”Skit samma vad det heter. Den flicka vi söker framstår i dokumentationen som en djupt störd och våldsbenägen människa. Dessutom har vi en rapport från socialnämnden där det antyds att hon var prostituerad i slutet av 1990-talet. Det finns inget i hennes papper som pekar på att hon skulle kunna ha ett kvalificerat arbete.”
”Papper är en sak. Människor en annan.”
”Du menar att hon är kvalificerad att göra personundersökningar åt Milton Security?”
”Inte bara det. Hon är den överlägset bästa researcher jag någonsin träffat.”
Bublanski sänkte långsamt sin penna och rynkade pannan.
”Det låter som om du har … respekt för henne.”
Armanskij tittade ned på sina händer. Frågan markerade en skiljeväg. Han hade alltid vetat att Lisbeth Salander förr eller senare skulle hamna ordentligt i klistret. Han kunde inte för sitt liv begripa vad som kunde ha förmått henne att bli inblandad i ett dubbelmord i Enskede – som gärningsman eller på annat sätt – men han accepterade också att han inte kände till särskilt mycket om hennes privatliv. Vad har hon blivit inblandad i? Armanskij mindes hennes plötsliga besök på hans kontor då hon kryptiskt förklarat att hon hade pengar så hon klarade sig och att hon inte behövde jobb.
Det kloka och förståndiga i detta ögonblick skulle vara att distansera sig själv och framför allt Milton Security från allt samröre med Lisbeth Salander. Armanskij gjorde reflektionen att Lisbeth Salander nog var den ensammaste människa han kände.
”Jag har respekt för hennes kompetens. Den hittar du inte i hennes betyg och meritförteckning.”
”Du känner alltså till hennes bakgrund.”
”Att hon står under förvaltarskap och att hon haft en trasslig uppväxt. Ja.”
”Och ändå anlitade du henne.”
”Just därför anlitade jag henne.”
”Förklara.”
”Hennes förre förvaltare, Holger Palmgren, var gamle J.F. Miltons advokat. Han tog sig an henne då hon var tonåring och han övertalade mig att ge henne jobb. Jag anställde henne först för att sortera post och sköta kopieringsapparaten och sådant. Sedan visade det sig att hon hade oanade talanger. Och den där socialrapporten om att hon eventuellt skulle vara prostituerad kan du glömma. Det är strunt. Lisbeth Salander hade en strulig tonårsperiod och var utan tvekan lite vild av sig – vilket dock inte är att betrakta som ett lagbrott. Prostitution är nog det sista hon skulle ägna sig åt.”
”Hennes nye förvaltare heter Nils Bjurman.”
”Honom har jag aldrig träffat. Palmgren fick en hjärnblödning för ett par år sedan. Kort därefter drog Lisbeth Salander ned på de arbeten hon gjorde för mig. Det sista jobb hon gjorde för mig var i oktober för ett och ett halvt år sedan.”
”Varför slutade du anlita henne?”
”Det var inte mitt val. Det var hon som bröt förbindelsen och försvann utomlands utan ett ord till förklaring.”
”Försvann utomlands?”
”Hon var borta i drygt ett år.”
”Det kan inte stämma. Advokat Bjurman har skickat månadsrapporter om henne under hela det gångna året. Vi har kopior uppe på Kungsholmen.”
Armanskij ryckte på axlarna och log milt.
”När träffade du henne senast?”
”För ungefär två månader sedan, i början av februari. Hon dök upp från ingenstans på ett artighetsbesök. Då hade jag inte hört av henne på över ett år. Hon tillbringade hela fjolåret utomlands och reste omkring i Asien och Karibien.”
”Förlåt mig, men jag blir en smula förvirrad. Då jag kom hit hade jag intrycket att Lisbeth Salander var en psykiskt sjuk flicka som inte ens hade gått ut grundskolan och som stod under förvaltarskap. Sedan berättar du att du anlitade henne som högt kvalificerad researcher, att hon hade ett eget företag och att hon tjänade tillräckligt med pengar för att ta ett år ledigt och åka jorden runt, och detta utan att hennes förvaltare slår larm. Det är något som inte stämmer här.”
