Hon konstaterade att det var en sak att styra en 125 kubiks lättviktig Kawasaki, som egentligen bara var en kraftigt trimmad moped, och en helt annan sak att hålla kontrollen över en Harley-Davidson på 1 450 kubik. Hennes första tre hundra meter på Bjurmans uselt underhållna skogsväg var rena bergochdalbanan där hon kände sig som en levande gyro. Vid två tillfällen höll hon på att åka käpprätt ut i terrängen och lyckades i sista sekund bemästra fordonet. Det kändes som att rida på en panikslagen älg.
Dessutom envisades hjälmen hela tiden med att glida ned framför hennes ögon, trots att hon hade gett den extra stoppning med ett stycke som hon skurit ut från Sonny Nieminens vadderade skinnjacka.
Hon vågade inte stanna och justera hjälmen av rädsla för att hon inte skulle kunna balansera motorcykelns tyngd. Hon var för kort för att kunna nå marken ordentligt och fruktade att HD:n skulle välta. Om det skedde skulle hon aldrig orka resa den igen.
Det gick enklare så snart hon kom ut på den bredare grusvägen som ledde till sommarstugeområdet. När hon några minuter senare svängde upp på Strängnäsvägen vågade hon släppa styret med ena handen och justera hjälmen. Sedan drog hon på gas. Hon avverkade sträckan till Södertälje på rekordtid och log förtjust hela vägen. Strax före Södertälje mötte hon två målade bilar med påslagna sirener.
Det kloka hade förstås varit att dumpa HD:n redan i Södertälje och låta Irene Nesser ta pendeln in till Stockholm, men Lisbeth Salander kunde inte motstå frestelsen. Hon svängde upp på E4:an och accelererade. Hon såg noga till att hon inte överskred hastighetsbestämmelserna, nåja, åtminstone inte särskilt mycket i alla fall, men det kändes ändå som om hon befann sig i fritt fall. Först i höjd med Älvsjö svängde hon av och letade sig bort till Mässan och lyckades parkera utan att välta besten. Det var med stor saknad hon lämnade cykeln tillsammans med hjälmen och skinnbiten med loggan från Sonny Nieminens jacka och promenerade till pendeln. Hon var kraftigt nedkyld. Hon åkte en hållplats till Södra station och promenerade hem till Mosebacke och lade sig i badkaret.
”Hans namn är Alexander Zalachenko”, sa Gunnar Björck. ”Men egentligen finns han inte. Du hittar honom inte i folkbokföringen.”
Zala. Alexander Zalachenko. Äntligen ett namn.
”Vem är han och hur hittar jag honom?”
”Han är ingen person du vill hitta.”
”Tro mig, jag vill väldigt gärna träffa honom.”
”Det jag kommer att berätta nu är sekretessbelagda uppgifter. Om det kommer ut att jag har berättat det här för dig kommer jag att dömas för det. Det är en av de största hemligheter vi har inom det svenska totalförsvaret. Du måste förstå varför det är så viktigt att du garanterar mig källskydd.”
”Det har jag redan gjort.”
”Du är tillräckligt gammal för att komma ihåg det kalla kriget.”
Mikael nickade. Kom till saken.
”Alexander Zalachenko föddes 1940 i Stalingrad i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen. Då han var ett år gammal inleddes Barbarossaoperationen och den tyska offensiven på östfronten. Zalachenkos bägge föräldrar dog i kriget. Åtminstone är det vad Zalachenko tror. Han vet inte själv vad som hände under kriget. Hans tidigaste minnen är från ett barnhem i Uralbergen.”
Mikael nickade som tecken på att han hängde med i historien.
”Barnhemmet fanns i en garnisonsstad och sponsrades av Röda armén. Man kan säga att Zalachenko fick en militär skolning mycket tidigt. Det här var ju under stalinismens värsta år. Sedan Sovjet föll har det kommit fram en mängd dokument som visar att det fanns olika experiment med att skapa en kader av särskilt vältrimmade elitsoldater bland föräldralösa barn som uppfostrades av staten. Zalachenko var ett sådant barn.”
Mikael nickade igen.
