”Du menar att Miriam Wu är prostituerad?”
”Vi vet inget om Miriam Wu i nuläget”, upprepade Bublanski lite tydligare.
”Socialtjänstens utredning för några år sedan antydde att Lisbeth Salander fanns i horsvängen”, sa Ekström.
”Socialtjänsten brukar veta vad de pratar om”, sa Faste.
”Socialtjänstens rapport bygger inte på några anhållanden eller utredningar”, sa Bublanski. ”Salander blev avvisiterad i Tantolunden då hon var 16–17 år och befann sig i sällskap med en väsentligt äldre man. Samma år plockades hon in för fylleri. Även då i sällskap med en väsentligt äldre man.”
”Du menar att vi inte ska dra för snabba slutsatser”, sa Ekström. ”Okej. Men det slår mig att Mia Bergmans avhandling handlade om trafficking och prostitution. Det finns alltså en möjlighet att hon i sitt arbete fått kontakt med Salander och den här Miriam Wu och på något sätt provocerat dem, och att det på något sätt kan utgöra motiv för mord.”
”Bergman kanske tog kontakt med hennes förvaltare och drog igång någon karusell”, sa Faste.
”Det är möjligt”, sa Bublanski. ”Men det får utredningen klargöra. Det viktiga nu är att vi hittar Lisbeth Salander. Hon är uppenbarligen inte bosatt på Lundagatan. Det betyder att vi också måste hitta Miriam Wu och fråga henne hur hon hamnade i den lägenheten och vad hon har för relation till Salander.”
”Och hur hittar vi Salander?”
”Hon finns där ute någonstans. Problemet är att den enda adress hon någonsin bott på är Lundagatan. Det finns ingen adressändring.”
”Du glömmer att hon också varit intagen på S:t Stefans och bott hos olika fosterföräldrar.”
”Jag glömmer inte.” Bublanski kontrollerade sina papper. ”Hon hade tre olika fosterfamiljer då hon var 15 år. Det gick inte så bra. Från det att hon skulle fylla 16 till dess att hon var 18 bodde hon hos ett par i Hägersten. Fredrik och Monika Gullberg. Curt Svensson kommer att besöka dem i kväll då han är klar med handledaren på universitetet.”
”Hur gör vi med presskonferensen?” undrade Faste.
Klockan sju på kvällen rådde en dunkel stämning på Erika Bergers rum. Mikael Blomkvist hade suttit helt tyst och nästan orörlig sedan kriminalinspektör Bublanski lämnat dem. Malin Eriksson hade cyklat till Lundagatan och bevakat insatsstyrkans tillslag. Hon hade återkommit med en rapport om att ingen tycktes ha gripits och att trafiken åter hade släppts fram. Henry Cortez hade ringt in och larmat om att han hade snappat upp att polisen nu spanade efter en ännu inte namngiven kvinna. Erika hade upplyst honom om vilken kvinna det handlade om.
Erika och Malin hade försökt diskutera vad som måste göras utan att komma fram till något vettigt. Situationen komplicerades av att Mikael och Erika kände till vilken roll Lisbeth Salander hade spelat i Wennerströmaffären – hon hade i egenskap av hacker på elitnivå varit Mikaels hemliga källa. Malin Eriksson hade ingen kännedom om detta och hade inte ens hört namnet Lisbeth Salander tidigare. Varför samtalet stundom innehöll kryptiska tystnader.
”Jag går hem”, sa Mikael Blomkvist och reste sig plötsligt. ”Jag är så trött att jag inte längre kan tänka. Jag måste sova.”
Han tittade på Malin.
”Vi har mycket att göra framöver. I morgon är det långfredag och då tänker jag bara sova och sortera papper. Malin, kan du jobba i påsk?”
”Har jag något val?”
”Nej. Vi börjar på lördag klockan tolv. Vad sägs om att vi sitter hemma hos mig istället för på redaktionen.”
”Okej.”
”Jag tänker omformulera arbetsbeskrivningen vi beslutade om i morse. Nu handlar det inte längre om att enbart försöka utröna om Dag Svenssons avslöjande hade något med mordet att göra. Nu handlar det om att ta reda på vem som mördade Dag och Mia.”
Malin undrade hur de skulle kunna åstadkomma något sådant, men sa ingenting. Mikael vinkade adjö till Malin och Erika och försvann utan någon ytterligare kommentar.
