”Har det hänt något?”
”Har du lyssnat på nyheterna?”
Mikael berättade kortfattat om nattens händelser.
”Så förfärligt”, sa Harriet Vanger. ”Hur mår du?”
”Tack för att du frågade. Jag har mått bättre. Men orsaken att jag ringer dig är alltså att du sitter i Millenniums styrelse och borde vara informerad om detta. Gissningsvis kommer någon journalist snart att upptäcka att det var jag som hittade Dag och Mia, vilket kommer att föranleda vissa spekulationer, och då det läcker ut att Dag jobbade på ett jätteavslöjande för vår räkning så kommer frågor att ställas.”
”Och du menar att jag borde vara förberedd. Okej. Vad får jag säga?”
”Säg som det är. Du är informerad om vad som hänt. Du är förstås chockad över de brutala morden, men du är inte insatt i det redaktionella arbetet och kan därmed inte kommentera några spekulationer. Det är polisens sak att utreda morden, inte Millenniums.”
”Tack för förvarningen. Är det något jag kan göra?”
”Inte just nu. Men om jag kommer på något så hör jag av mig.”
”Bra. Och Mikael … håll mig underrättad, please.”
13
Skärtorsdag 24 mars
Redan klockan sju på skärtorsdagsmorgonen hade det formella ansvaret som förundersökningsledare för utredningen av dubbelmordet i Enskede landat på åklagare Richard Ekströms skrivbord. Nattens jouråklagare, en relativt ung och oerfaren jurist, hade insett att Enskedemorden hade en potential utöver det vanliga. Han hade ringt och väckt biträdande länsåklagaren som i sin tur väckt biträdande länspolismästaren. Tillsammans hade de beslutat bolla arbetet till en nitisk och erfaren åklagare. Deras val hade fallit på Richard Ekström, 42 år.
Ekström var en smal och spänstig man på 167 centimeter, tunnhårigt blond och försedd med ett hakskägg. Han var alltid oklanderligt klädd och hade på grund av sin ringa längd skor med förhöjda klackar. Han hade inlett sin karriär som biträdande åklagare i Uppsala, varifrån han rekryterats som utredare till Justitiedepartementet där han arbetat med att jämka samman svensk lagstiftning med EU och gjort så bra ifrån sig att han en tid tjänstgjort som enhetschef. Han hade väckt uppmärksamhet med en utredning om organisatoriska brister i rättssäkerheten där han pläderat för ökad effektivitet, istället för de krav på ökade resurser som vissa polismyndigheter krävde. Efter fyra år på Justitie hade han gått vidare till åklagarmyndigheten i Stockholm där han hanterat flera mål med anknytning till uppmärksammade rån eller våldsbrott.
Inom statsförvaltningen antogs han vara socialdemokrat, men i verkligheten var Ekström totalt partipolitiskt ointresserad. Han började få en viss medial uppmärksamhet och i maktens korridorer var han en man som höga vederbörande höll ögonen på. Han var definitivt en potentiell kandidat för högre befattningar och tack vare sin förmodade ideologiska ådra hade han ett brett kontaktnät i både politiska och polisiära kretsar. Bland poliser rådde delade meningar om Ekströms kapacitet. Hans utredningar på Justitie hade inte gynnat de kretsar inom polisen som hävdade att bästa sättet att värna rättssäkerheten var att rekrytera fler poliser. Men Ekström hade å andra sidan utmärkt sig för att inte lägga fingrarna emellan då han drev ett mål till rättegång.
När Ekström hade fått en hastig föredragning från kriminaljouren om nattens händelser i Enskede konstaterade han snabbt att detta var ett ärende med stor kinetisk energipotential som utan tvivel skulle skapa turbulens i massmedia. Det var inget dussinmord. De två döda var en doktorerande kriminolog och en journalist – det sistnämnda ett ord han hatade eller älskade beroende på situationen.
Strax efter sju hade Ekström en hastig telefonkonferens med chefen för länskriminalen. Kvart över sju lyfte Ekström luren och väckte kriminalinspektör Jan Bublanski, bland kollegor bättre känd under öknamnet konstapel Bubbla. Bublanski var egentligen ledig under påskveckan för att kompensera ett övertidsberg som ackumulerats under det gångna året, men ombads nu avbryta ledigheten och per omgående inställa sig i polishuset i syfte att fungera som spaningsledare i utredningen om Enskedemorden.
