Bublanski reflekterade över att Mikael Blomkvist än en gång beskrev henne på samma sätt som Dragan Armanskij. Två män som hade känt henne hade bedömt henne precis likadant.
”Känner du Dragan Armanskij?” frågade Bublanski.
”Vi har träffats ett par gånger. Jag gick ut och drack en öl med honom i fjol då jag försökte ta reda på vart Lisbeth hade försvunnit.”
”Och du säger att hon var en kompetent researcher”, upprepade Bublanski.
”Den bästa jag träffat”, upprepade Mikael.
Bublanski trummade för en sekund med fingrarna och sneglade ut genom fönstret på strömmen av människor nere på Götgatan. Han kände sig underligt kluven. Den rättspsykiatriska dokumentation som Hans Faste hade plockat fram från överförmyndarnämnden hävdade att Lisbeth Salander var en djupt psykiskt störd, våldsbenägen och närmast förståndshandikappad människa. De svar han fått från både Armanskij och Blomkvist avvek kraftigt från den bild som psykiatrisk expertis under flera års studier hade fastslagit. Bägge beskrev henne som en udda människa, men bägge hade också ett stänk av beundran i rösten.
Blomkvist använde dessutom uttrycket att han ”umgicks” med henne under en period – vilket antydde en sexuell förbindelse av något slag. Bublanski undrade vilka regler som gällde för omyndigförklarade personer. Kunde Blomkvist ha gjort sig skyldig till någon form av övergrepp genom att utnyttja en person i beroendeställning?
”Och hur uppfattade du hennes sociala handikapp?” frågade han.
”Handikapp?” frågade Mikael.
”Förvaltarskapet och hennes psykiska problem.”
”Förvaltarskapet?” ekade Mikael.
”Psykiska problem?” frågade Erika Berger.
Bublanski flyttade häpet blicken från Mikael Blomkvist till Erika Berger och tillbaka. De visste inte. De visste faktiskt inte. Bublanski var plötsligt irriterad på både Armanskij och Blomkvist och framför allt Erika Berger med sina eleganta kläder och sitt mondäna kontor med utsikt mot Götgatan. Här sitter hon och talar om för andra människor vad de ska tycka. Men han riktade sin irritation mot Mikael.
”Jag fattar inte vad det är för fel på dig och Armanskij”, sa han.
”Förlåt?”
”Lisbeth Salander har åkt in och ut på psyket sedan hon var tonåring”, sa Bublanski till sist. ”En rättspsykiatrisk undersökning och ett domslut i tingsrätten har fastställt att hon är inkompetent att sköta sina egna affärer. Hon är omyndigförklarad. Hon har en dokumenterat våldsam läggning och har haft trassel med myndigheterna i hela sitt liv. Och nu är hon i högsta grad misstänkt för … delaktighet i ett dubbelmord. Och både du och Armanskij pratar om henne som om hon vore någon sorts prinsessa.”
Mikael Blomkvist satt fullständigt stilla och stirrade på Bublanski.
”Låt mig uttrycka det så här”, fortsatte Bublanski. ”Vi sökte en koppling mellan Lisbeth Salander och paret i Enskede. Det visade sig att du, som hittade offren, var kopplingen. Vill du kommentera det på något sätt?”
Mikael lutade sig bakåt. Han slöt ögonen och försökte få rätsida på situationen. Lisbeth Salander misstänkt för morden på Dag och Mia. Det stämmer inte. Det är inte rimligt. Var hon kapabel att mörda? Mikael såg plötsligt hennes ansiktsuttryck framför sig, då hon två år tidigare hade gått loss på Martin Vanger med en golfklubba. Hon skulle utan tvekan ha dödat honom. Hon gjorde inte det eftersom hon var tvungen att rädda mitt liv. Han fingrade automatiskt på halsen där Martin Vangers strypsnara hade suttit. Men Dag och Mia … det är inte logiskt.
Han var medveten om att Bublanski iakttog honom skarpt. Precis som Dragan Armanskij måste han göra ett val. Förr eller senare skulle han bli tvungen att avgöra i vilken ringhörna han skulle ställa sig om Lisbeth Salander anklagades för mord. Skyldig eller oskyldig?