”För att göra en lång biografi kort. Då han var fem år sattes han i en arméskola. Det visade sig att han var mycket begåvad. Då han var 15 år, 1955, flyttades han till en militärskola i Novosibirsk där han tillsammans med två tusen andra elever under tre år fick genomgå en träning motsvarande spetsnaz, alltså de ryska elitförbanden.”
”Okej. Han var en tapper barnsoldat.”
”1958, då han var 18 år, flyttades han till Minsk och placerades på GRU:s specialistutbildning. Vet du vad GRU var för något?”
”Ja.”
”Exakt står det för Glavnoje razvedyvatelnoje upravlenije, vilket är den militära underrättelsetjänsten som är direkt underställd arméns högsta militärkommando. GRU ska inte förväxlas med KGB, som alltså var den civila hemliga polisen.”
”Jag vet.”
”I James Bond-filmer är det oftast KGB som porträtteras som de viktiga spionerna utomlands. I verkligheten var KGB alltså huvudsakligen regimens inhemska säkerhetstjänst som drev fångläger i Sibirien och sköt oppositionella med nackskott i Lubjankafängelsets källare. De som svarade för spionaget och operationerna utomlands var oftast GRU.”
”Det här artar sig till en historielektion. Fortsätt.”
”När Alexander Zalachenko var 20 år fick han sin första stationering utomlands. Han fick resa till Kuba. Det var en träningsperiod och han var fortfarande bara motsvarande fänrik. Men han var där i två år och upplevde Kubakrisen och invasionen i Grisbukten.”
”Okej.”
”1963 var han tillbaka för vidareutbildning i Minsk. Därefter stationerades han i först Bulgarien och därefter Ungern. 1965 befordrades han till löjtnant och fick sin första stationering i Västeuropa, i Rom, där han tjänstgjorde i tolv månader. Det var hans första uppdrag under cover. Han var alltså civil med falskt pass och utan kontakter med ambassaden.”
Mikael nickade. Mot sin vilja började han bli fascinerad.
”1967 flyttades han till London. Där organiserade han avrättningen av en avhoppad KGB-agent. Under de kommande tio åren blev han en av GRU:s toppagenter. Han tillhörde den verkliga eliten av hängivna politiska soldater. Han hade tränats från barnsben. Han kan åtminstone sex språk flytande. Han uppträdde som journalist, fotograf, reklamman, sjöman … vad som helst. Han var en överlevnadskonstnär och expert på kamouflage och vilseledande manövrar. Han kontrollerade egna agenter och organiserade eller utförde egna operationer. Flera av dessa operationer var alltså morduppdrag, varav ett stort antal skedde i tredje världen, men det handlade också om utpressning, hotelser eller andra ärenden som hans överordnade ville ha utförda. 1969 blev han kapten, 1972 befordrades han till major och 1975 till överstelöjtnant.”
”Hur hamnade han i Sverige?”
”Jag kommer till det. Under åren hade han korrumperats en aning och stoppat undan lite pengar här och där. Han drack för mycket och han hade för många kvinnohistorier. Allt det här noterades av hans överordnade, men han var fortfarande en favorit och de hade överseende med småsaker. 1976 skickades han till Spanien på ett uppdrag. Vi behöver inte gå in på detaljer, men han blev packad och gjorde bort sig. Uppdraget floppade och helt plötsligt hamnade han i onåd och beordrades hem till Ryssland. Han valde att ignorera ordern och hamnade därmed i en än värre situation. GRU beordrade då en militärattaché på ambassaden i Madrid att söka upp honom och tala honom till rätta. Någonting gick allvarligt på tok under samtalet och Zalachenko dödade mannen från ambassaden. Helt plötsligt hade han inget val. Han hade bränt alla broar och valde att brådstörtat hoppa av.”
”Okej.”
”Han hoppade av i Spanien och arrangerade ett spår som tycktes leda till Portugal och eventuellt till en båtolycka. Han lade också ut spår som pekade på att han flytt till USA. I själva verket valde han att hoppa av i det mest osannolika landet i Europa. Han tog sig till Sverige där han kontaktade Säkerhetspolisen och sökte asyl. Vilket faktiskt var ganska klokt tänkt eftersom sannolikheten att en dödspatrull från KGB eller GRU skulle söka honom här var närmast obefintlig.”