”Men jag delar inte tidningens politiska grundsyn.”
”Vem bryr sig. Du är inte känd motståndare heller. Du ska vara chef – inte politruk – och ledarsidan sköter nog sig själv.”
Han hade inte sagt det, men det var också en klassfråga. Erika kom från rätt bakgrund och miljö.
Hon hade svarat att hon spontant var attraherad av förslaget men att hon inte kunde svara omedelbart. Hon var tvungen att tänka på saken ordentligt och de hade kommit överens om att hon skulle lämna besked inom den närmaste tiden. Vd:n hade förklarat att om det var lönen som utgjorde grund för hennes tvekan så befann hon sig i en position där hon förmodligen kunde förhandla upp siffrorna ytterligare. Dessutom tillkom en exceptionellt häftig fallskärm. Det är dags för dig att börja tänka på pensionsvillkor.
Snart 45 år. Hon hade gjort hundåren som nybörjare och vikarie. Hon hade fått ihop Millennium och blivit chefredaktör på egna meriter. Det ögonblick då hon var tvungen att lyfta luren och säga ja eller nej närmade sig obönhörligt och hon visste inte hur hon skulle svara. Under den gångna veckan hade hon gång på gång tänkt diskutera saken med Mikael Blomkvist men hade inte kommit sig för. Istället kände hon att hon tvärtom hade mörkat för honom, vilket gav henne en tagg av dåligt samvete.
Det fanns uppenbara nackdelar. Ett ja skulle innebära att partnerskapet med Mikael avbröts. Han skulle aldrig följa henne till Den Stora Draken, hur sockrat erbjudande hon än skulle ge honom. Han behövde inte pengarna och han trivdes förträffligt med att i lugn takt peta med sina egna texter.
Erika trivdes med sin roll som chefredaktör på Millennium. Det hade gett henne en status inom journalistiken som hon ansåg var närmast oförtjänt. Hon hade varit redaktör men inte producent av nyheterna. Det var inte hennes bag – hon betraktade sig själv som en halvdan skrivande journalist. Däremot var hon en bra pratjournalist i radio eller TV och hon var framför allt en lysande redaktör. Dessutom gillade hon det hands on-arbete med redigering som chefredaktörskapet på Millennium förutsatte.
Men Erika Berger var frestad. Inte så mycket av lönen som av det faktum att jobbet innebar att hon definitivt skulle förvandlas till en av landets tyngsta aktörer i mediebranschen. Det är ett erbjudande som aldrig kommer tillbaka, hade vd:n sagt.
Någonstans nedanför Grand Hotel i Saltsjöbaden insåg hon till sin förtvivlan att hon inte skulle kunna säga nej. Och hon bävade för det ögonblick då hon skulle vara tvungen att berätta nyheten för Mikael Blomkvist.
Som alltid ägde middagen hos familjen Giannini rum i ett milt kaos. Annika hade två barn, Monica, 13, och Jennie, 10 år. Hennes man Enrico Giannini, som var Skandinavienchef för ett internationellt bioteknikföretag, hade vårdnaden om en Antonio, 16 år gammal, från ett tidigare äktenskap. Övriga gäster var Enricos mamma Antonia och Enricos bror Pietro, dennes fru Eva-Lotta, samt deras barn Peter och Nicola. Dessutom bodde Enricos syster Marcella med fyra barn i samma kvarter. Till middagen hade även inbjudits Enricos faster Angelina, som av släkten betraktades som spritt språngande galen eller i varje fall omåttligt excentrisk, samt hennes nye pojkvän.
Kaosfaktorn var följaktligen tämligen hög vid det generöst tilltagna matsalsbordet. Konversationen försiggick på en smattrande blandning av svenska och italienska, ibland samtidigt, och situationen blev inte mindre plågsam av att Angelina ägnade kvällen åt att diskutera varför Mikael ännu var ungkarl och föreslå ett antal lämpliga kandidater bland döttrarna i hennes bekantskapskrets. Till sist förklarade Mikael att han gärna skulle gifta sig men att hans älskarinna dessvärre redan var gift. Därmed tystnade även Angelina en kort stund.
