”Vi vet inte varför morden ägde rum”, sa Mikael. ”Det kan vara något privat i Dag och Mias liv eller det kan vara ett rent vansinnesdåd. Men vi kan inte utesluta att det hade något med deras arbete att göra.”
En tystnad föll över bordet. Till sist harklade sig Mikael.
”Vi står som sagt i begrepp att publicera en jävligt tung story där vi nämner namn på personer som minst av allt vill bli uppmärksammade i sammanhanget. Dag började göra konfrontationerna för två veckor sedan. Min tanke var alltså om någon av dem …”
”Vänta”, sa Malin Eriksson. ”Vi hänger ut tre poliser varav en jobbar på Säk och en på sedlighetsroteln, flera advokater, en åklagare och en domare och ett par snuskhumrar till journalister. Skulle alltså någon av dem ha begått ett dubbelmord för att hindra publiceringen?”
”Nja, jag vet inte”, sa Mikael eftertänksamt. ”De har en hel del att förlora men spontant tycker jag att de måste vara förbaskat obegåvade om de tror att de kan tysta en sådan här story genom att mörda en journalist. Men vi hänger också ut ett antal hallickar, och även om vi använder fingerade namn så är det inte så svårt att räkna ut vilka de är. Några av dem är tidigare dömda för våldsbrott.”
”Okej”, sa Christer. ”Men du beskriver morden som rena avrättningarna. Om jag fattat poängen med Dag Svenssons story rätt så handlar det inte om särskilt begåvade typer. Är de kapabla att begå ett dubbelmord och komma undan med det?”
”Hur begåvad måste man vara för att avfyra två skott?” frågade Malin.
”Just nu spekulerar vi om sådant vi inte vet något om”, avbröt Erika Berger. ”Men vi måste faktiskt ställa frågan. Om Dags artiklar – eller Mias avhandling för den delen – var orsaken till morden så måste vi höja säkerheten här på redaktionen.”
”Och en tredje fråga”, sa Malin. Ska vi gå till polisen med namnen? Vad sa du till polisen i natt?”
”Jag svarade på alla frågor de ställde. Jag berättade vilken story Dag jobbade med, men jag fick inga frågor om detaljer och jag nämnde inga namn.”
”Vi borde förmodligen göra det”, sa Erika Berger.
”Det är inte helt självklart”, svarade Mikael. ”Vi kan möjligen ge dem en namnlista, men vad gör vi om polisen börjar ställa frågor om hur vi har fått tag på namnen? Vi får inte röja de källor som vill vara anonyma. Det rör flera av tjejerna som Mia pratat med.”
”Vilken jävla soppa”, sa Erika. ”Vi är tillbaka vid den första frågan – ska vi publicera?”
Mikael höll upp en hand.
”Vänta. Vi kan ta en omröstning om saken, men jag är faktiskt ansvarig utgivare och för första gången någonsin tänker jag fatta ett beslut på alldeles egen hand. Svaret är nej. Vi kan inte publicera i nästa nummer. Det är alldeles orimligt att vi bara kör på enligt planerna.”
Tystnaden lägrade sig åter över bordet.
”Jag vill väldigt gärna publicera, men vi måste förmodligen omformulera en hel del. Det var Dag och Mia som hade dokumentationen, och storyn byggde också på att Mia tänkte lämna en polisanmälan mot de personer som vi skulle namnge. Hon satt på expertkunskaper. Sitter vi på de kunskaperna?”
Det smällde i ytterdörren och Henry Cortez stod plötsligt i dörröppningen.
”Är det Dag och Mia?” frågade han andfått.
Alla nickade.
”Fy fan. Det är ju inte klokt.”
”Hur hörde du det?” undrade Mikael.
”Jag hade varit ute med tjejen och vi var på väg hem då vi hörde det på taxiradion. Polisen efterlyste information om körningar till gatan. Jag kände igen adressen. Jag var tvungen att komma in.”
Henry Cortez såg så skakad ut att Erika reste sig och gav honom en kram innan hon bad honom slå sig ned. Hon återknöt till diskussionen.
”Jag tror att Dag gärna skulle vilja att vi publicerade hans story.”
