”Ja. Vi går snart i tryck. Sväng till vänster här.”
Annika Giannini parkerade tvärs över gatan från den port på Björneborgsvägen där Dag Svensson och Mia Bergman bodde. ”Det tar bara någon minut”, sa Mikael och joggade över gatan och slog portkoden. Så fort han kom innanför dörrarna insåg han att något var på tok. Han hörde upprörda röster eka i trapphuset och promenerade upp de tre våningarna till Dag Svensson och Mia Bergman. Det var först då han kom upp till plan tre som han insåg att tumultet rörde deras lägenhet. Fem grannar stod ute i trapphuset. Dörren till Dag och Mia var på glänt.
”Vad står på?” frågade Mikael mera av nyfikenhet än av oro.
Rösterna tystnade. Fem par ögon betraktade honom. Tre kvinnor och två män, samtliga i pensionsåldern. En av kvinnorna var klädd i nattlinne.
”Det lät som skott.” Mannen som svarade var i 70-årsåldern och klädd i brun morgonrock.
”Skott?” sa Mikael med ett fåraktigt ansiktsuttryck.
”Alldeles nyss. De sköt inne i lägenheten för en minut sedan. Dörren stod öppen.”
Mikael trängde sig fram och ringde på dörrklockan samtidigt som han gick in i lägenheten.
”Dag? Mia?” ropade han.
Han fick inget svar.
Plötsligt kände han en iskyla dra längs nacken. Han kände doften av svavel. Sedan klev han fram till vardagsrumsdörren. Det första han såg var käresötegudjävlar Dag Svensson framstupa i en enorm meterbred blodpöl framför matsalsmöbeln där han och Erika hade ätit middag några månader tidigare.
Mikael skyndade fram till Dag, samtidigt som han slet upp mobilen och slog 112 till SOS Alarm. Han fick omgående svar.
”Jag heter Mikael Blomkvist. Jag behöver ambulans och polis.”
Han gav adressen.
”Vad gäller saken?”
”En man. Han tycks vara skjuten i huvudet och är livlös.”
Mikael böjde sig ned och försökte känna puls på halsen. Sedan såg han den enorma kratern i Dags bakhuvud och insåg att han stod i vad som måste vara en väsentlig del av Dag Svenssons hjärnsubstans. Han drog långsamt tillbaka handen.
Ingen ambulanstransport i världen skulle kunna rädda Dag Svensson.
Helt plötsligt upptäckte han skärvorna av en av de kaffekoppar som Mia Bergman hade ärvt efter sin mormor och som hon var så rädd om. Han reste sig hastigt och såg sig omkring.
”Mia”, skrek han.
Grannen i den bruna morgonrocken hade kommit in i hallen efter honom. Mikael vände sig om vid vardagsrumsdörren och pekade på grannen.
”Stanna där”, vrålade han. ”Backa tillbaka ut i trappan.”
Grannen såg först ut som om han tänkte protestera men lydde befallningen. Mikael stod stilla i femton sekunder. Sedan gick han runt blodpölen och försiktigt förbi Dag Svensson fram till sovrumsdörren.
Mia Bergman låg på rygg på golvet framför sängens fotända. NejnejnejinteMiaocksåförgudsskull. Hon hade skjutits genom ansiktet. Kulan hade gått in i underkanten av käken nedanför vänster öra. Utgångshålet i tinningen var stort som en apelsin och hennes högra ögonhåla gapade tom. Blodflödet var om möjligt ännu kraftigare än för hennes sambo. Kraften från kulan hade varit så våldsam att väggen vid sängens huvudända, flera meter från Mia Bergman, var fylld av blodstänk.
Mikael blev medveten om att han höll i mobilen i ett krampaktigt tag med linjen till larmcentralen fortfarande öppen och att han hade hållit andan. Han drog in luft i lungorna och höjde telefonen.
”Vi behöver polis. Två personer är skjutna. Jag tror att de är döda. Skynda.”
Han hörde rösten från SOS Alarm säga något men förmådde inte uppfatta orden. Han kände det plötsligt som om det var något fel på hans hörsel. Det var helt tyst omkring honom. Han hörde inte ljudet av sin egen röst då han försökte säga någonting. Han sänkte mobilen och backade ut ur lägenheten. Då han kom ut i trapphuset insåg han att han skakade i hela kroppen och att hjärtat bultade på ett abnormt sätt. Utan ett ord trängde han sig igenom den förstenade skaran av grannar och satte sig på trappavsatsen. Han hörde avlägset grannarna ställa frågor till honom. Vad har hänt? Har de gjort sig illa? Har det hänt något? Ljuden från deras röster lät som om de kom genom en tunnel.
