”Du påstår alltså att två personer skjutits. Såg du vad som hände?”
”Nej. Jag hittade dem.”
”Vi får gå upp och titta”, sa Mårtensson.
”Vänta”, sa Mikael. ”Enligt grannarna föll skotten bara en kort stund innan jag anlände. Jag slog larm inom en minut efter att jag kommit hit. Sedan dess har det gått mindre än fem minuter. Det betyder att mördaren fortfarande befinner sig i närområdet.”
”Men du har inget signalement?”
”Vi har inte sett någon person. Det är möjligt att någon av grannarna sett något.”
Mårtensson tecknade till Magnusson som lyfte sin komradio och lågmält började rapportera till ledningscentralen. Han vände sig till Mikael.
”Kan du visa vägen”, sa han.
Då de kom in genom porten stannade Mikael och pekade tyst mot källartrappan. Mårtensson böjde sig ned och granskade vapnet. Han gick hela vägen nedför trappan och kände på källardörren. Den var låst.
”Ohlsson, stanna och håll ett öga på det här”, sa Mårtensson.
Utanför Dags och Mias lägenhet hade uppslutningen av grannar tunnats ut. Två grannar hade försvunnit in till sig, men mannen i den bruna morgonrocken stod fortfarande posterad. Han tycktes lättad då han såg uniformerna.
”Jag har inte släppt in någon”, sa han.
”Det är bra”, sa både Mikael och Mårtensson.
”Det tycks vara blodspår i trappan”, sa polisman Magnusson.
Alla tittade på spåren efter fotsteg. Mikael tittade på sina italienska loafers.
”Det är förmodligen mina skor”, sa Mikael. ”Jag har varit inne i lägenheten. Det är en avsevärd mängd blod.”
Mårtensson tittade forskande på Mikael. Han använde en penna för att peta upp lägenhetsdörren och konstaterade ytterligare blodspår i hallen.
”Till höger. Dag Svensson finns i vardagsrummet och Mia Bergman i sovrummet.”
Mårtensson gjorde en snabb inspektion av lägenheten och kom ut redan efter några sekunder. Han pratade i komradion och begärde förstärkning från kriminaljouren. Medan han pratade anlände ambulanspersonalen. Mårtensson hejdade dem samtidigt som han avslutade samtalet.
”Två personer. Så vitt jag kan se är de bortom all hjälp. Kan en av er titta in och undvika att stöka till på brottsplatsen.”
Det tog inte lång stund att konstatera att ambulanspersonalen var överflödig. En jourhavande läkare beslutade att kropparna inte behövde forslas till sjukhus för återupplivningsförsök. Det bedömdes att hoppet var ute. Mikael kände sig plötsligt kraftigt illamående och vände sig till Mårtensson.
”Jag går ut. Jag måste ha luft.”
”Jag kan nog tyvärr inte släppa iväg dig.”
”Det är lugnt”, sa Mikael. ”Jag sitter på bron utanför porten.”
”Kan jag få se din legitimation.”
Mikael halade upp plånboken och lade den i Mårtenssons hand. Sedan vände han utan ett ord och gick ned och satte sig på bron utanför huset där Annika fortfarande väntade tillsammans med polismannen Ohlsson. Hon satte sig bredvid honom.
”Micke, vad har hänt?” frågade Annika.
”Två människor som jag tyckte väldigt bra om har blivit mördade. Dag Svensson och Mia Bergman. Det var hans manuskript jag ville att du skulle läsa.”
Annika Giannini insåg att det inte var läge att ansätta Mikael med frågor. Hon lade istället armen runt sin brors skuldror och höll om honom medan ytterligare polisbilar anlände. Redan hade en handfull nyfikna nattflanörer stannat till på trottoaren på andra sidan gatan. Mikael betraktade dem stumt medan polisen började sätta upp avspärrningar. En mordutredning tog sin början.
Klockan var strax efter tre på morgonen då Mikael och Annika äntligen fick lämna kriminaljouren. De hade tillbringat en timme i Annikas bil utanför fastigheten i Enskede i väntan på att en jouråklagare skulle anlända för att sköta inledningen av förundersökningen. Därefter – eftersom Mikael var god vän till de två offren och eftersom han hade hittat dem och slagit larm – hade de blivit ombedda att följa med till Kungsholmen för att, som det hette, bistå utredningen.
