Vid tvåtiden på eftermiddagen gick hon in i Asphyxia 1.3, men istället för MikBlom/laptop valde hon MikBlom/office, Mikael Blomkvists bordsdator på Millenniums redaktion. Hon visste av erfarenhet att Mikaels kontorsdator knappt innehöll något av värde. Bortsett från att han ibland använde bordsdatorn för att surfa på Internet arbetade han nästan enbart på sin iBook. Däremot hade Mikael administratörsrättigheter för hela Millenniums redaktion. Hon hittade snabbt den nödvändiga informationen med lösenord för Millenniums interna nätverk.
För att kunna gå in i andra datorer på Millennium räckte det inte med den speglade hårddisken på servern i Holland; även originalet till MikBlom/office måste vara på och uppkopplat till det interna nätverket. Hon hade tur. Mikael Blomkvist befann sig uppenbarligen på sin arbetsplats och hade bordsdatorn igång. Hon väntade i tio minuter men kunde inte notera några tecken på aktivitet, vilket hon tolkade som att Mikael hade startat datorn då han kommit in på kontoret och möjligen använt den till att surfa på Internet och därefter låtit den vara påslagen medan han gjorde annat eller använde sin laptop.
Det måste göras försiktigt. Under den kommande timmen hackade sig Lisbeth Salander försiktigt från dator till dator och lagrade hem e-post från Erika Berger, Christer Malm och en för henne obekant medarbetare vid namn Malin Eriksson. Till sist hittade hon Dag Svenssons bordsdator, enligt systeminformationen en äldre Macintosh PowerPC med bara 750 megabytes hårddisk, alltså en överbliven burk som med stor sannolikhet bara användes som ordbehandlare av tillfälliga medarbetare. Den var uppkopplad, vilket betydde att Dag Svensson i det ögonblicket satt på Millenniums redaktion. Hon lagrade hem hans e-post och sökte igenom hårddisken. Hon hittade en mapp som kort och gott var döpt till <Zala>.
Den blonde jätten var missnöjd och kände sig obehaglig till mods. Han hade precis hämtat 203 000 kronor i kontanter, vilket var oväntat mycket för de tre kilo metamfetamin som han levererat till Magge Lundin i slutet av januari. Det var också en god förtjänst för några timmars praktiskt arbete – att hämta amfetaminet från kuriren, förvara det en stund och leverera till Magge Lundin och därefter inkassera femtio procent av profiten. Det rådde ingen tvekan om att Svavelsjö MC kunde omsätta den summan varje månad, och Magge Lundins gäng var bara en av tre liknande operationer – de övriga två fanns i Göteborgs- respektive Malmötrakten. Tillsammans kunde gängen ta in mer än en halv miljon kronor i ren vinst varje månad.
Ändå kände han sig så obehaglig till mods att han körde in till vägkanten och parkerade och stängde av motorn. Han hade inte sovit på drygt trettio timmar och kände sig dimmig. Han öppnade dörren och sträckte på benen och urinerade vid vägkanten. Det var kyligt och stjärnklart. Han stod vid ett fält inte långt från Järna.
Konflikten var närmast ideologisk till sin natur. Tillgången på metamfetamin var oändligt mindre än fyrtio mil från Stockholm. Efterfrågan på den svenska marknaden var odiskutabelt stor. Resten var en fråga om logistik – hur transportera den efterfrågade produkten från punkt A till punkt B eller närmare bestämt från ett källarkontor i Tallinn till Frihamnen i Stockholm?
Detta ständigt återkommande problem – hur bära sig åt för att garantera en regelbunden transport från Estland till Sverige? Det var kärnpunkten och den verkligt svaga länken eftersom allt de hade efter flera års ansträngningar var ständiga improvisationer och tillfälliga lösningar.
Problemet var att det alltför ofta den senaste tiden uppstått gnissel. Den blonde jätten var stolt över sin organisationsförmåga. Under loppet av några år hade han skapat ett väloljat maskineri av kontakter som odlats med avvägda portioner morot och piska. Det var han som hade gjort fotarbetet, identifierat partners, förhandlat fram överenskommelser och sett till att leveranserna hamnat på rätt plats.
