”Från hyllan i vardagsrummet. En bok av Mikael Blomkvist, Maffians bankir. En bok på tyska med titeln Der Staat und die Autonomen, en bok på svenska med titeln Revolutionär terrorism samt den engelska boken Islamic Jihad.”
Boken av Mikael Blomkvist inkluderade han automatiskt därför att författaren var en person som tidigare dykt upp i förundersökningen. De tre sistnämnda verken kändes mer obskyra. Jerker Holmberg hade ingen aning om huruvida morden på något sätt var relaterade till någon politisk verksamhet – han hade inga uppgifter som tydde på att Dag Svensson och Mia Bergman alls var politiskt engagerade – eller om böckerna enbart var ett uttryck för ett allmänpolitiskt intresse eller till och med hamnat i bokhyllan som en biprodukt av journalistiskt arbete. Däremot konstaterade han att om två döda människor fanns i en lägenhet tillsammans med litteratur om politisk terrorism så fanns orsak att åtminstone notera saken. Följaktligen placerades böckerna i kappsäcken med beslagtagna föremål.
Därefter ägnade han några minuter åt att titta i lådorna i en svårt sliten antik byrå. Ovanpå byrån stod en cd-spelare och lådorna innehöll en stor skivsamling. Jerker Holmberg ägnade trettio minuter åt att öppna varje cd-fodral och fastställa att innehållet överensstämde med skivomslaget. Han hittade ett tiotal skivor som saknade tryck och följaktligen var hembrända eller möjligen piratkopierade; han placerade i tur och ordning de hembrända skivorna i cd-spelaren och konstaterade att de inte innehöll något annat än musik. Han fokuserade en lång stund på TV-hyllan närmast sovrumsdörren som innehöll en stor samling videokassetter. Han provspelade flera kassetter och konstaterade att det tycktes vara allt från inspelade actionfilmer till ett sammelsurium av bandade nyhetssändningar och reportage från Kalla fakta, Insider och Uppdrag granskning. Han placerade 36 videokassetter i beslagsprotokollet. Därefter gick han ut i köket och öppnade en termos med kaffe och gjorde en kort paus innan han fortsatte undersökningen.
Från en hylla i ett köksskåp samlade han ihop ett antal burkar och flaskor som uppenbarligen utgjorde lägenhetens medicinförråd. Samtliga placerades i en plastpåse som lades i påsarna med beslag. Han plockade ut matvaror från skafferi och kylskåp och öppnade varje burk, kaffepaket och igenkorkad flaska. I en kruka i köksfönstret hittade han 1 220 kronor och kvitton. Han antog att det var någon form av handkassa för matinköp och dagligvaror. Han hittade inget av dramatiskt intresse. I badrummet gjorde han inga beslag. Däremot konstaterade han att tvättkorgen var överfull och sorterade samtliga plagg. I hallgarderoben plockade han fram ytterkläder och gick igenom varje ficka.
Han hittade Dag Svenssons plånbok i innerfickan av en kavaj och lade denna till beslagsprotokollet. Han hade årskort på Friskis & Svettis, ett kontokort i Handelsbanken och inte fullt 400 kronor i kontanter. Han hittade Mia Bergmans handväska och ägnade några minuter åt att sortera innehållet. Hon hade också årskort på Friskis & Svettis, bankomatkort, medlemskort i Konsum och i något som hette Club Horisont och hade en jordglob som logga. Dessutom hade hon drygt 2 500 kronor i kontanter, vilket fick anses som en relativt stor men inte orimlig kontantsumma om de hade varit på väg att ge sig av på helgsemester. Att pengarna återfanns i plånboken minskade dock sannolikheten för att det rörde sig om ett rånmord.
”Från Mia Bergmans handväska placerad på kapphyllan i hallen. En fickalmanacka av typen ProPlan, en separat adressbok och en inbunden svart anteckningsbok.”