”Och det tycker jag att vi ska göra. Definitivt boken. Men läget just nu är att vi måste skjuta fram publiceringen.”
”Så vad gör vi nu?” frågade Malin. ”Det är inte bara en artikel som måste bytas ut – det är ju ett temanummer och hela tidningen måste göras om.”
Erika var tyst en stund. Sedan log hon dagens första utmattade leende.
”Hade du tänkt vara ledig i påsk, Malin?” undrade hon. ”Glöm det. Vi gör så här … Malin, du och jag och Christer sätter oss och planerar ett helt nytt nummer utan Dag Svensson. Vi får se om vi kan få loss några texter som vi hade planerat för juninumret. Mikael, hur mycket material hade du hunnit få av Dag Svensson?”
”Jag har slutversion på nio av tolv kapitel. Jag har näst sista version på kapitel tio och elva. Dag skulle maila slutversion – jag ska kolla mailen – men jag har bara en tumnagel på det avslutande kapitel tolv. Det är där han ska summera och dra slutsatser.”
”Men du och Dag hade pratat igenom alla kapitel?”
”Jag vet vad han tänkte skriva, om det är det du menar.”
”Okej, du får sätta dig med texterna – både boken och artikeln. Jag vill veta hur mycket som saknas och om vi kan rekonstruera sådant som Dag inte hade hunnit lämna. Kan du göra en förutsättningslös bedömning redan under dagen?”
Mikael nickade.
”Jag vill också att du funderar på vad vi ska säga till polisen. Vad är ofarligt och var börjar vi riskera att bryta mot källskyddet. Ingen på tidningen får säga något utan att du godkänt det.”
”Det låter bra”, sa Mikael.
”Tror du på allvar att Dags story kan ligga bakom morden?”
”Eller Mias avhandling … jag vet inte. Men vi kan inte bortse från möjligheten.”
Erika Berger funderade en stund.
”Nej, det kan vi inte göra. Du får hålla i det.”
”Hålla i vad då?”
”Utredningen.”
”Vilken utredning?”
”Vår utredning, för helvete.” Erika Berger höjde plötsligt rösten. ”Dag Svensson var journalist och arbetade för Millennium. Om han mördades på grund av sitt jobb så vill jag veta det. Alltså kommer vi att gräva i vad som hände. Du håller i den biten. Börja med att gå igenom allt material Dag Svensson har gett oss och fundera på om det kan vara motivet till mordet.”
Hon sneglade på Malin Eriksson.
”Malin, om du hjälper mig att skissa upp ett helt nytt nummer i dag så gör jag och Christer grovjobbet. Men du har jobbat väldigt mycket med Dag Svensson och andra texter i temanumret. Jag vill att du bevakar utvecklingen i mordutredningen tillsammans med Mikael.”
Malin Eriksson nickade.
”Henry … kan du jobba i dag?”
”Självklart.”
”Börja ringa till övriga medarbetare på Millennium och berätta. Sedan får du ta itu med att ringa runt till polisen och ta reda på vad som händer. Hör efter om det ska vara någon presskonferens och sådant. Vi måste vara uppdaterade.”
”Okej. Jag ringer först medarbetarna och sedan sticker jag hem och duschar och äter frukost. Tillbaka om fyrtiofem minuter om jag inte åker direkt in på Kungsholmen.”
”Vi håller kontakten under dagen.”
En kort tystnad uppstod vid bordet.
”Okej”, sa Mikael till slut. ”Är vi klara?”
”Jag antar det”, sa Erika. ”Har du bråttom?”
”Jo. Jag måste ringa ett samtal.”
Harriet Vanger åt frukost bestående av kaffe och rostat bröd med ost och apelsinmarmelad på glasverandan i Henrik Vangers hus i Hedeby då hennes mobil ringde. Hon svarade utan att titta på displayen.
”Godmorgon Harriet”, sa Mikael Blomkvist.
”Kors i taket. Jag trodde att du var en sådan som aldrig klev upp före åtta.”
”Det gör jag inte heller, förutsatt att jag hunnit gå och lägga mig. Vilket jag inte har gjort i natt.”