”Har han flera vapen?”
”Han har haft licens för sammanlagt fyra handeldvapen sedan han gick med i skytteklubben. Förutom Colten en Beretta, en Smith & Wesson och en tävlingspistol av märket Rapid. Samtliga tre såldes för tio år sedan i klubben och licenserna övergick till andra medlemmar. Inga konstigheter.”
”Men vi vet alltså inte var han befinner sig.”
”Det stämmer. Men vi har bara sökt honom sedan tiotiden i förmiddags och han kanske är ute och promenerar på Djurgården eller ligger på sjukhus eller något.”
I det ögonblicket kom Hans Faste in genom dörren. Han tycktes andfådd.
”Förlåt att jag är sen. Får jag gå rakt in?”
Ekström gjorde en inbjudande gest med handen.
”Lisbeth Salander är ett riktigt intressant namn. Jag har tillbringat dagen på socialen och hos överförmyndarnämnden.” Han drog av sig skinnjackan och hängde den över ryggstödet innan han satte sig och slog upp ett anteckningsblock.
”Överförmyndarnämnden?” frågade Ekström med rynkade ögonbryn.
”Det här är en jävligt störd brud”, sa Hans Faste. ”Hon är omyndigförklarad och ställd under förvaltning. Gissa vem som är hennes förvaltare.” Han gjorde en konstpaus. ”Advokat Nils Bjurman som alltså äger det vapen som användes nere i Enskede.”
Samtliga i rummet höjde på ögonbrynen.
Det tog Hans Faste femton minuter att dra den kunskap han inhämtat om Lisbeth Salander.
”Sammanfattningsvis”, sa Ekström när Faste var klar, ”har vi alltså fingeravtryck på mordvapnet från en kvinna som under tonåren åkte in och ut på psyket, som antas försörja sig som fnask och som tingsrätten omyndigförklarat och som har dokumenterat våldsam läggning. Vad fan gör hon alls ute på gatorna?”
”Hon har haft våldstendenser sedan hon gick i småskolan”, sa Faste. ”Hon tycks vara ett rejält psykfall.”
”Men vi har ännu inget som direkt kopplar henne till paret i Enskede.” Ekström trummade med fingertopparna. ”Okej, det här dubbelmordet är kanske inte så svårlöst i alla fall. Har vi någon adress till Salander?”
”Hon är skriven på Lundagatan på Södermalm. Skattemyndigheten uppger att hon periodvis fått lön av Milton Security, säkerhetsföretaget.”
”Och vad fan har hon gjort åt dem?”
”Jag vet inte. Men det är en ganska blygsam årsinkomst under några år. Hon kanske jobbar som städare eller något.”
”Hmm”, sa Ekström. ”Det går att ta reda på. Men just nu har jag en känsla av att det brådskar att hitta Salander.”
”Jag instämmer”, sa Bublanski. ”Vi får ta detaljerna efter hand. Vi har nu kommit så långt att vi har en misstänkt. Faste, du och Curt åker ned till Lundagatan och försöker plocka in Salander. Var försiktiga – vi vet ju inte om hon har fler vapen och vi vet inte hur galen hon är.”
”Okej.”
”Bubbla”, avbröt Ekström. ”Chefen för Milton Security heter Dragan Armanskij. Jag träffade honom i samband med en utredning för några år sedan. Han är pålitlig. Åk ned till honom och ta ett personligt samtal om Salander. Du borde hinna innan han försvinner för dagen.”
Bublanski såg irriterad ut, vilket berodde dels på att Ekström använt Bublanskis öknamn, dels på att han formulerat sitt förslag som en order. Sedan nickade han kort och flyttade blicken till Sonja Modig.
”Modig, du får fortsätta att söka advokat Bjurman. Knacka på hos grannarna. Jag tror att det brådskar att få tag på honom också.”
”Okej.”
”Vi måste hitta kopplingen mellan Salander och paret i Enskede. Och vi måste placera Salander nere i Enskede vid tiden för mordet. Jerker, du får ta fram bilder på henne och kolla av med grannarna. Dörrknackning under kvällen. Plocka några uniformer som hjälper till.”
Bublanski gjorde en paus och kliade sig i nacken.