Kvart över sju gick spaningsledare Bublanski motvilligt efter förundersökningsledare Ekström upp på podiet i polisens presscenter. Presskonferensen hade aviserats till klockan sju men var drygt femton minuter försenad. Till skillnad från Ekström var Bublanski helt ointresserad av att stå i rampljuset framför ett dussin TV-kameror. Han kände sig närmast panikslagen av att befinna sig i fokus för den sortens uppmärksamhet och han skulle aldrig vänja sig eller börja tycka om att se sig själv i TV.
Ekström å andra sidan rörde sig hemtamt, justerade glasögonen och satte på sig en klädsamt allvarlig min. Han lät pressfotograferna smattra en stund innan han höjde händerna och bad om ordning i salen. Han pratade som om han hade ett manuskript.
”Hjärtligt välkomna till denna lite hastigt tillkomna presskonferens med anledning av morden i Enskede sent i går kväll och av att vi har ytterligare information att delge er. Mitt namn är åklagare Richard Ekström och det här är kriminalinspektör Jan Bublanski vid Länskriminalens våldsrotel som leder spaningsarbetet. Jag har ett meddelande som jag kommer att läsa upp och därefter kommer det att finnas möjlighet att ställa frågor.”
Ekström tystnade och betraktade den del av presskåren som hade anslutit sig med mindre än trettio minuters varsel. Morden i Enskede var en stor nyhet och på väg att bli ännu större. Han konstaterade förnöjt att såväl Aktuellt och Rapport som TV4 var närvarande, och kände igen reportrar från TT och kvälls- och morgontidningar. Dessutom såg han ett stort antal reportrar han inte kände igen. Sammanlagt fanns minst tjugofem journalister i salen.
”Som ni känner till hittades två personer brutalt mördade i Enskede strax före midnatt i går kväll. Vid brottsplatsundersökningen återfanns även ett vapen, en Colt 45 Magnum. Statens kriminaltekniska laboratorium har under dagen fastställt att detta är mordvapnet. Ägaren till vapnet är känd och har under dagen eftersökts.”
Ekström gjorde en konstpaus.
”Vid 17-tiden i kväll återfanns vapnets ägare död i sin bostad i närheten av Odenplan. Han har blivit skjuten och tros ha varit död vid tiden för dubbelmordet i Enskede. Polisen” – Ekström vände handen åt Bublanskis håll – ”tror på goda grunder att det handlar om en och samma gärningsman som följaktligen efterspanas för tre mord.”
Ett mummel utbröt bland de närvarande reportrarna då flera med låg röst samtidigt började tala i sina mobiltelefoner. Ekström höjde rösten en aning.
”Finns det någon misstänkt?” ropade en reporter från radion.
”Om du inte avbryter min framställan så kommer vi till den saken. Det finns i kväll en namngiven person som polisen vill höra med anledning av dessa tre mord.”
”Vem är han?”
”Det är ingen han utan en hon. Polisen söker en 26-årig kvinna som har anknytning till vapnets ägare och som vi vet har befunnit sig på mordplatsen i Enskede.”
Bublanski drog ihop ögonbrynen och såg sammanbiten ut. De hade nu kommit till den punkt på dagordningen där han och Ekström hade varit oense, nämligen frågan huruvida spaningsledningen skulle namnge den person som de misstänkte var en trippelmördare. Bublanski hade velat vila på hanen. Ekström var av åsikten att det inte gick att avvakta.
Ekströms argument var oantastliga. Polisen sökte en känd psykiskt sjuk kvinna som på goda grunder misstänktes för tre mord. Under dagen hade först länslarm och därefter rikslarm gått ut. Ekström hävdade att Lisbeth Salander måste betraktas som farlig och att det därför fanns ett stort allmänintresse av att hon så fort som möjligt omhändertogs.
Bublanskis argument hade varit vagare. Han menade att det fanns orsak att åtminstone avvakta den tekniska undersökningen från advokat Bjurmans lägenhet innan spaningsledningen entydigt band sig vid ett alternativ.
Ekströms argument var att Lisbeth Salander enligt all tillgänglig dokumentation var en psykiskt sjuk och våldsbenägen kvinna och att något uppenbarligen hade utlöst ett mordraseri. Det fanns inga garantier för att våldsdåden skulle upphöra.