”Hon är 39 år och därmed bara några år yngre än du. Dessutom är hon mycket skärpt.”
”Okej, du beslutar vilka du vill ha i gruppen, bara det går undan. Ledningen har redan varit på oss.”
Vilket Bublanski tog som en mild överdrift. Ledningen hade i denna arla morgonstund knappt hunnit lämna frukostbordet.
Polisutredningen började på allvar med mötet strax före nio då kriminalinspektör Bublanski samlade sin trupp i ett konferensrum på länskriminalen. Bublanski betraktade samlingen. Han var inte helt nöjd med gruppens sammansättning.
Sonja Modig var den person i rummet som han hade störst förtroende för. Hon hade arbetat som polis i tolv år, varav fyra år på våldsroteln där hon deltagit i flera utredningar som Bublanski lett. Hon var noggrann och metodisk, men Bublanski hade tidigt noterat att hon även hade den egenskap som han personligen betraktade som den mest värdefulla i knepiga utredningar. Hon hade fantasi och förmåga att associera. Vid åtminstone två komplicerade utredningar hade Sonja Modig hittat märkliga och långsökta kopplingar som andra missat, vilket resulterat i genombrott i spaningarna. Dessutom hade Sonja Modig en sval intellektuell humor som Bublanski uppskattade.
Bublanski var också nöjd med att ha Jerker Holmberg i truppen. Holmberg var 55 år gammal och ursprungligen från Ångermanland. Han var en fyrkantig och tråkig människa som helt saknade den fantasi som gjorde Sonja Modig ovärderlig. Däremot var Holmberg enligt Bublanski den kanske bäste brottsplatsundersökaren inom hela den svenska poliskåren. De hade samarbetat i åtskilliga utredningar genom årens lopp och Bublanski var av den fasta övertygelsen att om det fanns något att hitta på brottsplatsen så skulle Holmberg göra det. Hans primära uppgift var följaktligen att ta kommandot över allt arbete i lägenheten i Enskede.
Kollegan Curt Svensson var relativt okänd för Bublanski. Det var en tystlåten och kraftigt byggd man med så stubinkort blont hår att han på håll tycktes vara helt skallig. Svensson var 38 år gammal och hade nyligen kommit till roteln från Huddingepolisen där han ägnat många år åt utredningar om gängbrottslighet. Han hade rykte om sig att besitta ett häftigt humör och hårda nypor, vilket var en omskrivning för att han möjligen använde metoder gentemot klientelet som inte var helt förenliga med det polisiära reglementet. Vid ett tillfälle tio år tidigare hade Curt Svensson anmälts för misshandel, vilket resulterat i en utredning där han dock friats på alla punkter.
Curt Svenssons rykte byggde dock på en helt annan händelse. I oktober 1999 hade Curt Svensson tillsammans med en kollega åkt till Alby för att hämta ett lokalt bus till förhör. Det lokala buset var inte okänd hos polisen. Han hade i flera år hållit grannarna i fastigheten i skräck och dragit på sig klagomål genom att ständigt bete sig hotfullt mot omgivningen. Nu var han efter tips till polisen misstänkt för att ha rånat en videobutik i Norsborg. Det var ett tämligen rutinartat ingripande som gick kolossalt på tok då buset istället för att snällt följa med hade dragit kniv. Kollegan hade fått flera avvärjningsskador i händerna och vänster tumme avskuren innan våldsmannen riktat sin uppmärksamhet mot Curt Svensson som för första gången i sin karriär tvingades avlossa sitt tjänstevapen. Curt Svensson avlossade tre skott. Det första av dessa var ett varningsskott. Det andra var verkanseld som dock hade missat våldsmannen, vilket i sig var en prestation eftersom avståndet hade varit mindre än tre meter. Det tredje skottet hade träffat olyckligt mitt i kroppen och slitit av stora kroppspulsådern, vilket resulterade i att våldsmannen förblödde inom loppet av några minuter. Den efterföljande utredningen hade sent omsider helt friat Curt Svensson från ansvar, något som gav upphov till en medial debatt där det statliga våldsmonopolet skärskådades och där Curt Svensson nämndes i samma andetag som de två bypoliser som hade slagit ihjäl Osmo Vallo.
Bublanski hade inledningsvis haft en del dubier om Curt Svensson men hade efter ännu ett halvt år inte upptäckt något som föranledde hans direkta kritik eller vrede. Tvärtom hade Bublanski efter hand börjat få en viss respekt för Curt Svenssons tystlåtna kompetens.
