Mikael tittade på klockan och kostade på sig att smygröka ytterligare en cigarett. Han satte sig vid fönstret och tittade ned på Götgatan. Han petade eftertänksamt med tungan på såret på insidan av läppen. Det hade börjat läka. Han undrade för tusende gången vad som egentligen hade hänt utanför Lisbeth Salanders port på Lundagatan.
Det enda han visste med säkerhet var att Lisbeth Salander befann sig i livet och att hon var tillbaka i stan.
Under dagarna som gått hade han dagligen försökt få kontakt med henne. Han hade skickat mail till den adress hon hade använt mer än ett år tidigare men inte fått något svar. Han hade promenerat till Lundagatan. Han började misströsta.
Namnskylten på dörren hade ändrats till Salander-Wu. Det fanns 230 personer med efternamnet Wu i folkbokföringen, varav drygt 140 var bosatta i Stockholms län. Ingen dock på Lundagatan. Mikael hade ingen aning om vilken av dessa Wu som hade flyttat in till Salander, om hon hade skaffat pojkvän eller om lägenheten var uthyrd i andra hand. Ingen hade öppnat då han knackat på.
Till sist hade han satt sig och skrivit ett vanligt gammaldags brev till henne.
Hej Sally,
Jag vet inte vad som hände för ett år sedan men vid det här laget har till och med en trögtänkt jävel som jag räknat ut att du brutit all kontakt med mig. Det är din rätt och ditt privilegium att avgöra vem du vill umgås med och jag tänker inte tjata. Jag konstaterar bara att jag fortfarande betraktar dig som min vän, att jag saknar ditt sällskap och gärna tar en kopp kaffe med dig om du har lust.
Jag vet inte vad du syltat in dig i, men tumultet på Lundagatan var oroväckande. Om du behöver hjälp så kan du ringa när som helst. Jag står som bekant i djup skuld till dig.
Dessutom har jag din väska. Om du vill ha tillbaka den är det bara att du hör av dig. Om du inte vill träffa mig så räcker det med att du ger mig en adress som jag kan posta den till. Jag kommer inte att söka upp dig eftersom du så tydligt markerat att du inte vill ha med mig att göra.
Mikael
Han hade naturligtvis inte hört ett ljud från henne.
När han kommit hem på morgonen efter överfallet på Lundagatan hade han öppnat hennes väska och lagt upp innehållet på köksbordet. Det bestod av en plånbok med en id-handling från posten och ungefär 600 svenska kronor i kontanter och 200 amerikanska dollar samt ett månadskort från SL.
Där fanns ett öppnat paket Marlboro Light, tre Bic-tändare, en ask halstabletter, en öppen förpackning med pappersnäsdukar, en tandborste, tandkräm och tre tamponger i ett sidofack, ett oöppnat paket kondomer med en plastetikett som visade att de inhandlats på Gatwick Airport i London, en inbunden anteckningsbok med styva svarta pärmar i A5-format, fem kulspetspennor, en tårgaspatron, en liten påse med läppstift och makeup, en FM-radio med öronsnäcka men utan batterier och gårdagens Aftonbladet.
Det mest fascinerande föremålet i väskan var en hammare som låg lätt tillgänglig i ett ytterfack. Attacken hade dock kommit så överraskande att Lisbeth varken hunnit göra bruk av hammaren eller tårgaspatronen. Hon hade uppenbarligen bara använt nycklarna som knogjärn – det fanns spår av blod och hud på dem.
Hennes nyckelknippa bestod av sex nycklar. Tre av dessa var typiska lägenhetsnycklar – portnyckel, lägenhetsnyckel och nyckel till säkerhetslås. De passade dock inte till porten på Lundagatan.
Mikael hade slagit upp och bläddrat igenom anteckningsboken sida för sida. Han kände igen hennes prydliga knapphändiga handstil och kunde tämligen omgående konstatera att det inte precis var en flickas hemliga dagbok. Ungefär tre fjärdedelar av boken var fylld med vad som såg ut att vara matematiskt klotter. Längst upp på första sidan fanns en ekvation som till och med Mikael kände igen.
