Sonja Modig försökte ringa advokat Nils Bjurman tre gånger inom loppet av en halvtimme. Vid varje tillfälle möttes hon av beskedet att abonnenten inte kunde nås.
Vid halvfyratiden satte hon sig i bilen och körde till Odenplan och ringde på hans dörr. Resultatet var lika nedslående som tidigare under dagen. Hon ägnade de kommande tjugo minuterna åt att knacka dörr i fastigheten för att ta reda på om någon av grannarna kände till var Bjurman befann sig.
I elva av de nitton lägenheter hon ringde på hos var ingen hemma. Hon sneglade på klockan. Det var naturligtvis fel tid på dagen att bedriva dörrknackning. Och det skulle sannolikt inte bli lättare under påskdagarna. I de åtta lägenheter hon fick svar var alla hjälpsamma. Fem av dessa visste vem Bjurman var – en artig och belevad herre på fjärde våningen. Ingen kunde ge besked om var han befann sig. Så småningom lyckades hon utröna att Bjurman möjligen umgicks privat med en av sina närmaste grannar, en affärsman vid namn Sjöman. Hos Sjöman var det dock ingen som svarade då hon ringde på.
Frustrerad lyfte Sonja Modig sin telefon och ringde på nytt till Bjurmans telefonsvarare. Hon presenterade sig, lämnade sitt mobilnummer och bad Bjurman att omgående kontakta henne.
Hon gick tillbaka till Bjurmans dörr och slog upp sitt anteckningsblock och skrev en lapp där hon bad Bjurman ringa henne. Hon bifogade sitt visitkort och släppte ned det genom brevinkastet. I samma ögonblick som hon skulle stänga brevinkastet hörde hon att en telefon ringde inne i lägenheten. Hon böjde sig ned och lyssnade uppmärksamt medan fyra signaler gick fram. Hon hörde telefonsvararen klicka igång men kunde inte höra något meddelande.
Hon stängde brevinkastet och stirrade på dörren. Exakt vilken impuls som fick henne att sträcka fram handen och känna på handtaget kunde hon inte redogöra för men till sin stora förvåning upptäckte hon att dörren var olåst. Hon sköt upp dörren och tittade in i hallen.
”Hallå”, ropade hon försiktigt och lyssnade. Hon hörde inga ljud.
Hon tog ett kliv in i hallen och stannade tveksamt. Det hon just hade gjort var möjligen att betrakta som hemfridsbrott. Hon hade ingen befogenhet att göra husrannsakan och ingen rätt att befinna sig i advokat Bjurmans lägenhet, även om dörren var olåst. Hon sneglade till vänster och såg en del av ett vardagsrum och hade precis beslutat sig för att backa ut ur lägenheten då hennes blick föll på hallbyrån. Hon såg en kartong till en revolver av märket Colt Magnum.
Plötsligt kände Sonja Modig ett starkt obehag. Hon öppnade jackan och drog sitt tjänstevapen, vilket hon nästan aldrig tidigare hade gjort.
Hon osäkrade vapnet och höll mynningen riktad mot golvet och gick fram till vardagsrummet och tittade in. Hon såg inget anmärkningsvärt men hennes obehag ökade. Hon backade tillbaka och sneglade in i köket. Tomt. Hon gick in i en inre hall och petade upp sovrumsdörren.
Advokat Nils Bjurman låg framstupa över sängen. Hans knän vilade på golvet. Det såg ut som om han ställt sig på knä för att be aftonbön. Han var naken.
Hon såg honom från sidan. Redan från sin position vid dörren kunde Sonja Modig avgöra att han inte var vid liv. Halva hans panna hade sprängts bort av ett skott mot bakhuvudet.
Sonja Modig backade ut ur lägenheten. Hon hade fortfarande sitt tjänstevapen i handen då hon öppnade mobilen ute i trapphuset och ringde till kriminalinspektör Bublanski. Hon kunde inte nå honom. Hon ringde istället till åklagare Ekström. Hon noterade tiden. Klockan var arton minuter över fyra.
Hans Faste betraktade porten till den adress på Lundagatan där Lisbeth Salander var folkbokförd och därmed förmodades vara bosatt. Han sneglade på Curt Svensson och därefter på sitt armbandsur. Tio över fyra.
Efter att ha införskaffat portkoden från fastighetsskötaren hade de redan varit inne i fastigheten och lyssnat vid dörren med namnskylten Salander-Wu. De hade inte kunnat uppfatta några ljud från lägenheten och ingen hade öppnat när de ringt på. De hade återvänt till bilen och placerat sig så att de hade porten under uppsikt.
