Om Lisbeth Salander hamnade hos socialtjänsten skulle någon kanske börja rota. Hon var för ung för att åtalas, men om bensinbombsattentatet utreddes alltför detaljerat skulle samma sak hända. Hon kunde se rubrikerna i tidningen framför sig. Utredningen måste följaktligen utföras av en betrodd person. Och därefter hemligstämplas och begravas så djupt att ingen hittade den. Och Lisbeth Salander måste således också begravas så djupt att ingen hittade henne.
Gunnar Björck.
S:t Stefans.
Peter Teleborian.
Förklaringen gjorde henne rasande.
Kära staten … jag ska ha ett samtal med dig om jag någonsin hittar någon att prata med.
Hon undrade flyktigt vad socialministern skulle tycka om att få en molotovcocktail in genom entrédörrarna på departementet. Men i brist på ansvariga personer var Peter Teleborian ett gott substitut. Hon gjorde en mental anteckning att ta itu med honom på allvar så fort hon hade klarat av allt det här andra.
Men hon förstod fortfarande inte hela sammanhanget. Zalachenko hade plötsligt dykt upp igen efter alla dessa år. Han riskerade att hängas ut av Dag Svensson. Två skott. Dag Svensson och Mia Bergman. Ett vapen med hennes fingeravtryck på …
Zalachenko eller vem han nu skickade för att verkställa avrättningarna kunde naturligtvis inte ha vetat om att hon hade hittat revolvern i kartongen i Bjurmans skrivbordslåda och hanterat den. Det hade varit en slump, men för henne hade det redan från början stått klart att det måste finnas en koppling mellan Bjurman och Zala.
Men historien gick fortfarande inte ihop. Hon grubblade och provade pusselbitarna en efter en.
Det fanns bara ett rimligt svar.
Bjurman.
Bjurman hade gjort personundersökningen om henne. Han hade gjort kopplingen mellan henne och Zalachenko. Han hade vänt sig till Zalachenko.
Hon hade en film som visade hur Bjurman våldtog henne. Det var hennes svärd över Bjurmans nacke. Bjurman måste ha fantiserat om att Zalachenko skulle ha kunnat tvinga Lisbeth att avslöja var filmen fanns.
Hon hoppade ned från fönstersmygen och öppnade sin skrivbordslåda och plockade upp cd- skivan. Med en tuschpenna hade hon märkt den Bjurman. Hon hade inte ens stoppat in den i ett skyddsfodral. Hon hade inte tittat på den sedan hon premiärvisade den för Bjurman två år tidigare. Hon vägde den i handen och lade tillbaka den i lådan.
Bjurman var en idiot. Hade han bara skött sitt skulle hon ha låtit honom löpa om han lyckades få henne myndigförklarad. Zalachenko skulle aldrig ha låtit honom löpa. Bjurman skulle för evigt ha förvandlats till Zalachenkos knähund. Vilket för all del hade varit ett passande straff.
Zalachenkos nätverk. Någon av tentaklerna gick till Svavelsjö MC.
Den blonde jätten.
Han var nyckeln.
Hon måste hitta honom och tvinga honom att avslöja var Zalachenko fanns.
Hon tände en ny cigarett och betraktade kastellet vid Skeppsholmen. Hon flyttade blicken till bergochdalbanan på Gröna Lund. Hon talade plötsligt högt för sig själv. Hon imiterade en röst hon hade hört i en film på TV någon gång.
Daaaaddyyyyy, I am coming to get yoooou.
Om någon hade hört henne skulle de ha dragit slutsatsen att hon var en kvalificerad dårfink. Halv åtta satte hon på TV:n för att höra om den senaste utvecklingen i jakten på Lisbeth Salander. Hon fick sitt livs chock.
Bublanski fick tag på Hans Faste på mobilen strax efter åtta på kvällen. Det var inga artigheter som utbyttes över telenätet. Bublanski frågade inte var Faste hade befunnit sig men informerade kyligt om dagens händelseutveckling.
Faste var skakad.
Han hade fått nog av cirkusen i huset och gjort något som han aldrig tidigare gjort i tjänsten. Han hade i vredesmod gått ut på stan. Han hade så småningom stängt av sin mobil och satt sig på Centralens pub och druckit två öl medan han kokade av ilska.
Sedan hade han gått hem och duschat och somnat.