Holmberg tog ytterligare en kaffepaus och konstaterade att han för ovanlighetens skull (än så länge) inte hittat något pinsamt eller personligt intimt i paret Svensson-Bergmans hem. Det finns inga undansmugna sexhjälpmedel, inga syndiga underkläder eller någon byrålåda med p-rullar. Han hade inte hittat några undanstoppade marijuanacigaretter eller något tecken på brottslig verksamhet. Det tycktes vara ett helt vanligt förortspar, möjligen (ur polisiär synvinkel) något tråkigare än det normala.
Slutligen återvände han till sovrummet och slog sig ned vid arbetsbordet. Han öppnade den översta skrivbordslådan. Under den kommande timmen sorterade han papper. Han konstaterade snabbt att skrivbordet och hyllan innehöll ett omfattande käll- och referensmaterial till Mia Bergmans doktorsavhandling From Russia with Love. Materialet var prydligt uppställt precis som en bra polisutredning och han försjönk en stund i vissa avsnitt i texterna. Mia Bergman hade platsat på roteln, konstaterade han för sig själv. En sektion i bokhyllan var halvtom och innehöll uppenbarligen material som tillhörde Dag Svensson. Det var huvudsakligen pressklipp av egna artiklar och klipp om ämnen som hade intresserat honom.
Han ägnade en stund åt att gå igenom datorn och konstaterade att den innehöll närmare fem gigabyte, allt från programvaror till brev och nedlagrade artiklar och pdf-filer. Det var med andra ord inget han tänkte läsa under kvällen. Han inkluderade hela datorn och kringströdda cd-skivor samt en zip-drive med ett trettiotal zip-skivor i beslaget.
Därefter satt han i olyckligt grubbel en kort stund. Datorn innehöll så vitt han kunde se Mia Bergmans material. Dag Svensson var journalist och borde ha en dator som viktigaste arbetsredskap, men i bordsdatorn hade han inte ens e-post. Följaktligen hade Dag Svensson en egen dator någonstans. Jerker Holmberg reste sig och gick fundersamt genom lägenheten. I hallen fanns en svart ryggsäck med ett tomt förvaringsfack för dator och några anteckningsblock som tillhörde Dag Svensson. Han kunde inte hitta någon laptop undanstoppad i lägenheten. Han plockade fram nycklarna och gick ned till gården där han undersökte Mia Bergmans bil och därefter ett källarförråd. Ej heller dessa innehöll någon dator.
Det märkliga med hunden var att den inte skällde, min käre Watson.
Han konstaterade att en dator tills vidare verkade saknas i beslagsprotokollet.
Bublanski och Faste träffade åklagare Ekström på hans tjänsterum vid halvsjutiden, omedelbart efter att de återkommit från Lundagatan. Curt Svensson hade efter telefonkontakt skickats till Stockholms universitet för att höra Mia Bergmans handledare i arbetet med doktorsavhandlingen, Jerker Holmberg var kvar i Enskede och Sonja Modig ansvarade för brottsplatsundersökningen vid Odenplan. Det hade gått drygt tio timmar sedan Bublanski utsetts till spaningsledare och sju timmar sedan jakten på Lisbeth Salander inletts. Bublanski summerade vad som utspelats på Lundagatan.
”Och vem är Miriam Wu?” frågade Ekström.
”Vi vet inte så mycket om henne än. Hon finns inte i kriminalregistret. Det blir Hans Fastes uppgift att leta rätt på henne i morgon bitti.”
”Men Salander finns inte på Lundagatan?”
”Så vitt vi kan se finns inget som tyder på att hon är bosatt där. Om inte annat så är samtliga kläder i garderoben i fel storlek för henne.”
”Och vilka kläder sedan”, sa Hans Faste.
”Hurså?” undrade Ekström.
”Det är inga kläder som du ger bort på Mors dag.”
”Vi vet inget om Miriam Wu i nuläget”, sa Bublanski.
”Va fan, hur mycket behöver vi veta? Hon har en garderob med horuniformer.”
”Horuniformer?” undrade Ekström.
”Alltså läder och lack och korsetter och fetischistprylar och sexleksaker i en byrålåda. Det verkar inte vara billigt krafs heller.”