Han suckade igen.
Framför allt gillade inte den blonde jätten sidospår som Lisbeth Salander. Hon var helt ointressant för hans vidkommande. Hon utgjorde ingen som helst profit.
Han gillade inte advokat Nils Bjurman och kunde inte begripa varför man beslutat att göra honom till viljes. Men nu var bollen i rullning. Order hade utgått, uppdraget hade lagts ut på entreprenad hos Svavelsjö MC.
Men han gillade inte alls läget. Han hade onda aningar.
Han höjde blicken och tittade ut över det mörka fältet och kastade cigarettfimpen i diket. Helt plötsligt skymtade han rörelse i ögonvrån och frös. Han fokuserade blicken. Det fanns ingen belysning utom en svag månskära men han kunde i alla fall tydligt urskilja konturerna av en svart skepnad som kröp mot honom ungefär trettio meter från vägen. Varelsen rörde sig långsamt och gjorde små korta pauser.
Den blonde jätten kände plötsligt kallsvett i pannan.
Han hatade varelsen på fältet.
I mer än en minut stod han nästan paralyserad och stirrade förhäxad på skepnadens långsamma men målmedvetna framryckning. När varelsen var så nära att han kunde se ögon glimma i mörkret tvärvände han och sprang tillbaka till bilen. Han slet upp dörren och fumlade med nycklarna. Han kände paniken växa till dess att han äntligen fick igång motorn och slog på helljuset. Varelsen hade kommit upp på vägen och den blonde jätten kunde äntligen urskilja detaljer i skenet från billyktorna. Det såg ut som en enorm stingrocka som hasade sig framåt. Den hade en gadd som en skorpion.
En sak var helt klar. Varelsen kom inte från denna världen. Det var ett monster som kommit upp ur underjorden.
Han fick in en växel och rivstartade. När bilen passerade såg han att varelsen gjorde ett utfall men inte nådde fram till bilen. Först flera kilometer senare slutade han skaka.
Lisbeth ägnade natten åt att utforska den research som Dag Svensson och Millennium bedrivit om trafficking. Så småningom hade hon en relativt bra överblick även om den byggde på kryptiska brottstycken som hon pusslade samman genom innehållet i e-posten.
Erika Berger skickade en fråga till Mikael Blomkvist om hur konfrontationerna fortlöpte; han svarade kortfattat att de hade problem att hitta mannen från Tjekan. Hon tolkade detta som att en av de personer som skulle hängas ut i reportaget arbetade på Säkerhetspolisen. Malin Eriksson skickade en summering av en sidoresearch till Dag Svensson med kopia till Mikael Blomkvist och Erika Berger. Både Svensson och Blomkvist svarade med kommentarer och förslag till kompletteringar. Mikael och Dag utbytte e-post några gånger varje dygn. Dag Svensson redogjorde för en konfrontation han haft med en journalist vid namn Per-Åke Sandström.
Från Dag Svenssons e-post kunde hon också konstatera att han kommunicerade med en person vid namn Gulbrandsen på en yahoo-adress. Det tog en stund innan hon förstod att Gulbrandsen måste vara polis och att meningsutbytet pågick off the record, via en icke offentlig adress istället för Gulbrandsens polisadress. Gulbrandsen var följaktligen en källa.
Mappen med namnet <Zala> var frustrerande kortfattad och innehöll endast tre Worddokument. Det längsta av dessa dokument, 128 kB, hade dokumentnamnet [Irina P] och innehöll en fragmentarisk skildring av en prostituerad kvinnas liv. Det framgick att hon var död. Lisbeth läste med uppmärksamhet Dag Svenssons summering av obduktionsprotokollet.
Så vitt Lisbeth kunde förstå hade Irina P. utsatts för så exceptionellt grovt övervåld att tre av de skador hon tillfogats var dödande var för sig.
Lisbeth kände igen en formulering i texten som var ett ordagrant citat från Mia Bergmans avhandling. I avhandlingen handlade det om en kvinna med namnet Tamara. Lisbeth utgick från att Irina P. och Tamara var samma person och läste med stor uppmärksamhet intervjuavsnittet i avhandlingen.
