Bublanski slogs av en obehaglig misstanke. Han gick in i badrummet och öppnade badrumsskåpet. Han hittade en kartong med Alvedon och en halvfull tub med Citodon. Citodon var receptbelagt. Medicinen var utställd på en Miriam Wu. Det fanns en tandborste i badrumsskåpet.
”Faste, varför står det Salander-Wu på dörren?” frågade han.
”Ingen aning”, svarade Faste.
”Okej, om jag frågar så här – varför ligger det post på hallgolvet adresserad till en Miriam Wu och varför finns det en receptbelagd tub Citodon i badrumsskåpet utställd på Miriam Wu? Varför finns det bara en tandborste? Och varför – när man betänker att Lisbeth Salander enligt uppgift är en tvärhand hög – tycks de där skinnbyxorna du just håller upp passa på en person som är åtminstone 175 centimeter lång?”
Det uppstod en kort förlägen tystnad i lägenheten. Curt Svensson bröt den.
”Skit”, sa han.
15
Skärtorsdag 24 mars
Christer Malm kände sig trött och miserabel då han äntligen kom hem efter den oplanerade arbetsdagen. Han kände doften av något kryddstarkt från köket och gick in och kramade om sin pojkvän.
”Hur mår du?” frågade Arnold Magnusson.
”Som en påse skit”, sa Christer.
”Jag har hört om det på nyheterna hela dagen. De har inte släppt namnen. Men det låter för jävligt.”
”Det är för jävligt. Dag jobbade åt oss. Han var en vän och jag tyckte väldigt bra om honom. Jag kände inte hans flickvän Mia, men det gjorde både Micke och Erika.”
Christer såg sig omkring i köket. De hade köpt lägenheten på Allhelgonagatan och flyttat in bara tre månader tidigare. Helt plötsligt kändes det som en främmande värld.
Telefonen ringde. Christer och Arnold tittade på varandra och beslutade sig för att ignorera samtalet. Sedan gick telefonsvararen igång och de hörde en välbekant stämma.
”Christer. Är du där? Lyft luren.”
Det var Erika Berger som ringde för att uppdatera Christer om att polisen nu jagade Mikael Blomkvists förra researcher för morden på Dag och Mia.
Christer mottog nyheten med en känsla av overklighet.
Henry Cortez hade helt missat kalabaliken på Lundagatan av den enkla orsaken att han hela tiden befunnit sig utanför polisens presscenter på Kungsholmen och därmed i praktiken i informationsskugga. Inget nytt hade framkommit sedan den hastiga presskonferensen tidigare på eftermiddagen. Han var trött, hungrig och irriterad över att hela tiden avvisas av de personer han försökte få kontakt med. Först vid sextiden, då räden mot Lisbeth Salanders lägenhet redan var över, snappade han upp ett rykte om att polisen hade en misstänkt i spaningarna. Snöpligt nog kom informationen från en kollega i kvällspressen som hade tätare kontakt med sin hemmaredaktion. Kort därefter lyckades Henry äntligen klura ut åklagare Richard Ekströms privata mobilnummer. Han presenterade sig och ställde de relevanta frågorna om vem, hur och varför.
”Vilken tidning sa du att du kommer ifrån?” motfrågade Richard Ekström.
”Tidskriften Millennium. Jag var bekant med ett av mordoffren. Enligt en källa spanar polisen efter en specifik person. Vad är det som händer?”
”Jag kan inte berätta något just nu.”
”När kan du göra det?”
”Vi kommer kanske att hålla ytterligare en presskonferens senare i kväll.”
Åklagare Richard Ekström lät svävande. Henry Cortez drog i guldringen i sin örsnibb.
”Presskonferenser är till för nyhetsjournalister som går i tryck omedelbart. Jag jobbar på en månadstidning och vi har ett personligt intresse att få veta vad som händer.”
”Jag kan inte hjälpa dig. Du får ge dig till tåls som alla andra.”
”Enligt mina källor är det en kvinna som efterspanas. Vem är hon?”
”Jag kan inte uttala mig just nu.”
”Kan du dementera att det är en kvinna som efterspanas?”
