudet på sned och betraktade honom eftertänksamt. Sedan vrålade han igen.
”Jävla hora.”
Lisbeth Salander böjde sig ned och plockade upp Sonny Nieminens pistol och konstaterade att det var en polsk P-83 Wanad.
Hon öppnade magasinet och kontrollerade att det var laddat med förväntad ammunition av typen 9 mm Makarov. Därefter gjorde hon en mantelrörelse och matade in en kula i loppet. Sedan tog hon ett kliv över Sonny Nieminen och gick fram till Magge Lundin, tog sikte med dubbelhandsfattning och sköt honom i foten. Han tjöt av chock och ramlade ihop igen.
Hon betraktade Magge Lundin och tvekade om hon skulle göra sig besväret att ställa ett antal frågor om identiteten på den blonde jätte hon sett honom med på Blomgrens konditori och som enligt journalisten Per-Åke Sandström tillsammans med Magge Lundin hade mördat en människa i en lagerbyggnad. Hmm. Hon borde kanske ha väntat med att avlossa pistolen till dess att hon hunnit ställa frågor.
Dels såg inte Magge Lundin ut att vara i stånd att föra ett redigt samtal, dels fanns möjligheten att någon hade hört skottet. Hon borde följaktligen lämna området per omgående. Hon kunde alltid leta rätt på Magge Lundin och fråga honom under lugnare former vid ett senare tillfälle. Hon säkrade vapnet, stoppade det i jackfickan och plockade upp sin ryggsäck.
Hon hade hunnit gå ungefär tio meter längs vägen från Nils Bjurmans stuga innan hon stannade och vände sig om. Hon gick långsamt tillbaka och studerade Magge Lundins motorcykel.
”Harley Davidson”, sa hon. ”Schyst.”
27
Onsdag 6 april
Det var ett strålande vårväder då Mikael rattade Erika Bergers bil söderut på Nynäsvägen. Redan kunde en antydan till en grön ton anas på de svarta fälten och det var riktig värme i luften. Det var egentligen perfekt väder för att glömma alla problem och åka ut några dagar och koppla av i stugan i Sandhamn.
Han hade kommit överens med Gunnar Björck om att dyka upp klockan ett men han var tidig och stannade i Dalarö för att dricka kaffe och läsa kvällstidningarna. Han förberedde sig inte inför mötet. Björck hade något att berätta och Mikael var fast besluten att innan han lämnade Smådalarö skulle han ha fått veta något om Zala. Någonting som kunde leda vidare.
Björck mötte honom på gårdsplanen. Han såg morskare och mer självsäker ut än han hade gjort två dagar tidigare. Vad planerar du för drag? Mikael skakade inte hand med honom.
”Jag kan ge dig information om Zala”, sa Gunnar Björck. ”Jag har villkor.”
”Låt höra.”
”Jag nämns inte i Millenniums reportage.”
”Okej.”
Björck såg överraskad ut. Blomkvist hade lättvindigt och utan diskussion accepterat den punkt som Björck hade förberett sig på en lång dust om. Det var hans enda kort. Information om morden mot anonymitet. Och Blomkvist hade utan vidare gått med på att stryka vad som måste vara en jätterubrik i tidningen.
”Jag menar allvar”, sa Björck misstänksamt. ”Jag vill ha det skriftligt.”
”Du kan få det skriftligt om du vill, men ett sådant papper betyder inte ett skit. Du har begått brott som jag har kännedom om och som jag i praktiken är skyldig att polisanmäla. Du har kunskap som jag vill ha och du använder din position till att köpa min tystnad. Jag har tänkt igenom saken och accepterar. Jag underlättar för dig genom att förbinda mig att inte nämna ditt namn i Millennium. Antingen litar du på vad jag säger eller så gör du inte det.”
Björck funderade.
”Jag har också villkor”, sa Mikael. ”Priset för min tystnad är att du berättar allt du vet. Om jag upptäcker att du mörkar något är alla överenskommelser upphävda. Då kommer jag att hänga ut dig på vartenda löp i Sverige, precis som jag gjorde med Wennerström.”