Innan han hann säga någonting ringde telefonen på Erikas skrivbord. Hon svarade och räckte luren till Bublanski.
”Någon som heter Hans Faste vill tala med dig.”
Bublanski tog luren och lyssnade uppmärksamt. Både Mikael och Erika kunde se att hans ansiktsuttryck förändrades.
”När går de in?”
Tystnad.
”Vad är adressen nu igen …? Lundagatan … okej, jag är i närheten och åker dit.”
Bublanski reste sig hastigt.
”Förlåt, jag måste avbryta samtalet. Salanders nuvarande förvaltare har just hittats skjuten till döds och hon är nu lyst och anhållen i sin frånvaro för tre mord.”
Erika Berger gapade. Mikael Blomkvist såg ut som om han träffats av blixten.
Besättandet av lägenheten på Lundagatan var en taktiskt sett relativt okomplicerad procedur. Hans Faste och Curt Svensson lutade sig mot motorhuven på bilen och avvaktade medan piketstyrkans manskap, försedda med förstärkningsvapen, ockuperade trapphuset och intog gårdshuset.
Efter tio minuter hade piketstyrkan konstaterat vad Faste och Svensson redan visste. Det var ingen som öppnade dörren då någon ringde på.
Hans Faste tittade längs Lundagatan som till stor irritation för passagerare på buss 66 var avspärrad från Zinkensdamm till Högalidskyrkan. En buss hade fastnat innanför avspärrningarna i backen och kom varken framåt eller bakåt. Till sist gick Faste fram och beordrade en uniform att kliva åt sidan och släppa fram bussen. Ett stort antal nyfikna åskådare betraktade tumultet från höjden på övre Lundagatan.
”Det måste finnas ett enklare sätt”, sa Faste.
”Enklare än vad då?” undrade Svensson.
”Enklare än att ta in stormtrupperna varje gång ett bus ska gripas nuförtiden.”
Curt Svensson avstod från kommentarer.
”Det handlar ju i alla fall om en 150 centimeter lång brud som väger typ 40 kilo”, sa Faste.
Det hade beslutats att det inte var nödvändigt att slå in dörren med en slägga. Bublanski anslöt sig medan de väntade på att en låssmed skulle borra upp låset och kliva åt sidan så att trupperna kunde inta lägenheten. Det tog ungefär åtta sekunder att okulärbesiktiga de 45 kvadratmetrarna och konstatera att Lisbeth Salander varken gömde sig under sängen, i badrummet eller i någon garderob. Därefter fick Bublanski klartecken att komma in.
De tre poliserna tittade sig nyfiket omkring i den oklanderligt välstädade och smakfullt möblerade lägenheten. Möblerna var enkla. Köksstolarna var målade i olika ljusa pastellfärger. På väggarna i rummen fanns konstnärliga svartvita fotografier inramade. På den möblerbara platsen i hallen fanns en hylla med cd-spelare och en stor skivsamling. Bublanski konstaterade att den bestod av allt från hårdrock till opera. Allting såg arty ut. Dekorativt. Smakfullt.
Curt Svensson undersökte köket och hittade ingenting anmärkningsvärt. Han bläddrade igenom en hög med tidningar och kontrollerade diskbänk, köksskåp och frysfacket i kylskåpet.
Faste öppnade garderober och byrålådor i sovrummet. Han visslade till då han hittade handbojor och en del sexleksaker. I en garderob hittade han en uppsättning latexkläder av det slag som hans mamma skulle ha blivit generad över att ens titta på.
”Här har det varit fest”, sa han högt och höll upp en lackklänning som enligt en etikett var designad av ”Domino Fashion” – vad det nu var för någonting.
Bublanski tittade på byrån i hallen där han upptäckte en liten hög oöppnade brev adresserade till Lisbeth Salander. Han bläddrade igenom bunten och konstaterade att det var räkningar och bankutdrag samt ett enda personligt brev. Det var från Mikael Blomkvist. Så långt stämde alltså Blomkvists historia. Därefter böjde han sig ned och plockade upp posten med fotavtryck från piketstyrkan nedanför brevinkastet. Posten bestod av tidningen Thai Pro Boxing, gratistidningen Södermalmsnytt och tre kuvert, samtliga adresserade till Miriam Wu.