”En kändis. Kenneth Gustafsson, 44 år och hemmahörande i Eskilstuna. Känd som Luffaren. Ringer det en klocka?”
”Om det gör. Jaså, Luffaren ligger i en grop i Nykvarn. Jag har inte hållit koll på buset vid Plattan, men han var väl rätt framträdande på 1990-talet och tillhör klientelet av langare, småtjuv och missbrukare.”
”Det är han. Åtminstone är det hans id i plånboken. Den slutliga identifieringen får väl göras av rättsmedicin. Vilket blir ett pusslande. Luffaren är styckad i åtminstone fem sex bitar.”
”Hmm. Paolo Roberto berättade att den där blondinen han slogs med hotade Miriam Wu med en motorsåg.”
”Styckningen kan mycket väl ha gjorts med en motorsåg, men jag har inte tittat alltför noga. Vi har just börjat utgrävningen av den andra fyndplatsen. De håller på att sätta upp tältet.”
”Det är bra. Jerker – jag vet att det varit en lång dag, men kan du stanna under kvällen?”
”Jo. Okej. Jag börjar med att åka en sväng upp till Stallarholmen.”
Bublanski avslutade samtalet och gnuggade sig i ögonen.
Piketen från Strängnäs anlände till Bjurmans sommarstuga kl. 15.44. Vid uppfarten kolliderade de bokstavligen med en man som vingligt försökte avvika från platsen på en Harley-Davidson som han med ett brak styrde rakt in i bussens front. Någon större kollision var det inte fråga om. Poliserna klev ut ur bussen och identifierade Sonny Nieminen, 37 år och känd dråpare från mitten av 1990-talet. Nieminen tycktes befinna sig i dålig form och belades med handfängsel. När poliserna skulle sätta på handbojorna upptäckte de häpet att ryggtavlan på hans skinnjacka var trasig. Ett fyrkantigt stycke om cirka två gånger två decimeter saknades mitt på ryggen. Det såg besynnerligt ut. Sonny Nieminen ville inte kommentera saken.
Därefter fortsatte de färden ungefär tvåhundra meter upp till stugan. De fann en pensionerad före detta hamnarbetare vid namn Öberg som höll på att lägga stödförband om foten på en Carl-Magnus Lundin, 36 år och president i det inte helt okända rövarbandet Svavelsjö MC.
Piketstyrkans befäl var polisinspektör Nils-Henrik Johansson. Han klev ut, rättade till kopplet och betraktade den sorgliga varelsen på marken. Han fällde den klassiska polisrepliken.
”Hur var det här då?”
Den pensionerade sjömannen avbröt arbetet med att bandagera Magge Lundins fot och tittade lakoniskt på Johansson.
”Det var jag som ringde.”
”Du rapporterade skottlossning.”
”Jag rapporterade att jag hörde ett skott och gick över för att undersöka och hittade de här figurerna. Han här har blivit skjuten i foten och fått rejält med stryk. Jag tror att han behöver ambulans.”
Öberg sneglade mot piketen.
”Jaså, ni fick tag i den andre rackaren. Han låg utslagen då jag kom hit men tycktes inte vara skadad. Han hämtade sig efter ett tag och ville inte stanna kvar.”
Jerker holmberg anlände tillsammans med poliserna från Södertälje samtidigt som ambulansen åkte från platsen. Han fick en kort genomgång av piketens observationer. Varken Lundin eller Nieminen hade velat förklara hur det kom sig att de befann sig på platsen. Lundin var inte i stånd att tala överhuvudtaget.
”Alltså, två bikers i skinnställ, en Harley-Davidson, en skottskada och inget vapen. Har jag förstått det rätt?” undrade Holmberg.
Piketbefälet Johansson nickade. Holmberg funderade en stund.
”Ska vi förutsätta att en av grabbarna inte åkt ut hit på bönpallen.”
”Jag skulle tro att det uppfattas som omanligt i deras kretsar”, sa Johansson.
”I så fall saknas en motorcykel. Eftersom vapnet också saknas kan vi alltså dra slutsatsen att en tredje part redan avvikit från platsen.”
”Det låter rimligt.”
”Vilket skapar ett logiskt problem. Om de här två herrarna från Svavelsjö kom på var sin motorcykel saknas även ett fordon som den tredje parten anlände i. Den tredje parten kan ju inte gärna ha avvikit både i sitt eget fordon och på en motorcykel. Det är rätt lång väg att gå från Strängnäsvägen.”