Den siste medlemmen i Bublanskis team var Hans Faste, 47 år gammal och en veteran sedan femton år på våldet. Faste var den direkta orsaken till att Bublanski inte var helt nöjd med gruppens sammansättning. Faste hade en plus- och en minussida. På plussidan stod att han hade bred erfarenhet och stor rutin från komplicerade utredningar. På minuskontot bokförde Bublanski sin åsikt att Faste var egocentrisk och hade en gapig humor som kunde störa varje normalbegåvad människa i omgivningen och som i allra högsta grad störde Bublanski. Det fanns personliga drag och egenskaper hos Faste som Bublanski helt enkelt ogillade. Men okej, då han hölls i strama tyglar var han en kompetent utredare. Faste hade dessutom blivit något av en mentor för Curt Svensson som inte tycktes ha några synpunkter på gapigheten. De dubblerade ofta under spaningarna.
Till mötet hade dessutom kallats kriminalinspektör Anita Nyberg från kriminaljouren för att informera om de förhör hon hållit med Mikael Blomkvist under natten, liksom kommissarie Oswald Mårtensson för att redogöra för vad som hade skett på plats i samband med larmet. Bägge var utmattade och ville hem och sova så fort som möjligt, men Anita Nyberg hade redan hunnit få fram bilder från brottsplatsen som skickades runt i gruppen.
Efter trettio minuters samtal hade de händelseförloppet klart för sig. Bublanski summerade.
”Med förbehållet att den tekniska undersökningen av brottsplatsen ännu pågår tycks det alltså vara på följande vis … En okänd person som ingen av grannarna eller andra vittnen lagt märke till har gått in i en lägenhet i Enskede och dödat paret Svensson och Bergman.”
”Vi vet ännu inte om det vapen som hittades är identiskt med mordvapnet, men det är redan skickat till SKL”, sköt Anita Nyberg in. ”Det har högsta prioritet. Vi har också hittat en portion av en kula – den som träffade Dag Svensson – relativt intakt i väggen mot sovrummet. Däremot är kulan som träffade Mia Bergman så fragmenterad att jag tvivlar på att den är användbar.”
”Tack för det. En Colt Magnum är alltså en jävla cowboypistol som borde vara totalförbjuden. Har vi något serienummer?”
”Inte ännu”, sa Oswald Mårtensson. ”Jag skickade vapnet och kulfragmentet med bud till SKL direkt från brottsplatsen. Jag tyckte att det var bättre att de fick ta hand om det än att jag började fingra på det.”
”Bra så. Jag har inte hunnit åka ut och titta på brottsplatsen än, men ni två har varit där. Vad är era slutsatser?”
Anita Nyberg och Oswald Mårtensson växlade blickar. Nyberg överlät åt sin äldre kollega att föra deras gemensamma talan.
”För det första tror vi att det var en ensam mördare. Det var en ren avrättning. Jag får en känsla av att det är en person som haft mycket stor orsak att döda Svensson och Bergman och gått till verket med stor beslutsamhet.”
”Och vad grundar du den känslan på?” undrade Hans Faste.
”Lägenheten var välordnad och välstädad. Det handlar inte om rån eller misshandel eller något liknande. För det första har bara två skott avlossats. Bägge skotten träffade avsett mål i huvudet med stor precision. Det handlar alltså om någon som kan hantera vapen.”
”Okej.”
”Om vi tittar på skissen … vi har rekonstruerat det så att mannen, Dag Svensson, sköts från mycket nära håll – förmodligen så nära att revolverpipan trycktes mot hans huvud. Det finns tydliga brännsår runt ingångshålet. Han var gissningsvis den som sköts först. Svensson kastades mot matsalsmöbeln. Mördaren torde ha stått på tröskeln till hallen eller alldeles innanför öppningen till vardagsrummet.”
”Okej.”
”Skotten föll enligt vittnen inom loppet av några sekunder. Mia Bergman sköts från håll. Gissningsvis befann hon sig i dörröppningen till sovrummet och försökte vrida sig bort. Kulan träffade henne under vänster öra och kom ut alldeles ovanför höger öga. Kraften kastade in henne i sovrummet där hon hittades. Hon ramlade mot kanten av sängens gavel och hasade ned på golvet.”