”Nej, jag menar att jag kan inte uttala mig …”
Kriminalinspektör Jerker Holmberg stod på tröskeln till sovrummet och betraktade eftertänksamt den väldiga blodpölen på golvet där Mia Bergman hade återfunnits. När han vred på huvudet kunde han från dörröppningen se en motsvarande blodpöl där Dag Svensson hade legat. Han reflekterade över den omfattande blodsutgjutelsen. Det var väsentligt mer blod än han var van att skottskador gav upphov till, vilket antydde att den ammunition som använts hade orsakat fruktansvärda skador, vilket i sin tur antydde att kommissarie Mårtensson hade haft rätt i sitt antagande att mördaren använt jaktammunition. Blodet hade koagulerat i en svart och rostbrun massa som täckte så stora delar av golvytan att ambulanspersonal och tekniska roteln ofrånkomligen hade tvingats kliva i det och därmed fortplantat spåren genom lägenheten. Holmberg hade gymnastikskor med blå plastöverdrag.
Det var i det ögonblicket som den verkliga brottsplatsundersökningen enligt hans åsikt inleddes. Kvarlevorna efter de två offren hade burits ut från lägenheten. Jerker Holmberg var ensam kvar sedan två kvarvarande tekniker hade sagt godkväll och avlägsnat sig. De hade fotograferat offren och mätt blodstänk på väggar och konfererat om splatter distribution areas och droplet velocity. Holmberg visste vad orden betydde men hade bara ägnat den tekniska undersökningen förstrött intresse. Kriminalteknikernas arbete skulle utmynna i en omfattande rapport som i detalj skulle avslöja var mördaren stått placerad i förhållande till sina offer, på vilket avstånd han befunnit sig, i vilken ordning skotten fallit och vilka fingeravtryck som kunde vara av intresse. Men för Jerker Holmberg var det ointressant. Den tekniska undersökningen skulle inte innehålla en enda stavelse om vem mördaren var eller vilket motiv han eller hon – nu var det ju en kvinna som var huvudmisstänkt – hade haft för att utföra morden. Det var de frågor som han hade i uppgift att försöka besvara.
Jerker Holmberg gick in i sovrummet. Han placerade en sliten portfölj på en stol och plockade fram en fickbandspelare, en digitalkamera och ett anteckningsblock.
Han började med att öppna lådorna i en byrå bakom sovrumsdörren. De två översta lådorna innehöll underkläder, jumprar och ett smyckeskrin som uppenbarligen hade tillhört Mia Bergman. Han sorterade varje föremål på sängen och undersökte smyckeskrinet noga men kunde konstatera att det inte innehöll något av större värde. I den understa byrålådan hittade han två fotoalbum och två pärmar med hushållsekonomi. Han knäppte på bandspelaren.
”Beslagsprotokoll från Björneborgsvägen 8B. Sovrum, understa byrålådan. Två inbundna fotoalbum i A4-format. En pärm med svart rygg märkt hushåll och en pärm med blå rygg märkt köpehandlingar innehållande uppgifter om lån och amorteringar för lägenhet. En liten kartong innehållande handskrivna brev, vykort och personliga föremål.”
Han bar ut föremålen till hallen och placerade dessa i en kappsäck. Han fortsatte med lådorna i borden på vardera sidan av dubbelsängen men hittade inget av intresse. Han öppnade garderoberna och sorterade kläder och kände efter i varje ficka och i skorna om det fanns något bortglömt eller undangömt föremål och vände därefter sitt intresse till hyllorna längst upp i garderoberna. Han öppnade kartonger och små förvaringsboxar. Med jämna mellanrum hittade han papper eller föremål som han av olika anledningar inkluderade i beslagsprotokollet.
Det stod ett skrivbord inklämt i ett hörn i sovrummet. Det var en mycket liten hemarbetsplats med en stationär dator av märket Compaq och en gammal skärm. Under bordet fanns en rullhurts och vid sidan av skrivbordet en låg golvhylla. Jerker Holmberg visste att det var vid arbetsplatsen han sannolikt skulle göra de viktigaste fynden – i den mån fynd stod att finna – och sparade skrivbordet till sist. Istället gick han ut i vardagsrummet och fortsatte brottsplatsundersökningen. Han öppnade vitrinskåpet och gick noga igenom varje skål, låda och hylla. Därefter vände han blicken till den stora bokhyllan i vinkel mot ytterväggen och väggen mot badrummet. Han tog fram en stol och började uppifrån genom att undersöka om något fanns dolt på taket av bokhyllan. Därefter gick han igenom hylla för hylla genom att snabbt plocka ut travar av böcker och gå igenom dessa och dessutom undersöka om något fanns gömt bakom böckerna. Efter fyrtiofem minuter ställde han tillbaka den sista boken i hyllan. Kvar på vardagsrumsbordet fanns en liten trave med böcker som han av någon orsak hade reagerat på. Han satte på bandspelaren och talade.