Från bilen hade de telefonledes erfarit att den person i Stockholm som nyligen inkluderats i kontraktet till bostadsrätten på Lundagatan var en Miriam Wu, född 1974 och tidigare bosatt vid S:t Eriksplan.
De hade en passbild med Lisbeth Salanders ansikte fasttejpad ovanför bilradion. Faste reflekterade högljutt att hon såg ut som en skata.
”Fan, hororna ser allt jävligare ut. Du ska vara rätt nödbedd för att plocka upp henne.”
Curt Svensson sa ingenting.
Tjugo över fyra blev de uppringda av Bublanski som meddelade att han var på väg från Armanskij till Millennium. Han bad Faste och Svensson att avvakta på Lundagatan. Lisbeth Salander skulle plockas in för förhör, men åklagaren ansåg ännu inte att hon kunde betraktas som bunden till morden i Enskede.
”Jaha”, sa Faste. ”Enligt Bubbla vill åklagaren först ha ett erkännande innan de anhåller någon.”
Curt Svensson sa ingenting. De betraktade lojt personer som rörde sig i omgivningen.
Tjugo minuter i fem ringde åklagare Ekström på Hans Fastes mobil.
”Det har hänt saker. Vi har hittat advokat Bjurman skjuten till döds i sin lägenhet. Han har varit död åtminstone ett dygn.”
Hans Faste satte sig upp i bilsätet.
”Uppfattat. Vad gör vi?”
”Jag har beslutat att Lisbeth Salander är lyst. Hon är anhållen i sin frånvaro som skäligen misstänkt för tre mord. Vi lägger ut ett länslarm. Hon ska gripas. Vi får bedöma henne som farlig och eventuellt beväpnad.”
”Uppfattat.”
”Jag skickar en piketstyrka till Lundagatan. De får gå in och säkra lägenheten.”
”Det är uppfattat.”
”Har ni haft kontakt med Bublanski?”
”Han är på Millennium.”
”Och har tydligen stängt av mobilen. Kan ni försöka ringa honom och informera.”
Faste och Svensson tittade på varandra.
”Frågan är alltså vad vi gör om hon dyker upp”, sa Curt Svensson.
”Om hon är ensam och det ser bra ut plockar vi henne. Om hon hinner in i lägenheten så får piketstyrkan rycka in. Den här bruden är spritt språngande galen och tydligen på mördarstråt. Hon kan ha fler vapen i lägenheten.”
Mikael Blomkvist var dödstrött när han dumpade manusbunten på Erika Bergers skrivbord och tungt satte sig i hennes besöksstol vid fönstret mot Götgatan. Han hade tillbringat eftermiddagen med att försöka reda ut vad som skulle ske med Dag Svenssons ofullbordade bok.
Ämnet var känsligt. Dag Svensson hade bara varit död i några timmar och redan satt hans arbetsgivare och funderade på hur hans journalistiska kvarlåtenskap skulle hanteras. Mikael var medveten om att en utomstående kunde uppfatta det som cyniskt och kallhamrat. Själv uppfattade han det inte på det sättet. Han kände det som om han befann sig i ett nästan viktlöst tillstånd. Det var ett speciellt syndrom som varje arbetande nyhetsjournalist kände till och som sparkade igång i stunder av kris.
När andra har sorg blir nyhetsjournalisten effektiv. Och trots den bedövande chock som präglade de närvarande medlemmarna av Millenniums redaktion på skärtorsdagens morgon tog yrkesrollen över och kanaliserades i brutalt arbete.
För Mikael var det en självklarhet. Dag Svensson var av samma skrot och korn och skulle ha gjort exakt detsamma om rollerna hade varit ombytta. Han skulle ha frågat sig vad han kunde göra för Mikael. Dag Svensson hade lämnat en kvarlåtenskap i form av ett bokmanuskript med en explosiv story. Dag Svensson hade arbetat i flera år med att samla material och sortera fakta, en uppgift som han hade lagt ned hela sin själ i och som han nu aldrig skulle få tillfälle att slutföra.
Framför allt hade han arbetat på Millennium.
Morden på Dag Svensson och Mia Bergman var inte ett nationellt trauma som till exempel mordet på Olof Palme och skulle inte följas av landssorg. Men för medarbetarna på Millennium var chocken förmodligen större – de var personligt berörda – och Dag Svensson hade ett brett kontaktnät bland många journalister som skulle kräva ett svar på frågorna.