Det andra dokumentet hade namnet [Sandström] och var betydligt kortare. Det innehöll samma summering som Dag Svensson hade mailat till Blomkvist och som visade att en journalist vid namn Per-Åke Sandström var en av de torskar som utnyttjat en flicka från Baltikum, men att han också sprungit ärenden åt sexmaffian och att han fått ersättning i form av droger eller sex. Lisbeth fascinerades av att Sandström vid sidan av sin produktion av företagstidningar också hade skrivit flera frilansartiklar i en dagstidning där han indignerat fördömde sexhandeln och bland annat avslöjat att en icke namngiven svensk affärsman hade gjort ett besök på en bordell i Tallinn.
Namnet Zala nämndes inte i vare sig dokumentet [Sandström] eller [Irina P] men Lisbeth drog slutsatsen att eftersom bägge dokumenten låg i en mapp med dokumentnamnet <Zala> så måste det existera en koppling. Det tredje och sista dokumentet i mappen var dock döpt till [Zala]. Det var kortfattat och uppställt i punktform.
Enligt Dag Svensson hade namnet Zala figurerat vid nio tillfällen i samband med narkotika, vapen eller prostitution sedan mitten av 1990-talet. Ingen tycktes veta vem Zala var men olika källor hade angett honom som jugoslav, polack eller eventuellt tjeck. Alla uppgifter var andrahandskällor; ingen av de personer som Dag Svensson diskuterat med tycktes någonsin ha träffat Zala.
Dag Svensson hade utförligt diskuterat Zala med källa G (Gulbrandsen?) och framfört teorin att Zala kunde vara ansvarig för mordet på Irina P. Det framgick inte vad källa G ansåg om teorin, men däremot att Zala ett år tidigare hade varit föremål för en diskussionspunkt under ett möte med ”särskilda utredningsgruppen om organiserad brottslighet”. Namnet hade dykt upp så många gånger att polisen hade börjat ställa frågor och försökt bilda sig en uppfattning om huruvida Zala existerade eller inte.
Så vitt Dag Svensson kunnat utröna hade namnet Zala dykt upp för första gången i samband med ett rån mot en värdetransport i Örkelljunga 1996. Rånarna hade kommit över 3,3 miljoner kronor men klantat sig så dramatiskt att polisen redan efter ett dygn hade kunnat identifiera och gripa ligan. Efter ytterligare ett dygn hade ännu en person gripits. Det var yrkesförbrytaren Sonny Nieminen, medlem i Svavelsjö MC, som enligt uppgift hade tillhandahållit de vapen som använts vid rånet och senare dömdes för detta till ett fyraårigt fängelsestraff.
Inom en vecka efter värdetransportrånet 1996 hade ytterligare tre personer häktats för delaktighet i rånet. Härvan omfattade därmed åtta personer varav sju styvnackat hade vägrat prata med polisen. Den åttonde, en blott 19-årig pojke vid namn Birger Nordman, hade brutit samman och babblat sig genom polisförhören. Rättegången blev en promenadseger för åklagaren, vilket resulterade i (misstänkte Dag Svenssons poliskälla) att Birger Nordman två år senare hittades nedgrävd i ett sandtag i Värmland efter att ha avvikit från en permission.
Enligt källa G misstänkte polisen att Sonny Nieminen hade varit huvudman bakom hela ligan. Det misstänktes även att Nordman hade dödats på uppdrag av Sonny Nieminen, men någon dokumentation existerade inte. Nieminen betraktades dock som synnerligen farlig och hänsynslös. På kåken hade Nieminen dykt upp i samband med Ariska Brödraskapet, en nazistisk fängelseorganisation som i sin tur hade koppling till Brödraskapet Wolfpack och vidare till både outlawklubbar i MC-världen och till diverse våldsamma nazistiska pappskalleorganisationer som Svenska Motståndsrörelsen och liknande.
Det som intresserade Lisbeth Salander var dock något helt annat. En av de uppgifter framlidne rånaren Birger Nordman hade lämnat under polisförhören var påståendet att de vapen som använts vid rånet hade kommit från Nieminen, som i sin tur fått dem från en för Nordman obekant jugoslav vid namn ”Sala”.