Mikael satt som bedövad. Han insåg att han befann sig i ett chocktillstånd. Han böjde ned huvudet mellan knäna. Sedan började han tänka. Herregud – de har blivit mördade. De har alldeles nyss skjutits. Mördaren kan fortfarande vara kvar i lägenheten… nej, jag skulle ha sett honom. Lägenheten är bara 55 kvadrat. Han kunde inte sluta skaka. Dag hade legat framstupa och han hade aldrig sett hans ansikte men bilden av Mias söndertrasade ansikte gick inte att utplåna från näthinnan.
Helt plötsligt återvände hörseln som om någon vridit på en volymkontroll. Han reste sig hastigt och tittade på grannen i den bruna morgonrocken.
”Du”, sa han. ”Ställ dig här och se till att ingen går in i lägenheten. Polis och ambulans är på väg. Jag går ned och släpper in dem genom porten.”
Mikael tog trapporna med tre steg åt gången. På bottenvåningen råkade han kasta en blick mot källartrappan och tvärstannade. Han tog ett steg ned mot källaren. Halvvägs nedför trappan låg en revolver fullt synlig. Mikael konstaterade att det tycktes vara en Colt 45 Magnum – ett Palmemördarvapen.
Han betvingade impulsen att lyfta upp vapnet och lät det ligga. Istället gick han och ställde upp porten och stod sedan stilla i nattluften. Det var först då han hörde den korta signalen från bilhornet som han kom ihåg att hans syster satt och väntade på honom. Han gick tvärs över gatan.
Annika Giannini öppnade munnen för att säga något spydigt om sin brors senfärdighet. Sedan såg hon uttrycket i hans ansikte.
”Har du sett någon medan du suttit här och väntat?” frågade Mikael.
Hans röst lät hes och onaturlig.
”Nej. Vem skulle det vara? Vad har hänt?”
Mikael var tyst i några sekunder medan han granskade omgivningen. Allt var lugnt och stilla på gatan. Han grävde i kavajfickan och hittade ett hopskrynklat paket med en överbliven cigarett. När han tände den hörde han avlägset ljudet av sirener som närmade sig. Han tittade på klockan. Den var 23.17.
”Annika – det här kommer att bli en lång natt”, sa han utan att titta på henne när polisbilen svängde upp på gatan.
Först på plats var poliserna Magnusson och Ohlsson. De hade varit på Nynäsvägen efter att ha svarat på ett larm som hade visat sig vara falskt. Magnusson och Ohlsson följdes av en ledarbil med kommissarien i yttre tjänst, Oswald Mårtensson, som hade befunnit sig vid Skanstull då områdesanropet från ledningscentralen hade gått ut. De anlände nästan samtidigt från vardera hållet och såg en man i jeans och mörk kavaj mitt på gatan som höjde handen till stopptecken. En kvinna klev samtidigt ut ur en parkerad bil några meter från mannen.
Alla tre poliserna avvaktade några sekunder. Larmcentralen hade rapporterat uppgifter om att två personer hade skjutits, och mannen höll ett mörkt föremål i vänster hand. Det tog några sekunder att förvissa sig om att det var en mobiltelefon. De klev ur bilarna samtidigt, justerade kopplen och tog sig en närmare titt på figurerna. Mårtensson tog omedelbart befälet.
”Är det du som slagit larm om skottlossning?”
Mannen nickade. Han tycktes ordentligt uppskakad. Han rökte en cigarett och darrade på handen då han förde den till munnen.
”Vad heter du?”
”Jag heter Mikael Blomkvist. Två personer sköts för bara några minuter sedan i den här fastigheten. De heter Dag Svensson och Mia Bergman. De finns på tredje våningen. Det står några grannar utanför dörren.”
”Herregud”, sa kvinnan.
”Vem är du?” frågade Mårtensson.
”Jag heter Annika Giannini.”
”Bor ni här?”
”Nej”, svarade Mikael Blomkvist. ”Jag skulle besöka paret som skjutits. Det här är min syster som gav mig skjuts från en middagsbjudning.”