(x³+y³=z³)
Mikael Blomkvist hade aldrig haft svårt för att räkna. Han hade gått ut gymnasiet med högsta betyg i matematik, vilket dock inte på något sätt innebar att han var en god matematiker utan bara att han kunde tillgodogöra sig innehållet i skolans undervisning. Men sidorna i Lisbeth Salanders bok innehöll klotter av ett slag som Mikael varken begrep eller ämnade försöka begripa. En ekvation sträckte sig över ett helt uppslag och avslutades med överstrykningar och ändringar. Han hade svårt att avgöra om det ens var seriösa matematiska formler och uträkningar, men eftersom han kände till Lisbeth Salanders egenheter antog han att ekvationerna var korrekta och säkerligen hade någon esoterisk betydelse.
Han bläddrade fram och tillbaka en lång stund. Ekvationerna var lika begripliga som om han hade fått ett häfte med kinesiska tecken framför sig. Men han begrep vad hon försökte göra. (x³+y³=z³). Hon hade blivit fascinerad av Fermats gåta, en klassiker som till och med Mikael Blomkvist hade hört talas om. Han suckade djupt.
Den allra sista sidan i blocket innehöll några ytterst knapphändiga och kryptiska anteckningar som absolut inte hade med matematik att göra men som ändå såg ut som en formel.
(Blondie + Magge) = NEB
De var understrukna och inringade och förklarade inte ett dugg. Längst ned på sidan fanns telefonnumret till Auto-Expert biluthyrning i Eskilstuna.
Mikael gjorde inga försök att tolka anteckningarna. Han drog slutsatsen att anteckningarna var klotter som tillkommit medan hon funderat på något.
Mikael Blomkvist fimpade och satte på sig kavajen, kopplade på larmet på redaktionen och promenerade till terminalen vid Slussen där han tog bussen ut till yuppiereservatet vid Stäket i Lännersta. Han var inbjuden att äta middag hos sin syster Annika Blomkvist, gift Giannini, som fyllde 42 år.
Erika Berger inledde sin helgledighet med en tre kilometer lång, bekymrad och ursinnig joggingrunda som slutade vid ångbåtsbryggan i Saltsjöbaden. Hon hade slarvat med timmarna på gymmet de senaste månaderna och kände sig stel och otränad. Hon promenerade tillbaka. Hennes make var föredragshållare på en utställning på Moderna museet och det skulle dröja åtminstone till åttatiden innan han kom hem, varvid Erika tänkte öppna ett gott vin och starta bastun och förföra sin man. Det skulle i alla fall skingra tankarna på det aktuella problem som hon grubblade över.
Fyra dagar tidigare hade hon lunchdejtats av vd:n för ett av Sveriges största medieföretag. Över salladen hade han med allvar i rösten förklarat sin intention att rekrytera henne som chefredaktör för företagets största dagstidning. Styrelsen har diskuterat flera namn och vi är ense om att du skulle vara en stor tillgång för tidningen. Det är dig vi vill ha. Med jobberbjudandet följde en lön som fick hennes inkomster från Millennium att framstå som ett skämt.
Erbjudandet hade kommit som en blixt från en klar himmel och gjort henne mållös. Varför just jag?
Han hade varit märkligt luddig men efter hand kom förklaringen att hon var känd, respekterad och en omvittnat duglig chef. Hennes sätt att dra upp Millennium ur den kvicksand tidningen befunnit sig i två år tidigare imponerade. Det var också så att Den Stora Draken behövde förnyas. Det fanns en gubbighet och patina över tidningen som innebar att tillväxten bland yngre prenumeranter stadigt minskade. Erika var känd som en uppkäftig journalist. Hon hade klös. Att sätta en kvinna och feminist som chef för Det Manliga Sveriges mest värdekonservativa institution var utmanande och fräckt. Alla var överens. Nåja, nästan alla. De som räknades var överens.