Bublanski var 52 år och hade arbetat som polis i mer än halva sitt liv, sedan han var 23 år. Han hade tillbringat sex år i radiobil och avverkat både vapenroteln och stöldroteln innan han läst påbyggnadskurser och avancerat till länskriminalens våldsrotel. Han hade noga räknat varit delaktig i trettiotre mord- eller dråputredningar de senaste tio åren. Av dessa hade han varit spaningsledare för sjutton utredningar, varav fjorton var uppklarade och två ansågs polisiärt lösta, vilket innebar att polisen visste vem som var mördaren men inte hade tillräcklig bevisning för att lagföra personen i fråga. I ett enda återstående fall, numera sex år gammalt, hade Bublanski och hans medarbetare misslyckats. Det handlade om en känd alkoholist och bråkmakare som knivskurits till döds i sin bostad i Bergshamra. Brottsplatsen var en mardröm av fingeravtryck och DNA-spår från flera dussin personer som under årens lopp supit eller slagits i lägenheten. Bublanski och hans kollegor var övertygade om att mördaren stod att finna i mannens vidlyftiga bekantskapskrets av alkoholister och missbrukare, men mördaren hade trots intensivt utredningsarbete fortsatt att gäcka polisen. Utredningen hade i praktiken lagts till handlingarna.
På det hela taget hade Bublanski en god uppklarandestatistik och betraktades av sina kollegor som synnerligen välmeriterad.
Bland kollegorna ansågs dock Bublanski vara aningen kufisk, vilket delvis berodde på att han var jude och vid vissa högtidsdagar hade synts i kippa i polishusets korridorer. Detta hade vid ett tillfälle föranlett en kommentar från en sedermera avgången polismästare som var av den uppfattningen att det var olämpligt att bära kippa i polishuset, på samma sätt som han ansåg det olämpligt att en polis sprang omkring i turban. Någon vidare debatt blev det dock aldrig av det hela. En journalist hade snappat upp kommentaren och börjat ställa frågor, varefter polismästaren snabbt retirerat till sitt tjänsterum.
Bublanski tillhörde Söderförsamlingen och beställde vegetarisk mat om koscher inte fanns att tillgå. Han var dock inte mer ortodox än att han arbetade på sabbaten. Även Bublanski insåg redan tidigt att det aktuella dubbelmordet i Enskede inte var någon rutinutredning. Richard Ekström hade tagit honom åt sidan så fort denne kommit innanför dörrarna strax efter åtta.
”Det här verkar vara en eländig historia”, hälsade Ekström. ”Paret som skjutits är en journalist och en kriminolog. Och inte nog med det. De hittades av en annan journalist.”
Bublanski nickade. Det närmast garanterade att ärendet skulle hårdbevakas och nagelfaras av massmedia.
”Och för att ytterligare strö salt i såren – den journalist som hittade paret var Mikael Blomkvist på tidningen Millennium.”
”Ooops”, sa Bublanski.
”Känd från cirkusen kring Wennerströmaffären.”
”Vet vi någonting om motivet?”
”I nuläget inte ett dugg. Ingen av de skjutna är känd av oss. Det verkar vara ett skötsamt par. Flickan skulle doktorera om några veckor. Det här ärendet måste få högsta prioritet.”
Bublanski nickade. För honom hade mord alltid hög prioritet.
”Vi tillsätter en grupp. Du får jobba så fort du kan och jag ska se till att du har alla resurser. Du får Hans Faste och Curt Svensson till hjälp. Du får också in Jerker Holmberg. Han arbetar med dråpet i Rinkeby men det verkar som om gärningsmannen avvikit utomlands. Han är en lysande brottsplatsundersökare. Du kan också använda span från Rikskriminalen efter behov.”
”Jag vill ha in Sonja Modig.”
”Är hon inte lite väl ung?”
Bublanski höjde på ögonbrynen och tittade förvånat på Ekström.