Han behövde sova.
Han hade vaknat lagom till Rapport och ögonen hade närmast trängt ut ur sina hålor då han följt rubrikerna. En gravplats i Nykvarn. Lisbeth Salander hade skjutit en ledare för Svavelsjö MC. Klappjakt genom södra förorterna. Nätet drogs samman.
Han hade satt på mobilen.
Den jäveln Bublanski hade ringt nästan omedelbart och informerat honom om att utredningen nu officiellt sökte en alternativ gärningsman och att Faste skulle avlösa Jerker Holmberg vid brottsplatsundersökningen i Nykvarn. Under upplösningen av Salanderutredningen skulle Faste ägna sig åt att samla fimpar i skogen. Andra skulle jaga Salander.
Vad fan hade Svavelsjö MC med allt detta att göra?
Tänk om det låg något i den där jävla flatan Modigs resonemang.
Det var inte möjligt.
Det måste vara Salander.
Han ville vara den som grep henne. Han ville gripa henne så mycket att det nästan gjorde ont i hans händer när han kramade mobilen.
Holger Palmgren betraktade lugnt Mikael Blomkvist som vankade av och an framför fönstret i hans lilla sjukrum. Klockan närmade sig halv åtta på kvällen och de hade pratat oupphörligt i närmare en timme. Till sist knackade Palmgren på bordsskivan för att få Mikaels uppmärksamhet.
”Sätt dig innan du nöter ut skorna”, sa han.
Mikael satte sig.
”Alla dessa hemligheter”, sa han. ”Jag har aldrig förstått sammanhanget förrän du berättade om Zalachenkos bakgrund. Allt jag har sett är alla utvärderingar om Lisbeth som fastslår att hon är psykiskt störd.”
”Peter Teleborian.”
”Han måste ha någon sorts avtal med Björck. Det måste vara ett samarbete av något slag.”
Mikael nickade eftertänksamt. Vad som än hände skulle Peter Teleborian bli föremål för granskande journalistik.
”Lisbeth sa att jag skulle hålla mig borta från honom. Att han var ond.”
Holger Palmgren tittade skarpt på honom.
”När sa hon det?”
Mikael tystnade. Sedan log han och tittade på Palmgren.
”Fler hemligheter. Fan också. Jag har kommunicerat med henne under flykten. Genom min dator. Det har varit korta kryptiska budskap från hennes sida, men hon har hela tiden lett mig åt rätt håll.”
Holger Palmgren suckade.
”Och det har du förstås inte berättat för polisen”, sa han.
”Nej. Inte precis.”
”Officiellt har du inte berättat det för mig heller. Men hon är rätt bra på datorer.”
Du anar inte hur bra.
”Jag har en stor tro på hennes förmåga att landa på fötterna. Hon kanske har det knapert men hon är en överlevare.”
Inte särskilt knapert. Hon stal nästan tre miljarder kronor. Hon torde inte behöva svälta. Precis som Pippi Långstrump har hon en kista med guld.
”Det jag inte riktigt förstår”, sa Mikael, ”är varför du inte agerat under alla dessa år.”
Holger Palmgren suckade igen. Han kände sig omåttligt dyster.
”Jag har misslyckats”, sa han. ”Då jag blev god man för henne var hon bara en i raden av knepiga ungdomar med problem. Jag har haft hand om dussintals sådana. Jag fick uppdraget av Stefan Brådhensjö då han var socialchef. Då satt hon redan på S:t Stefans och jag träffade henne inte ens det första året. Jag pratade med Teleborian vid ett par tillfällen och han förklarade att hon var psykotisk och att hon fick bästa tänkbara omsorg. Jag trodde honom naturligtvis. Men jag pratade också med Jonas Beringer, som var klinikchef på den tiden. Jag tror inte att han hade något med den här historien att göra. Han gjorde en utvärdering på min begäran och vi kom överens om att försöka slussa ut henne i samhället igen via en fosterfamilj. Då var hon 15 år.”
”Och du har backat upp henne genom åren.”
”Inte tillräckligt. Jag tog strid för henne efter episoden i tunnelbanan. Då hade jag lärt känna henne och jag tyckte väldigt bra om henne. Hon hade ryggrad. Jag avstyrde att hon institutionaliserades. Kompromissen var att hon blev omyndigförklarad och att jag blev hennes förvaltare.”