”En skytt med vana att hantera vapen”, instämde Faste.
”Mer än så. Det finns inga fotspår som tyder på att mördaren gått in i sovrummet för att kontrollera att han dödat henne. Han visste att han hade träffat och vände på klacken och lämnade lägenheten. Alltså, två skott, två döda och därefter ut. Dessutom …”
”Ja?”
”Utan att föregå den tekniska undersökningen så misstänker jag att mördaren har använt jaktammunition. Döden torde ha varit ögonblicklig. Det var ohyggliga skador i bägge offren.”
En kort tystnad uppstod runt bordet. Det var en debatt som ingen i församlingen ville bli påmind om. Det finns två typer av ammunition – hårda helmantlade kulor som går rakt genom kroppen och förorsakar jämförelsevis blygsamma skador och mjuk ammunition som expanderar i kroppen och förorsakar massiv skada. Det är väldigt stor skillnad på en person som träffas av en kula som är nio millimeter i diameter och en kula som expanderar till att bli två, kanske tre centimeter i diameter. Den sistnämnda typen kallas jaktammunition och har till syfte att orsaka massiv förblödning, vilket anses humant vid älgjakt eftersom syftet där är att så snabbt och smärtfritt som möjligt nedlägga ett byte. Däremot är jaktammunition i internationell lag förbjuden i krig eftersom den stackare som träffas av en expanderande kula nästan ofelbart avlider i stort sett var helst i kroppen träffpunkten sitter.
I sin visdom hade dock svensk polis två år tidigare infört jaktammunition i polisens arsenal. Exakt varför denna ammunition införts var en smula oklart, men helt klart var att om till exempel den riksbekante demonstranten Hannes Westberg som träffades i buken under Göteborgskravallerna 2001 hade blivit skjuten med jaktammunition så hade han inte överlevt.
”Så syftet var med andra ord att döda”, sa Curt Svensson.
Han syftade på Enskede men bekände samtidigt sin ståndpunkt i den tysta debatt som pågick runt bordet.
Både Anita Nyberg och Oswald Mårtensson nickade.
”Och sedan har vi det osannolika tidsschemat”, sa Bublanski.
”Exakt. Efter skotten lämnade mördaren omedelbart lägenheten, gick nedför trapporna, släppte vapnet och försvann ut i natten. Kort därefter – det måste handla om sekunder – anlände Blomkvist och hans syster i bil.”
”Hmm”, sa Bublanski.
”En möjlighet är att mördaren försvann genom källaren. Det finns en sidoentré han kan ha använt; ut på bakgården och via en gräsmatta ut på en parallellgata. Men det förutsätter att han hade nyckel till källardörren.”
”Finns det något som tyder på att mördaren försvann den vägen?”
”Nej.”
”Så vi har inte minsta beskrivning att gå på”, sa Sonja Modig. ”Men varför slängde han vapnet? Om han tagit det med sig – eller om han bara hade slängt det en bit från fastigheten – skulle det ha dröjt innan vi hittat det.”
Alla ryckte på axlarna. Det var en fråga som ingen kunde besvara.
”Vad ska vi tro om Blomkvist?” frågade Hans Faste.
”Han var uppenbart chockad”, sa Mårtensson. ”Men han agerade korrekt och klartänkt och gav ett vederhäftigt intryck. Hans syster bekräftade telefonsamtalet och bilfärden. Jag tror inte att han var inblandad.”
”Han är en kändisjournalist”, sa Sonja Modig.
”Det här kommer att bli en mediecirkus”, instämde Bublanski. ”Desto större orsak att vi löser det så fort som möjligt. Okej … Jerker, du får naturligtvis ta itu med brottsplatsen och grannarna. Faste, du och Curt får jobba med offren. Vilka är de, vad sysslar de med, vad har de för bekantskapskrets, vem kan ha motiv att döda dem? Sonja, du och jag går igenom vittnesmålen från natten. Därefter får du sammanställa tidsschemat över vad Dag Svensson och Mia Bergman gjorde under det sista dygnet innan de blev mördade. Vi siktar på att ha ett möte igen vid 14.30.”
