Hon hörde Magge Lundins tunga fotsteg men kunde inte se honom. Hon låg helt stilla inne i buskaget och tryckte sig mot väggen.
Lundin passerade hennes gömställe och stannade mindre än fem meter bort. Han dröjde i tio sekunder innan han fortsatte att jogga längs gården. Efter någon minut kom han tillbaka. Han stannade på samma plats som tidigare. Den här gången stod han stilla i trettio sekunder. Lisbeth spände sina muskler beredd till omedelbar flykt om hon skulle bli upptäckt. Sedan rörde han sig igen. Han passerade mindre än två meter från henne. Hon hörde hans steg försvinna över gården.
Mikael hade smärta i nacke och käke då han mödosamt och vimmelkantigt kom på fötter igen. Han kände blodsmak från en sprucken läpp. Han försökte ta några steg men snubblade.
Han kom upp till toppen av trappan igen och såg sig omkring. Han såg angriparen jogga hundra meter längre ned på gatan. Mannen med hästsvansen stannade och spanade mellan husen och fortsatte sedan att springa längs gatan. Mikael gick fram till kanten och tittade efter honom. Han sprang över Lundagatan och klev in i den Dodge Van som startat vid Lisbeths port. Bilen försvann omedelbart runt hörnet ned mot Zinkensdamm.
Mikael promenerade långsamt längs övre Lundagatan och spanade efter Lisbeth Salander. Han kunde inte se henne någonstans. Han kunde överhuvudtaget inte se en levande människa och häpnade över hur ödslig en Stockholmsgata plötsligt kan vara klockan tre en söndagsmorgon i mars. Efter en stund gick han tillbaka till Lisbeths port på nedre Lundagatan. När han passerade bilen där överfallet ägt rum trampade han på något och hittade Lisbeths nyckelknippa. Då han böjde sig ned för att ta upp den såg han hennes axelväska under bilen.
Mikael stod kvar en lång stund och väntade, osäker på vad han borde göra. Till sist gick han bort till porten och provade nycklarna. De passade inte.
Lisbeth Salander stannade under buskarna i femton minuter utan att röra sig mer än för att snegla på klockan. Strax efter tre hörde hon en port öppnas och stängas och steg i riktning mot gårdens cykelställ.
När ljuden avtagit reste hon sig långsamt på knä och stack upp huvudet ur buskaget. Hon granskade varje vinkel och vrå på gårdsplanen men kunde inte se Magge Lundin. Så tyst hon kunde promenerade hon tillbaka till gatan, hela tiden beredd att göra en helomvändning och fly. Hon stannade vid murkrönet och spanade längs Lundagatan då hon såg Mikael Blomkvist framför hennes port. Han höll hennes väska i handen.
Hon stod blick stilla, dold bakom en lyktstolpe när Mikael Blomkvists blick svepte över krönet. Han såg henne inte.
Mikael Blomkvist stod kvar utanför hennes port i närmare trettio minuter. Hon iakttog honom tålmodigt och orörlig till dess att han gav upp och började gå ned mot Zinkensdamm. När han försvunnit utom synhåll avvaktade hon ytterligare en stund innan hon började fundera på vad som hade hänt.
Mikael Blomkvist.
Hon kunde för sitt liv inte begripa hur han hade kunnat dyka upp på scenen ur tomma intet. I övrigt gav angreppet inte utrymme för många tolkningar.
Carl Jävla Magnus Lundin.
Magge Lundin hade träffat den blonde jätte som hon hade sett en skymt av tillsammans med advokat Nils Bjurman.
Nils Jävla Gubbslemmet Bjurman.
Den förbannade sopan har hyrt någon jävla alfahane för att göra mig illa. Trots att jag gjort jävligt klart för honom vad konsekvensen kan bli.
Lisbeth Salander kokade plötsligt inombords. Hon var så rasande att hon kände blodsmak i munnen. Nu skulle hon bli tvungen att bestraffa honom.
DEL 3: ABSURDA EKVATIONER
23 mars – 2 april
De meningslösa ekvationer, som inte är riktiga för något värde, kallas absurditeter.