Moroten var det incitament underleverantörer som Magge Lundin erbjöds – en god och rimligt riskfri profit. Systemet var oklanderligt. Magge Lundin behövde inte lyfta ett finger för att få varorna levererade till sig – inga krångliga uppköpsresor eller påtvungna förhandlingar med personer som kunde vara allt från narkotikapoliser till ryska maffian och som lika gärna kunde blåsa honom på allting. Lundin visste att den blonde jätten levererade och därefter inkasserade sina femtio procent.
Piskan behövdes då det allt oftare den senaste tiden hade tillstött komplikationer. En lösmynt gatulangare som hade fått på tok för stor insyn i varukedjan hade så när implicerat Svavelsjö MC. Den blonde hade varit tvungen att gripa in och bestraffa.
Den blonde jätten var bra på att bestraffa.
Han suckade.
Han kände att hela verksamheten höll på att bli alltför svår att överblicka. Verksamheten var helt enkelt för mångsidig.
Han tände en cigarett och sträckte på benen vid vägkanten.
Metamfetaminet var en utmärkt, diskret och hanterbar inkomstkälla – stor profit mot små risker. Vapenaffärerna var i viss mån berättigade om de okloka sidospåren kunde identifieras och undvikas. Med tanke på risken var det helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att leverera två handeldvapen för några tusenlappar till ett par korkade snorungar som tänkte råna kiosken i grannhuset.
Enstaka fall av industrispionage eller smuggling av elektroniska komponenter österut – även om marknaden hade avtagit dramatiskt på senare år – hade ett visst berättigande.
Däremot var horor från Baltikum helt oförsvarbara ur ekonomisk synvinkel. Hororna var småpengar och egentligen bara en komplikation som när som helst kunde ge upphov till hycklande skriverier i massmedia och debatter i den besynnerliga politiska enhet som kallades för den svenska riksdagen och vars spelregler i den blonde jättens ögon i bästa fall var oklara. Fördelen med hororna var att de var i det närmaste juridiskt riskfria. Alla gillar en hora – åklagare, domare, snutjävlar och en och annan riksdagsman. Ingen skulle gräva alltför djupt för att stävja verksamheten.
Inte ens en död hora skulle nödvändigtvis orsaka politiska förvecklingar. Om polisen kunde gripa en uppenbart misstänkt inom loppet av några timmar och den misstänkte fortfarande hade blodstänk på sina kläder så skulle det naturligtvis resultera i en fällande dom och några års fängelse eller vård på någon obskyr anstalt. Men om någon misstänkt inte hittats inom fyrtioåtta timmar visste den blonde av erfarenhet att polisen snart skulle få viktigare ting att utreda.
Men den blonde jätten gillade inte hortraden. Han gillade inte hororna med sina spacklade ansikten och gälla fylleskratt. De var orena. De var humankapital av det slag som kostade lika mycket som de inbringade. Och eftersom det handlade om humankapital fanns alltid risken att någon av hororna skulle bli tokig och få för sig att de kunde hoppa av eller börja sladdra till polisen eller till journalister eller andra utomstående. Därmed skulle han tvingas rycka in och bestraffa. Och om avslöjandet var tillräckligt tydligt skulle kedjan av åklagare och poliser tvingas agera – annars skulle det bli ett jävla liv i den där förbannade riksdagen. Hortraden var strul.
Bröderna Atho och Harry Ranta var typexempel på strul. De var två onyttiga parasiter som hade fått på tok för mycket insyn i verksamheten. Helst av allt hade han velat vira in dem i en kätting och dumpa dem i hamnen. Istället hade han kört dem till Estlandsfärjan och tålmodigt väntat medan de bordade fartyget. Semestern föranleddes av att en jävla journalist hade börjat snoka i deras affärer och det hade beslutats att de skulle vara osynliga till dess att saken hade blåst över.