”Det är mycket som inte stämmer då det handlar om Lisbeth Salander.”
”Får jag fråga … hur bedömer du henne?”
Armanskij funderade en stund.
”Hon är nog en av de mest irriterande orubbliga människor jag träffat i hela mitt liv”, sa han slutligen.
”Orubblig?”
”Hon gör absolut ingenting som hon inte har lust att göra. Hon bryr sig inte ett dyft om vad andra människor tycker om henne. Hon är rasande kompetent. Och hon är absolut inte som andra människor.”
”Galen?”
”Hur definierar du galen?”
”Är hon i stånd att mörda två människor med berått mod?”
Armanskij var tyst länge.
”Jag är ledsen”, sa han till slut. ”Jag kan inte besvara frågan. Jag är cyniker. Jag tror att alla människor har en inneboende kraft att döda andra människor. I desperation eller av hat eller åtminstone för att värna sig själv.”
”Det betyder att du inte håller det för uteslutet i alla fall.”
”Lisbeth Salander gör ingenting som hon inte har orsak att göra. Om hon har mördat någon så har hon ansett att hon haft goda skäl att göra det. Får jag fråga … på vilka grunder misstänker ni att hon är inblandad i morden i Enskede?”
Bublanski tvekade en stund. Han mötte Armanskijs blick.
”Helt konfidentiellt.”
”Absolut.”
”Mordvapnet ägs av hennes förvaltare. Hennes fingeravtryck finns på det.”
Armanskij bet ihop tänderna. Det var en graverande omständighet.
”Jag har bara hört om morden på Ekot. Vad handlade det om? Droger?”
”Är hon inblandad i droger?”
”Inte vad jag vet. Men hon hade som sagt en strulig tonårsperiod och omhändertogs för fylla vid några tillfällen. Jag antar att hennes journal kan ge besked om det fanns narkotika med i bilden.”
”Problemet är att vi inte vet vad det finns för motiv för morden. Det var ett skötsamt par. Hon var kriminolog och höll just på att doktorera. Han var journalist. Dag Svensson och Mia Bergman. Ringer det ingen klocka?”
Armanskij skakade på huvudet.
”Vi försöker begripa kopplingen mellan dem och Lisbeth Salander.”
”Jag har aldrig hört talas om dem.”
Bublanski reste sig. ”Tack för att du tog dig tid. Det har varit ett fascinerande samtal. Jag vet inte om jag blev så värst mycket klokare, men jag hoppas att det kan stanna mellan oss.”
”Inga problem.”
”Jag återkommer till dig om det skulle behövas. Och förstås, om Lisbeth Salander skulle höra av sig …”
”Självklart”, svarade Dragan Armanskij.
De skakade hand. Bublanski var framme vid dörren då han hejdade sig och vände sig till Armanskij igen.
”Du råkar inte känna till något om vilka personer Lisbeth Salander umgås med? Vänner, bekanta …”
Armanskij skakade på huvudet.
”Jag känner inte till ett dugg om hennes privatliv. En av de få personer som betyder något i hennes liv är Holger Palmgren. Hon bör ha sökt kontakt med honom. Han finns på ett behandlingshem i Ersta.”
”Hon fick aldrig besök då hon arbetade här?”
”Nej. Hon arbetade hemifrån och var huvudsakligen här bara för att avrapportera. Med få undantag träffade hon aldrig ens någon klient. Möjligen …”
Armanskij slogs plötsligt av en tanke.
”Vad?”
”Det finns möjligen ytterligare en person som hon kanske sökt kontakt med. En journalist som hon umgicks med för två år sedan och som sökt henne under tiden hon befann sig utomlands.”
”Journalist?”
”Hans namn är Mikael Blomkvist. Kommer du ihåg Wennerströmaffären?”
Bublanski släppte dörrhandtaget och gick långsamt tillbaka till Dragan Armanskij.
”Det var Mikael Blomkvist som hittade paret i Enskede. Du har just etablerat en koppling mellan Salander och mordoffren.”
Armanskij kände tyngden av cementklumpen i magen.
14
Skärtorsdag 24 mars