(a+b)(a–b)=a²–b²+1
11
Onsdag 23 mars – Torsdag 24 mars
Mikael Blomkvist satte rödpennan i marginalen på Dag Svenssons manuskript och gjorde ett utropstecken med en cirkel runt och skrev ordet fotnot. Han ville ha en källhänvisning till ett påstående.
Det var onsdag, aftonen före skärtorsdagen, och Millennium hade mer eller mindre påskledigt hela veckan. Monika Nilsson befann sig utomlands. Lottie Karim hade åkt till fjällen med sin man. Henry Cortez hade varit inne och svarat i telefon några timmar men Mikael hade skickat hem honom eftersom ingen ringde och han själv i alla fall skulle sitta kvar på redaktionen. Henry försvann lyckligt leende på väg till sin senaste flickvän.
Dag Svensson hade inte synts till. Mikael satt ensam och knåpade med hans manuskript. Boken skulle bli tolv kapitel och omfatta 290 sidor, hade de sent omsider kommit fram till. Dag Svensson hade levererat slutversion på nio av de tolv kapitlen och Mikael Blomkvist hade nagelfarit varje ord och returnerat texterna med krav på förtydliganden eller förslag på omformuleringar.
Dag Svensson var dock enligt Mikael en mycket skicklig skribent och hans redigerande inskränkte sig huvudsakligen till marginella randanmärkningar. Han fick anstränga sig för att hitta något han verkligen kunde slå ned på. Under de veckor manuskripthögen hade vuxit på Mikaels skrivbord hade de bara varit helt oense om ett enda avsnitt på ungefär en sida som Mikael ville stryka och som Dag benhårt kämpat för att behålla. Men det var petitesser.
Kort sagt hade Millennium en kanonbra bok snart på väg till tryckeriet. Att boken skulle väcka dramatiska rubriker behövde inte Mikael tveka om. Dag Svensson var så skoningslös då han hängde ut torskarna och knöt ihop storyn att ingen skulle kunna undgå att begripa att det var något fel på själva systemet. Den biten var författarskap. Den andra biten var de fakta som Dag Svensson presenterade och som utgjorde själva stommen i boken. Det var journalistisk research av det slag som borde vara k- märkt.
Under de gångna månaderna hade Mikael lärt sig tre saker om Dag. Han var en noggrann journalist som inte lämnade många lösa trådar. Han saknade den tungsinta retorik som präglade så många andra socialreportage och förvandlade dem till pekoral. Boken var mer än ett reportage – det var en krigsförklaring. Mikael log stillsamt. Dag Svensson var ungefär femton år yngre än Mikael men han kände igen den passion som han själv en gång hade besuttit då han dragit ut till strid mot usla ekonomijournalister och knåpat ihop en skandalbok som ännu inte hade förlåtits på vissa redaktioner.
Problemet var att Dag Svenssons bok måste hålla hela vägen. Den reporter som sticker ut hakan på det sättet måste antingen ha hundra procent torrt på fötterna eller avstå från att publicera. Dag Svensson låg på nittioåtta procent. Det fanns svaga punkter som måste nagelfaras ytterligare och påståenden som han inte hade dokumenterat på ett sätt som Mikael var nöjd med.
Vid halvsextiden öppnade han sin skrivbordslåda och plockade fram en cigarett. Erika Berger hade infört totalt rökförbud på redaktionen men han var ensam och ingen skulle vara inne under helgen. Han fortsatte att arbeta i ytterligare fyrtio minuter innan han samlade ihop arken och lade kapitlet på Erika Bergers skrivbord för genomläsning. Dag Svensson hade lovat att maila en slutversion av de återstående tre kapitlen nästa morgon, vilket skulle ge Mikael en möjlighet att gå igenom materialet under helgen. På tisdagen efter påskhelgen var ett möte inplanerat där Dag, Erika, Mikael och redaktionssekreteraren Malin Eriksson skulle träffas för att fastställa slutversion av både boken och Millenniums artiklar. Därefter återstod bara layout, vilket var Christer Malms huvudvärk, och att skicka till tryckeriet. Mikael hade inte ens tagit in offerter från tryckerierna – han hade bestämt sig för att än en gång anlita Hallvigs Reklam i Morgongåva, de hade tryckt hans bok om Wennerströmaffären och gav ett pris och en service som få andra tryckerier kunde konkurrera med.