Där hade de fått vänta en lång stund innan de blev förhörda av en kriminalinspektör Anita Nyberg från jouren. Hon hade rågblont hår och såg ut som en tonåring.
Jag börjar bli gammal, tänkte Mikael.
Vid halv tre på morgonen hade han druckit så många koppar avslaget bryggkaffe att han var nykter och illamående. Han hade plötsligt varit tvungen att avbryta förhöret och uppsöka en toalett där han kräktes hejdlöst. Hela tiden hade han bilden av Mia Bergmans söndertrasade ansikte på näthinnan. Han hade druckit flera muggar vatten och gång på gång sköljt sig i ansiktet innan han återvände till förhöret. Han försökte samla tankarna och svara så utförligt han kunde på Anita Nybergs frågor.
Hade Dag Svensson och Mia Bergman några fiender?
Nej, inte vad jag känner till.
Har de fått hotelser?
Inte vad jag känner till.
Hur var deras förhållande?
De verkade älska varandra. Dag berättade vid ett tillfälle att de tänkte skaffa barn då Mia var färdig doktor.
Använde de narkotika?
Jag har ingen aning. Jag tror inte det och om de gjorde det var det nog på nivån festjoint vid högtidliga tillfällen.
Hur kom det sig att du åkte hem till dem så sent på kvällen?
Mikael förklarade sammanhanget.
Var det inte ovanligt att åka hem till dem så sent på kvällen?
Jo. Förvisso. Det var första gången det skedde.
Hur kände du dem?
Genom arbetet. Mikael förklarade i oändlighet.
Och gång på gång frågorna som etablerade det besynnerliga tidsschemat.
Skotten hade hörts i hela huset. De hade avlossats med mindre än fem sekunders mellanrum. Den 70-årige mannen i brun morgonrock var närmaste granne och pensionerad major från kustartilleriet. Han hade rest sig från TV-soffan efter det andra skottet och omedelbart hasat sig ut i trapphuset. Med avdrag för att han hade problem med höfterna och svårt att resa sig så uppskattade han själv att det hade tagit kanske trettio sekunder innan han öppnade sin lägenhetsdörr. Varken han eller någon annan granne hade sett någon gärningsman.
Enligt alla uppskattningar från grannarna hade Mikael anlänt till lägenhetsdörren inom mindre än två minuter efter att skotten hade fallit.
Inräknat att han och Annika hade haft gatan under uppsikt i säkert närmare trettio sekunder medan Annika körde fram till rätt port, parkerade och växlade några ord innan Mikael gick över gatan och uppför trapporna så fanns det ett tidsfönster på uppskattningsvis mellan trettio och fyrtio sekunder. Under denna tid hade en dubbelmördare hunnit lämna lägenheten, ta sig nedför trapporna, dumpa vapnet på bottenvåningen, lämna fastigheten och försvinna utom synhåll innan Annika bromsade in. Och allt detta utan att någon enda människa hade sett så mycket som en skymt av gärningsmannen.
Alla konstaterade att Mikael och Annika måste ha missat mördaren med sekunders marginal.
Ett svävande ögonblick insåg Mikael att kriminalinspektör Anita Nyberg lekte med tanken att Mikael kunde ha varit gärningsmannen, att han bara gått ned en våning och låtsats anlända till platsen när grannarna samlades. Men Mikael hade alibi i form av sin syster och ett rimligt tidsschema. Hans förehavanden inklusive telefonsamtalet med Dag Svensson kunde bekräftas av ett stort antal medlemmar i familjen Giannini.
Till sist sa Annika ifrån. Mikael hade lämnat all rimlig och tänkbar hjälp. Han var synbart trött och mådde inte bra. Det var dags att avbryta och låta honom gå hem. Hon påminde om att hon var sin brors advokat och att han hade vissa av Gud eller åtminstone riksdagen fastställda rättigheter.
När de kom ut på gatan stod de tysta en lång stund vid Annikas bil.
”Gå hem och sov”, sa hon.
Mikael skakade på huvudet.