”Jag vill prata om boken du tänker publicera på Millennium.”
Dag och Mia tittade på varandra.
”Och vem är du?”
”Jag är intresserad av ämnet. Får jag komma in eller ska vi diskutera här ute i trapphuset?”
Dag Svensson tvekade en sekund. Flickan var visserligen en vilt främmande människa och tidpunkten för besöket var udda, men hon verkade tillräckligt harmlös för att han skulle hålla upp dörren. Han visade in henne till matbordet i vardagsrummet.
”Vill du ha kaffe?” frågade Mia.
Dag sneglade irriterat på sin sambo.
”Vad sägs om att svara på frågan om vem du är?” sa han.
”Ja tack. Till kaffet alltså. Jag heter Lisbeth Salander.”
Mia ryckte på axlarna och öppnade bordstermosen. Hon hade redan dukat fram koppar i väntan på Mikael Blomkvists besök. ”Och vad får dig att tro att jag tänker publicera en bok på Millennium?” frågade Dag Svensson.
Han var plötsligt djupt misstänksam, men flickan ignorerade honom och tittade istället på Mia Bergman. Hon gjorde en grimas som kunde tolkas som ett skevt leende.
”Intressant avhandling”, sa hon.
Mia Bergman såg häpen ut.
”Hur kan du veta något om min avhandling?”
”Jag råkade komma över en kopia”, svarade flickan kryptiskt.
Dag Svenssons irritation tilltog.
”Nu får du faktiskt förklara för mig vad du vill”, insisterade han.
Flickan mötte hans blick. Han lade plötsligt märke till att hennes irisar var så mörkbruna att hennes ögon blev korpsvarta i ljuset. Han insåg att han måste ha missbedömt hennes ålder – hon var äldre än han först hade trott.
”Jag vill veta varför du går omkring och ställer frågor om Zala, Alexander Zala”, sa Lisbeth Salander. ”Och jag vill framför allt veta exakt vad du vet om honom.”
Alexander Zala, tänkte Dag Svensson chockad. Han hade aldrig tidigare hört något förnamn.
Dag Svensson granskade flickan framför honom. Hon lyfte kaffekoppen och tog en klunk utan att släppa honom med blicken. Hennes ögon saknade helt värme. Han kände plötsligt ett vagt obehag.
Till skillnad från Mikael och övriga vuxna i sällskapet (och trots att hon var födelsedagsbarnet) hade Annika Giannini bara druckit lättöl och avstått från både vin och nubbe till maten. Vid halv elva på kvällen var hon följaktligen nykter och eftersom hon betraktade sin storebror som en i vissa avseenden komplett idiot som emellanåt måste tas om hand så erbjöd hon sig generöst att skjutsa hem honom via Enskede. Hon hade ändå planerat att köra honom till busshållplatsen på Värmdövägen och det skulle inte ta så lång tid att åka in till stan.
”Varför skaffar du dig inte en egen bil?” klagade hon i alla fall då Mikael satte på sig säkerhetsbältet.
”Därför att till skillnad från dig bor jag på promenadavstånd från jobbet och behöver bil ungefär en gång per år. Dessutom hade jag inte kunnat köra eftersom din karl bjöd på brännvin från Skåne.”
”Han börjar försvenskas. För tio år sedan skulle han ha bjudit på italiensk sprit.”
De använde bilfärden åt bror-och-syster-prat. Bortsett från en ihärdig faster, två mindre ihärdiga mostrar och en eller annan avlägsen kusin eller syssling så var Mikael och Annika ensamma i släkten. Åldersskillnaden på tre år hade inneburit att de inte hade haft särskilt mycket gemensamt i tonåren, men istället hade de funnit varandra desto bättre i vuxen ålder.