Björck rös vid tanken.
”Okej”, sa han. ”Jag har inget val. Du lovar att mitt namn inte ska nämnas i Millennium. Jag ska berätta vem Zala är. Och i det avseendet vill jag ha källskydd.”
Han sträckte fram handen. Mikael fattade den. Han hade just lovat att medverka till att dölja ett brott, vilket dock inte bekom honom det minsta. Han hade bara lovat att han själv och tidningen Millennium inte skulle skriva om Björck. Dag Svensson hade redan skrivit hela historien om Björck i sin bok. Och Dag Svenssons bok skulle komma ut. Det var Mikael fast besluten att se till.
Larmet ringdes in till polisen i Strängnäs kl. 15.18. Samtalet kom direkt till polisens växel och inte via larmcentralen. En sommarstugeägare vid namn Öberg strax öster om Stallarholmen uppgav att han hört ett skott och gått för att undersöka saken. Han hade hittat två svårt skadade män. Nåja, en av männen var kanske inte så svårt skadad men befann sig i stora plågor. Och visst ja, stugan ägdes av Nils Bjurman. Alltså framlidne advokat Nils Bjurman som det skrivits så mycket om i tidningarna.
Strängnäspolisen hade haft en arbetstyngd morgon med en omfattande och sedan tidigare beslutad trafikkontroll inom kommunen. Under eftermiddagen hade trafikövervakningen avbrutits sedan larm inkommit om att en 57-årig kvinna hade bragts om livet av sin sambo i deras bostad i Finninge. Nästan samtidigt hade en brand med ett dödsoffer uppstått i en fastighet i Storgärdet, och som grädde på moset hade två bilar frontalkolliderat i höjd med Vargholmen på Enköpingsvägen. Larmen hade kommit inom loppet av några minuter och av den orsaken var en stor del av Strängnäspolisens resurser låsta.
Vakthavande befälet hade dock följt händelseutvecklingen i Nykvarn på morgonen och snappat upp att detta tycktes ha något med efterspanade Lisbeth Salander att göra. Eftersom Nils Bjurman var en del av den utredningen lade hon ihop två och två. Hon vidtog tre åtgärder. Hon avdelade den enda piketbuss som fanns tillgänglig i Strängnäs denna arbetstyngda dag att skyndsamt bege sig till Stallarholmen. Hon ringde till kollegorna i Södertälje och bad om assistans. Södertäljepolisen var inte mindre ansträngd eftersom en stor del av polismaktens resurser hade koncentrerats till utgrävningar runt en nedbränd lagerbyggnad söder om Nykvarn, men den möjliga kopplingen mellan Nykvarn och Stallarholmen föranledde vakthavande i Södertälje att avdela två bilar att bege sig till Stallarholmen och bistå Strängnäspiketen. Slutligen grep vakthavande befäl i Strängnäs telefonen för att tala med kriminalinspektör Jan Bublanski i Stockholm. Hon nådde honom på mobilen.
Bublanski befann sig för ögonblicket på Milton Security för en allvarstyngd överläggning med dess verkställande direktör Dragan Armanskij och de två medarbetarna Fräklund och Bohman. Medarbetaren Niklas Eriksson lyste med sin frånvaro.
Bublanski agerade genom att beordra Curt Svensson att skyndsamt bege sig till Bjurmans sommarstuga. Han skulle ta Hans Faste med sig för den händelse att Faste kunde uppbringas. Efter en stunds eftertanke ringde Bublanski även till Jerker Holmberg som ännu befann sig på väsentligt närmare håll söder om Nykvarn. Holmberg hade dessutom nyheter.
”Jag tänkte precis ringa dig. Vi har just identifierat liket i gropen.”
”Det är inte möjligt. Inte så snabbt.”
”Allting går då döingarna är vänliga nog att hålla sig med plånbok och inplastat id-kort.”
”Okej. Vem?”