”Fan, med lite tur har vi faktiskt löst det här eländet redan under kvällen. Jag trodde att det här skulle bli en långvarig affär.”
”En sak till”, sa Ekström. ”Media ligger på. Jag har utlovat en presskonferens till klockan tre. Jag kan ta den om jag får någon från presstjänsten som bisittare. Jag gissar att en del journalister kommer att ringa direkt till er också. Det här med Salander och Bjurman håller vi tyst om så länge det går.”
Alla nickade.
Dragan Armanskij hade tänkt gå tidigare från jobbet. Det var skärtorsdag och han och hans fru planerade att åka ut till fritidshuset på Blidö under påskhelgen. Han hade precis stängt sin portfölj och satt på sig rocken då receptionen ringde och annonserade att en kriminalinspektör Jan Bublanski sökte honom. Armanskij kände inte Bublanski men det faktum att det var en polis som sökte honom var tillräckligt för att han skulle sucka och hänga tillbaka rocken på galgen vid hatthyllan. Han hade ingen lust att ta emot besöket, men Milton Security hade inte råd att nonchalera polisen. Han mötte Bublanski vid hissen i korridoren.
”Tack för att du tog dig tid”, hälsade Bublanski. ”Jag ska hälsa från min chef, åklagare Richard Ekström.”
De skakade hand.
”Ekström, honom har jag haft att göra med ett par gånger. Det är några år sedan sist. Vill du ha kaffe?”
Armanskij stannade vid kaffeautomaten och tryckte fram två muggar innan han öppnade dörren till sitt rum och erbjöd Bublanski plats i den bekväma besöksfåtöljen vid fönsterbordet.
”Armanskij … ryskt?” undrade Bublanski nyfiket. ”Jag har också ett ski-namn.”
”Min släkt kom från Armenien. Och du?”
”Polen.”
”Vad kan jag hjälpa dig med?”
Bublanski plockade fram ett anteckningsblock och slog upp det.
”Jag arbetar med utredningen kring morden i Enskede. Jag antar att du har lyssnat på nyheterna i dag.”
Armanskij nickade kort.
”Ekström sa att du inte är lösmynt.”
”I min position tjänar man inget på att bli ovän med polisen. Jag kan hålla tyst, om det är det du undrar.”
”Bra. Just nu söker vi en person som tidigare ska ha arbetat åt dig. Hennes namn är Lisbeth Salander. Känner du till henne?”
Armanskij kände hur en cementklump formades i hans mage. Han rörde inte en min.
”Av vilken orsak söker ni efter fröken Salander?”
”Låt säga att vi har orsak att betrakta henne som intressant i utredningen.”
Cementklumpen i Armanskijs mage expanderade. Det gjorde nästan fysiskt ont. Sedan den dag han först träffade Lisbeth Salander hade han haft en stark känsla av att hennes liv var en färd mot en katastrof. Men han hade alltid föreställt sig henne som offer, inte som gärningsman. Han rörde fortfarande inte en min.
”Ni misstänker alltså Lisbeth Salander för dubbelmorden i Enskede. Har jag uppfattat det rätt?”
Bublanski tvekade en kort sekund innan han nickade.
”Vad kan du berätta om Salander?”
”Vad vill du veta?”
”För det första … hur får vi tag på henne?”
”Hon bor på Lundagatan. Jag måste slå upp den exakta adressen. Jag har ett mobilnummer till henne.”
”Adressen har vi. Mobilnumret är intressant.”
Armanskij gick till sitt skrivbord och slog upp numret. Han läste högt medan Bublanski antecknade.
”Hon arbetar åt dig.”
”Hon har eget företag. Jag lade ut jobb på henne av och till från 1998 och fram till för ungefär ett och ett halvt år sedan.”
”Vilken sorts jobb gjorde hon?”
”Research.”
Bublanski tittade upp från sitt anteckningsblock och höjde häpet på ögonbrynen.
”Research”, upprepade han.
”Personundersökningar, närmare bestämt.”
”Ett ögonblick … talar vi om samma flicka?” undrade Bublanski. ”Den Lisbeth Salander vi spanar efter saknar betyg från grundskolan och är omyndigförklarad.”
”Det heter inte längre omyndigförklarad”, påpekade Armanskij milt.