Mikael Blomkvist började arbetet med att sätta sig vid det skrivbord på redaktionen som stått till Dag Svenssons förfogande under våren. Han satt först helt stilla en lång stund som om han inte riktigt förmådde ta itu med uppgiften. Sedan kopplade han på datorn.
Dag Svensson hade en egen laptop och hade till stor del arbetat från hemmet, men han hade också suttit på redaktionen ungefär två dagar i veckan och betydligt oftare den sista tiden. På Millennium hade han haft tillgång till en äldre PowerMac G3, en dator som stod på skrivbordet och som tillfälliga medarbetare kunde använda. Mikael satte på den gamla G3:an. I datorn fanns en del bråte som Dag Svensson arbetat med. Han hade huvudsakligen använt G3:an för att söka på Internet, men där fanns också spridda mappar som han kopierat över från sin laptop. Däremot hade Dag Svensson en komplett backup i form av två zip-skivor som han hade inlåsta i skrivbordet. Han gjorde dagligen en kopia av nytt och uppdaterat material. Eftersom han dock inte varit inne på redaktionen de senaste dygnen var den senaste säkerhetskopian från söndagskvällen. Det saknades tre dagar.
Mikael gjorde en kopia av zip-skivan och låste in den i säkerhetsskåpet på sitt eget rum. Därefter ägnade han fyrtiofem minuter åt att snabbt gå igenom innehållet på originalskivan. Skivan innehöll ett trettiotal mappar och oräkneliga undermappar. Det var fyra års samlad research till Dag Svenssons projekt om trafficking. Han läste dokumentnamnen och sökte efter sådant som kunde innehålla kvalificerat hemligt material – namn på Dag Svenssons skyddade källor. Han noterade att Dag Svensson hade varit noga med källorna – allt sådant material låg i en mapp som döpts till <Källor/hemlig>. Mappen innehöll 134 dokument av varierande storlek, flertalet ganska små. Mikael markerade samtliga dokument och raderade dem. Han kastade inte dokumenten i papperskorgen utan släppte dem på en ikon för programmet Burn som inte bara kastade dokumenten utan raderade dem byte för byte.
Därefter angrep han Dag Svenssons mail. Dag hade fått en egen tillfällig e-postadress på millennium.se, som han använde både på redaktionen och i sin bärbara dator. Han hade också ett privat lösenord, vilket dock inte föranledde något problem eftersom Mikael hade administratörsrättigheter och snabbt kunde komma åt hela mailservern. Han laddade ned en kopia av Dag Svenssons e-post och brände en cd-skiva.
Slutligen tog han itu med det berg av papper i form av referensmaterial, anteckningar, pressklipp, domar och korrespondens som Dag Svensson hade samlat på sig under resans gång. Han tog det säkra före det osäkra och gick bort till kopieringsapparaten och gjorde en kopia på allt som såg ut att vara viktigt. Proceduren omfattade nästan två tusen sidor och tog tre timmar att slutföra.
Han sorterade ut allt material som på något sätt kunde ha anknytning till en hemlig källa. Det blev en bunt på drygt fyrtio sidor, huvudsakligen i form av anteckningar från två A4-block som Dag Svensson hade haft inlåsta i skrivbordet. Detta material lade Mikael i ett kuvert och bar in till sitt eget rum. Därefter placerade han allt övrigt material som tillhörde Dag Svenssons projekt på plats på hans skrivbord.
Först därefter andades han ut och gick ned till 7-Eleven där han drack kaffe och åt en pizza slice. Han antog felaktigt att polisen när som helst skulle anlända för att titta igenom Dag Svenssons arbetsbord.
Bublanski fick ett oväntat genombrott i spaningarna redan strax efter tio på morgonen då docent Lennart Granlund på Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping ringde.
”Det gäller dubbelmordet i Enskede.”
”Redan?”