Halv åtta på kvällen pep Mikaels mobiltelefon. Han hade trott att han stängt av telefonen och höll på att missa samtalet innan han grävt fram den ur innerfickan i kavajen som någon hade lagt på hatthyllan i hallen. Det var Dag Svensson.
”Stör jag?”
”Inte särskilt. Jag är på middag hos min syster och en pluton från hennes mans släkt. Vad händer?”
”Två saker. Jag har försökt få tag på Christer Malm men han svarar inte i telefon.”
”Han och pojkvännen är på teater i kväll.”
”Fan. Jag hade lovat att träffa honom på redaktionen i morgon förmiddag med de bilder och illustrationer som vi vill ha med i boken. Christer skulle titta på det över påskhelgen. Men nu har Mia plötsligt hittat på att hon vill åka upp till föräldrarna i Dalarna över påsk och visa sin avhandling. I så fall åker vi tidigt i morgon bitti.”
”Okej.”
”Det är pappersbilder, så jag kan inte maila. Skulle jag kunna buda över bilderna till dig redan i kväll?”
”Jo … men hördu, jag är ute vid Lännersta. Jag stannar kvar här ett tag till och åker inåt stan sedan. Enskede blir bara en kort avstickare. Jag kan lika gärna svänga förbi hos dig och plocka upp bilderna på vägen. Är det okej om jag kommer framåt elvatiden?”
Det hade Dag Svensson ingenting emot.
”Den andra saken … tror jag inte att du kommer att gilla.”
”Shoot.”
”Jag har snubblat över en grej som jag skulle vilja hinna kolla upp innan boken går i tryck.”
”Okej – vad handlar det om?”
”Zala, stavas med Z.”
”Vad är en Zala?”
”Zala är en gangster, troligen från öststaterna, möjligen från Polen. Jag nämnde honom i ett mail till dig för någon vecka sedan.”
”Sorry, det har jag glömt.”
”Han dyker upp lite här och där i materialet. Folk verkar skraja för honom och ingen vill snacka om honom.”
”Jaha.”
”För ett par dagar sedan snubblade jag över honom igen. Jag tror att han befinner sig i Sverige och att han borde ingå i listan över torskar i kapitel sju.”
”Dag – du kan inte börja gräva fram nytt material tre veckor innan vi skickar boken till tryck.”
”Jag vet. Men det här är lite av en kantboll. Jag pratade med en polis som också hört talas om Zala och … jag tror att det kan vara lönt att ägna några dagar i nästa vecka åt att kolla upp honom.”
”Varför det? Du har gott om fähundar i texten.”
”Det här verkar vara en särskild fähund. Ingen vet riktigt vem han är. Jag har en känsla i magen att det skulle löna sig att rota ett varv till.”
”Man ska aldrig förakta magkänslan”, sa Mikael. ”Men ärligt talat … vi kan inte skjuta upp deadline i det här läget. Tryckeriet är bokat och boken måste komma ut samtidigt som Millennium.”
”Jag vet”, svarade Dag Svensson modstulet.
Mia Bergman hade just bryggt en kanna kaffe och hällt upp i bordstermosen då det ringde på dörren. Klockan var strax före nio. Dag Svensson var närmast dörren och i tron att det var Mikael Blomkvist som kommit tidigare än aviserat öppnade han utan att först titta genom dörrögat. Istället för Mikael Blomkvist tittade han ned på en kortväxt dockliknande flicka som såg ut att vara i tonåren.
”Jag söker Dag Svensson och Mia Bergman”, sa flickan.
”Jag är Dag Svensson”, sa han.
”Jag vill prata med er.”
Dag tittade automatiskt på klockan. Mia Bergman kom ut i hallen och ställde sig nyfiket bakom sin sambo.
”Är det inte lite väl sent för ett besök?” sa Dag.
Flickan betraktade honom under tålmodig tystnad.
”Vad vill du prata om?” undrade han.