”Om det inte var så att den tredje parten bodde i stugan.”
”Hmm”, sa Jerker Holmberg. ”Men stugan ägs alltså av framlidne advokat Bjurman som definitivt inte bor här numera.”
”Det kan också ha funnits en fjärde part som avvikit i bil.”
”Men varför inte åka tillsammans i så fall? Jag utgår från att den här historien inte handlar om stöld av en Harley-Davidson, hur åtråvärda de än är.”
Han funderade en stund och bad därefter piketen avdela två uniformer att både spana efter ett övergivet fordon på någon närliggande skogsväg och knacka dörr i närområdet och fråga om någon observerat något ovanligt.
”Det är rätt glest mellan dörrarna så här års”, sa piketbefälet men lovade att göra sitt bästa.
Därefter öppnade Holmberg den ännu olåsta dörren till stugan. Han hittade omedelbart de kvarvarande pärmarna på köksbordet med Bjurmans utredning om Lisbeth Salander. Han satte sig och började häpet bläddra.
Jerker Holmberg hade tur. Redan trettio minuter efter att dörrknackningen inletts bland de glest befolkade stugorna påträffades 72-åriga Anna Viktoria Hansson som tillbringat vårdagen med att rensa skräp i en trädgård vid avtagsvägen till sommarstugeområdet. Jovisst, hon hade god syn. Jovisst, hon hade sett en kortvuxen flicka i mörk jacka promenera förbi ungefär vid lunchtid. Vid femtontiden hade två personer på motorcykel kört förbi. De bullrade fruktansvärt. Och kort därefter hade flickan passerat åt andra hållet på en av motorcyklarna. Sedan kom polisbilarna.
Samtidigt som Jerker Holmberg fick rapporten anlände Curt Svensson till stugan.
”Vad händer?” frågade han.
Jerker Holmberg betraktade dystert sin kollega.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det här”, svarade Holmberg.
”Jerker, försöker du slå i mig att Lisbeth Salander dök upp vid Bjurmans stuga och ensam spöade skiten ur högsta ledningen för Svavelsjö MC?” frågade Bublanski i telefonluren. Hans röst lät ansträngd.
”Tja, hon har ju tränats av Paolo Roberto …”
”Jerker. Tyst.”
”Så här. Magnus Lundin har en skottskada i foten. Han riskerar att bli låghalt i framtiden. Kulan har gått ut genom bakre kanten av hälen.”
”Hon sköt honom i alla fall inte i huvudet.”
”Det behövdes förmodligen inte. Enligt vad jag förstått från piketen har Lundin grova skador i ansiktet med brutet käkben och två utslagna tänder. Ambulansen misstänkte hjärnskakning. Förutom skottskadan i foten har han dessutom kraftiga smärtor i underlivet.”
”Hur är det med Nieminen?”
”Han verkar helt oskadd. Men enligt gubben som larmade låg han sanslös då han kom till platsen. Han var inte kommunicerbar men tycktes kvickna till efter en stund och försökte avvika just då Strängnäspiketen anlände.”
Bublanski var för första gången på mycket länge fullständigt mållös.
”En mystisk detalj …”, sa Jerker Holmberg.
”Ytterligare något?”
”Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Nieminens skinnjacka ... han hade ju åkt motorcykel dit.”
”Ja?”
”Den var trasig.”
”Hur då trasig?”
”Det saknas en bit av den. Ett ungefär två gånger två decimeter stort område som är utklippt eller utskuret från hans ryggtavla. Precis där Svavelsjö MC har sitt märke.”
Bublanski höjde på ögonbrynen.
”Varför skulle Lisbeth Salander skära ut en bit ur hans jacka? Trofé?”
”Jag har ingen aning. Men jag tänkte på en sak”, sa Jerker Holmberg.
”Vad?”
”Magnus Lundin har stor kagge och är blond med hästsvans. En av killarna som kidnappade Salanders flickvän Miriam Wu var blond och hade ölmage och hästsvans.”
Lisbeth Salander hade inte upplevt en så hisnande känsla sedan hon flera år tidigare besökt Gröna Lund för att åka Fritt fall. Hon hade åkt tre gånger och hade kunnat åka ytterligare tre om inte hennes pengar hade tagit slut.