”Vi fick in vapnet tidigt i morse och jag är inte helt klar med analysen, men jag har information som jag tror att du kanske är intresserad av.”
”Bra. Berätta då vad du kommit fram till”, manade konstapel Bubbla tålmodigt.
”Vapnet är en Colt 45 Magnum, tillverkad i USA 1981.”
”Jaha.”
”Vi har säkrat fingeravtryck och möjligen DNA – men den analysen kommer att ta lite tid. Vi har också tittat på kulorna som paret sköts med. Inte oväntat kom kulorna från vapnet. Det brukar vara så då vi hittar ett vapen i trapphuset vid en mordplats. Kulorna är väldigt fragmenterade men vi har en bit att jämföra med. Det är sannolikt att det är mordvapnet.”
”Ett illegalt vapen, antar jag. Har du något serienummer?”
”Vapnet är helt legalt. Det ägs av en advokat Nils Erik Bjurman och inhandlades 1983. Han är medlem i polisens skytteklubb. Han har en adress på Upplandsgatan vid Odenplan.”
”Vad fan säger du?”
”Vi har också som sagt hittat flera fingeravtryck på vapnet. Det är avtryck från åtminstone två personer.”
”Jaha.”
”Vi kan väl förutsätta att den ena uppsättningen tillhör Bjurman, för så vitt inte vapnet stulits eller sålts – men det har jag ingen information om.”
”Aha. Vi har med andra ord en ledtråd som man säger på polisspråk.”
”Vi har en träff i registret på den andra personen. Avtryck från höger tumme och pekfinger.”
”Vem?”
”En kvinna född 78-04-30. Hon greps för en misshandel i Gamla stan 1995 och då togs avtrycken.”
”Har hon något namn?”
”Jo. Hon heter Lisbeth Salander.”
Konstapel Bubbla höjde på ögonbrynen och antecknade namn och personnummer på ett block på sitt skrivbord.
När Mikael Blomkvist återkom till redaktionen efter den sena lunchen gick han direkt till sitt arbetsrum och stängde dörren, ett tecken på att han inte ville bli störd. Han hade ännu inte tid att ta itu med all sidoinformation som fanns i Dag Svenssons mail och anteckningar. Han var tvungen att sätta sig och göra en genomgång av både boken och artiklarna med helt nya ögon, nu med förutsättningen att författaren var död och därmed inte kunde svara på knepiga frågor.
Han måste avgöra om boken alls kunde utges i framtiden. Han måste också avgöra om det fanns något i materialet som kunde utgöra motiv för mord. Han öppnade sin dator och började arbeta.
Jan Bublanski tog ett kort samtal med förundersökningsledaren Richard Ekström för att informera om vad som framkommit från SKL. Det beslutades att Bublanski och kollegan Sonja Modig skulle uppsöka advokat Bjurman för ett samtal – det kunde omvandlas till ett förhör eller till och med ett gripande om så skulle vara befogat – medan kollegorna Hans Faste och Curt Svensson skulle koncentrera sig på Lisbeth Salander för att be henne förklara hur hennes fingeravtryck hade kunnat dyka upp på ett mordvapen.
Sökandet efter advokat Bjurman föranledde inledningsvis inga dramatiska problem. Hans adress fanns antecknad i skattelängden, vapenregistret och bilregistret och stod dessutom helt offentligt i telefonkatalogen. Bublanski och Modig åkte till Odenplan och lyckades smita in genom porten till fastigheten på Upplandsgatan när en yngre man kom ut just som de anlände.
Därefter blev det knepigare. När de ringde på dörren var det ingen som öppnade. De åkte därför vidare till Bjurmans kontor vid S: t Eriksplan och upprepade proceduren med samma nedslående resultat.
”Han kanske är i rätten”, sa kriminalinspektör Sonja Modig.
”Han har kanske flytt till Brasilien efter att ha begått ett dubbelmord”, sa Bublanski.
Sonja Modig nickade och sneglade på sin kollega. Hon trivdes i hans sällskap. Hon skulle inte ha haft något emot att flörta med honom om det inte hade varit så att hon var tvåbarnsmor och både hon och Bublanski var lyckligt gifta på var sitt håll. Hon sneglade på mässingsskyltarna på de andra dörrarna på våningsplanet och konstaterade att de närmaste grannarna bestod av en tandläkare Norman, ett företag som kallades N-Consulting och en advokat Rune Håkansson.