Annika hade läst juridik och Mikael betraktade henne som den klart mer begåvade av de två. Hon hade seglat igenom studierna, avverkat några år i en tingsrätt och därefter varit biträde till en av Sveriges mer kända advokater innan hon sa upp sig och öppnade eget. Annika hade specialiserat sig på familjerätt, vilket efter hand hade omvandlats till ett jämställdhetsprojekt. Hon hade engagerat sig som advokat för misshandlade kvinnor, skrivit en bok i ämnet och blivit ett respekterat namn. Till råga på allt hade hon engagerat sig politiskt för socialdemokraterna, vilket föranledde Mikael att reta henne för att vara en politruk. Själv hade Mikael redan i tidiga år beslutat att han inte kunde kombinera partitillhörighet med bibehållen journalistisk trovärdighet. Han undvek till och med att rösta, och vid de tillfällen han hade gjort det så hade han alltid vägrat att avslöja vad han röstat på till och med för Erika Berger.
”Hur mår du?” undrade Annika då de passerade Skurubron.
”Jovars, jag mår bra.”
”Så vad är problemet?”
”Problemet?”
”Jag känner dig, Micke. Du har sett tankfull ut hela kvällen.”
Mikael satt tyst en stund.
”Det är en komplicerad historia. Jag har två problem just nu. Det ena handlar om en tjej jag lärde känna för två år sedan, som hjälpte mig i samband med Wennerströmaffären och därefter bara försvann ut ur mitt liv utan förklaring. Jag har inte sett röken av henne på mer än ett år förrän i förra veckan.”
Mikael berättade om överfallet på Lundagatan.
”Har du gjort en polisanmälan?” frågade Annika genast.
”Nej.”
”Varför inte?”
”Den här tjejen är exceptionellt privat. Det var hon som blev överfallen. Hon får göra anmälan.”
Vilket Mikael misstänkte var något som sannolikt inte låg högst upp på Lisbeth Salanders dagordning.
”Tjurskalle”, sa Annika och klappade Mikael på kinden. ”Ska alltid sköta saker och ting själv. Vilket är det andra problemet?”
”Vi håller på med en story på Millennium som kommer att skapa rubriker. Jag har suttit hela kvällen och funderat på om jag skulle konsultera dig. Som advokat, menar jag.”
Annika sneglade häpet på sin bror.
”Konsultera mig”, utbrast hon. ”Det var något nytt.”
”Storyn handlar om trafficking och våld mot kvinnor. Du jobbar med våld mot kvinnor och du är advokat. Du jobbar visserligen inte med tryckfrihetsmål, men jag skulle väldigt gärna vilja att du läste igenom texten innan vi går i tryck. Det är både tidningsartiklar och en bok, så det är rätt mycket att läsa.”
Annika var tyst när hon svängde ned på Hammarby fabriksväg och passerade Sickla sluss. Hon snirklade sig fram på smågator parallellt med Nynäsvägen till dess att hon kunde svänga upp på Enskedevägen.
”Vet du Mikael, jag har varit riktigt arg på dig en enda gång i hela mitt liv.”
”Jaså”, svarade Mikael häpet.
”Det var när du blev åtalad av Wennerström och dömdes till tre månaders fängelse för ärekränkning. Jag var så förbannad på dig att jag höll på att krevera.”
”Varför det? Jag gjorde bort mig.”
”Du har gjort bort dig åtskilliga gånger förr. Men den gången behövde du en advokat och den enda du inte vände dig till var mig. Istället satt du och tog emot skit i både massmedia och i rättegången. Du försvarade dig inte ens. Jag höll på att avlida.”
”Det var speciella omständigheter. Du hade inte kunnat göra någonting.”
”Jo, men det begrep jag först ett år senare då Millennium klev tillbaka in på banan och sopade banan med Wennerström. Fram till dess var jag så jävla besviken på dig.”
”Det fanns ingenting du hade kunnat göra för att vinna rättegången.”
”Du fattar inte poängen, storebror. Jag begriper också att det var ett hopplöst fall. Jag har läst domen. Men poängen var att du inte kom till mig och bad om hjälp. Typ, hej syrran, jag behöver en advokat. Det var därför jag aldrig dök upp i rätten.”
Mikael funderade på saken.
”Sorry. Jag borde ha gjort det, antar jag.”
”Ja, det borde du.”
”Jag funkade inte det året. Jag orkade inte prata med någon alls. Jag ville bara lägga mig ned och dö.”
”Vilket du inte gjorde precis.”
”Förlåt mig.”
Annika Giannini log plötsligt.
”Vackert. En ursäkt två år senare. Okej. Jag läser gärna texten. Är det bråttom?”