De knackade på hos Håkansson.
”Hej, jag heter Modig och det här är kriminalinspektör Bublanski. Vi är från polisen och har ett ärende till din kollega advokat Bjurman här intill. Du råkar inte veta var man får tag på honom?”
Håkansson skakade på huvudet.
”Jag ser sällan till honom nu för tiden. Han blev allvarligt sjuk för två år sedan och har i det närmaste avvecklat verksamheten. Skylten finns kvar på dörren men han är här bara någon gång varannan månad.”
”Allvarligt sjuk?” frågade Bublanski.
”Jag vet inte riktigt. Han var alltid i full fart och sedan blev han sjuk. Cancer eller något, antar jag. Jag känner honom bara ytligt.”
”Du tror eller du vet att han fick cancer?” frågade Sonja Modig.
”Nja … jag vet inte. Han hade en sekreterare, Britt Karlsson eller Nilsson eller något sådant. En äldre kvinna. Hon blev uppsagd och det var hon som berättade att han hade blivit sjuk, men på vilket sätt vet jag inte. Det här var våren 2003. Jag såg honom inte förrän i slutet av året och då såg han tio år äldre ut, utmärglad och plötsligt gråhårig … jag drog mina slutsatser. Hurså? Har han gjort något?”
”Inte vad vi vet”, svarade Bublanski. ”Inte desto mindre söker vi honom i ett brådskande ärende.”
De återvände till lägenheten på Odenplan och knackade återigen på dörren till Bjurmans lägenhet. Fortfarande inget svar. Till sist tog Bublanski fram sin mobiltelefon och slog numret till Bjurmans mobil. Han fick beskedet att abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, var vänlig och försök senare.
Han provade att ringa numret till lägenheten. I trapphuset kunde de höra svaga ringsignaler från andra sidan dörren innan en telefonsvarare gick igång och bad uppringaren lämna ett meddelande. De tittade på varandra och ryckte på axlarna.
Klockan var ett på eftermiddagen.
”Kaffe?”
”Hellre en hamburgare.”
De promenerade till Burger King vid Odenplan. Sonja Modig åt en Whopper och Bublanski tog en vegetarisk burgare innan de återvände till polishuset.
Åklagare Ekström kallade till möte vid konferensbordet i sitt tjänsterum klockan två på eftermiddagen. Bublanski och Modig tog plats bredvid varandra vid väggen intill fönstret. Curt Svensson kom två minuter senare och slog sig ned mitt emot. Jerker Holmberg kom in med en bricka med kaffe i pappersmuggar. Han hade gjort ett kort besök i Enskede och ämnade återvända senare under eftermiddagen då teknikerna var klara.
”Var är Faste?” undrade Ekström.
”Han är hos socialnämnden, han ringde för fem minuter sedan och sa att han skulle bli en stund försenad”, svarade Curt Svensson.
”Okej. Vi kör i alla fall. Vad har vi?” inledde Ekström utan ceremonier. Han pekade först på Bublanski.
”Vi har sökt advokat Nils Bjurman. Han är inte hemma och inte på sitt kontor. Enligt en advokatkollega blev han sjuk för två år sedan och har i praktiken avvecklat sin verksamhet.”
Sonja Modig fortsatte.
”Bjurman är 56 år gammal, finns inte i kriminalregistret. Han är huvudsakligen affärsjurist. Jag har inte hunnit titta mer på hans bakgrund.”
”Men han äger alltså vapnet som användes i Enskede.”
”Det är helt riktigt. Han har vapenlicens och är medlem i Polisens skytteklubb”, sa Bublanski. ”Jag pratade med Gunnarsson på vapen – han är ju ordförande i klubben och känner mycket väl till Bjurman. Han gick med i klubben 1978 och satt som kassör i styrelsen mellan 1984 och 1992. Gunnarsson beskriver Bjurman som en utmärkt skytt, lugn och sansad och inga konstigheter.”
”Intresserad av vapen?”
”Gunnarsson sa att han uppfattade Bjurman som mera intresserad av föreningslivet än av själva skyttet. Han tyckte om att tävla men framstod inte som någon vapenfetischist. 1983 var han med i SM och hamnade på trettonde plats. De senaste tio åren har han trappat ned på skyttet och bara dykt upp på årsmöten och liknande.”