”Vad gör vi om hon under det kommande dygnet går in i en ny lägenhet och skjuter ytterligare ett par personer?” hade Ekström frågat retoriskt.
På detta hade Bublanski inte haft något bra svar och Ekström hade konstaterat att det fanns gott om precedensfall. När trippelmördaren Juha Valjakkala från Åmsele hade jagats land och rike runt hade polisen gått ut med en offentlig efterlysning med namn och bild just av den orsaken att han betraktades som en fara för allmänheten. Samma argument kunde framföras om Lisbeth Salander, och följaktligen hade Ekström beslutat att hon skulle namnges.
Ekström höll upp en hand för att avbryta sorlet bland de närvarande reportrarna. Avslöjandet att en kvinna efterspanades för trippelmord skulle slå ned som en bomb. Han indikerade att Bublanski skulle börja prata. Bublanski harklade sig två gånger, rättade till sina glasögon och stirrade stint ned på papperet med de överenskomna formuleringarna.
”Polisen söker en 26-årig kvinna vid namn Lisbeth Salander. En bild från passregistret kommer att distribueras. Vi har för närvarande ingen kännedom om var hon befinner sig, men vi tror att hon kan finnas i Stockholmstrakten. Polisen vill ha allmänhetens hjälp att så fort som möjligt hitta den här kvinnan. Lisbeth Salander är 150 centimeter lång och har en smal kroppsbyggnad.”
Han tog ett djupt och nervöst andetag. Han svettades och kände att han var blöt under armarna.
”Lisbeth Salander har tidigare vårdats vid en psykiatrisk klinik och anses kunna utgöra en fara för sig själv och för allmänheten. Vi vill understryka att vi i nuläget inte entydigt kan fastslå att hon är mördaren, men att det föreligger sådana omständigheter att vi omedelbart vill höra henne om vilken kännedom hon har om morden i Enskede och vid Odenplan.”
”Så kan ni väl inte ha det”, ropade en reporter från en kvällstidning. ”Antingen är hon misstänkt för morden eller så är hon inte det.”
Bublanski tittade hjälplöst på åklagare Ekström.
”Polisen spanar på bred front och vi tittar naturligtvis på olika scenarion. Men just nu föreligger en viss misstanke gentemot den namngivna kvinnan och polisen anser att det är synnerligen angeläget att kunna omhänderta henne. Misstankarna mot henne bygger på teknisk bevisning som framkommit vid brottsplatsundersökningen.”
”Vilken sorts bevisning är det?” kom det omedelbart från golvet.
”Vi kan i nuläget inte gå in på den tekniska bevisningen.”
Flera journalister talade i munnen på varandra. Ekström höll upp en hand och pekade sedan på en reporter från Dagens Eko som han tidigare haft att göra med och som han uppfattade som balanserad.
”Kriminalinspektör Bublanski sa att hon vårdats på en psykiatrisk klinik. Varför det?”
”Den här kvinnan har haft en … en problematisk uppväxt och en hel del problem genom åren. Hon står under förvaltarskap och den person som ägde vapnet var hennes förvaltare.”
”Vem är han?”
”Det är den person som sköts i sin bostad vid Odenplan. I nuläget vill vi inte namnge honom av hänsyn till att anhöriga ännu inte informerats.”
”Vad har hon haft för motiv för morden?”
Bublanski tog mikrofonen.
”I nuläget vill vi inte gå in på någon motivbild.”
”Finns hon i polisens register sedan tidigare?”
”Ja.”
Därefter kom en fråga från en manlig reporter med tung karaktäristisk röst som hördes över mängden.
”Är hon farlig för allmänheten?”
Ekström tvekade en sekund. Sedan nickade han.
”Vi har den bakgrundsinformationen om henne att hon i trängda lägen kan anses våldsbenägen. Vi går ut med den här efterlysningen av den orsaken att vi mycket snabbt vill få kontakt med henne.”
Bublanski bet sig i underläppen.
Kriminalinspektör Sonja Modig var fortfarande kvar i advokat Bjurmans lägenhet klockan nio på kvällen. Hon hade ringt hem och förklarat läget för sin make. Efter elva års äktenskap hade maken accepterat att hennes arbete aldrig skulle bli en nio till fem-rutin. Hon satt bakom Bjurmans skrivbord i hans arbetsrum och sorterade papper som hon hittat i skrivbordslådorna, då hon hörde en knackning på dörrposten och såg konstapel Bubbla balansera två muggar kaffe och en blå påse med kanelbullar från
Pressbyrån. Hon vinkade trött in honom.
”Vad får jag inte röra?” frågade Bublanski automatiskt.
”Teknikerna är klara här inne. De håller fortfarande på med sovrummet och köket. Kroppen är förstås kvar.”
Bublanski drog fram en stol och satte sig mitt emot sin kollega. Modig öppnade påsen och tog en kanelbulle.
”Tack. Jag var så kaffesugen att jag höll på att dö.”
De mumsade i tystnad.
”Jag hörde att det inte gick så bra på Lundagatan”, sa Modig när hon svalde de sista resterna av bullen och slickade sig om fingrarna.
”Det var ingen hemma. Det finns oöppnad post till Salander men någon som heter Miriam Wu bor där. Vi har inte hittat henne än.”
”Vem är hon?”
”Vet inte riktigt. Faste jobbar på hennes bakgrund. Hon skrevs in i kontraktet för drygt en månad sedan, men det verkar bara vara en person som bor i lägenheten. Jag tror att Salander har flyttat utan att meddela adressändring.”
”Hon har kanske planerat det här.”
”Vad? Trippelmord?” Bublanski skakade uppgivet på huvudet. ”Vilken jävla soppa det här börjar bli. Ekström envisades med en presskonferens och vi kommer att få ett helvete med media den närmaste tiden. Har du hittat något?”
”Bortsett från Bjurman i sovrummet … Vi har hittat en tom kartong till en Magnum. Den är på fingeravtryck. Bjurman har en pärm med kopior på månadsrapporter om Salander som han skickat till överförmyndarnämnden. Om man ska tro rapporterna är Salander en ängel av stora mått.”
”Inte han också”, utbrast Bublanski.
”Inte han också vad då?”
”Ytterligare en beundrare av Lisbeth Salander.”
Bublanski summerade vad han fått veta från Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist. Sonja Modig lyssnade utan att avbryta. När han tystnade drog hon fingrarna genom håret och gnuggade sig i ögonen.
”Det låter helt befängt”, sa hon.
Bublanski nickade eftertänksamt och drog sig i underläppen. Sonja Modig sneglade på honom och undertryckte ett leende. Han hade ett grovt mejslat ansikte som såg nästan brutalt ut. Men när han var konfunderad eller osäker på någonting fick han ett trumpet drag. Det var i sådana ögonblick hon tänkte på honom som konstapel Bubbla. Hon hade aldrig använt öknamnet och visste inte riktigt hur det hade uppstått. Men det passade förträffligt bra.
”Okej”, sa hon. ”Hur säkra är vi?”
”Åklagaren verkar säker. Det har gått ut rikslarm på Salander i kväll”, sa Bublanski. ”Hon har tillbringat det senaste året utomlands och det är möjligt att hon försöker smita ut ur landet.”
”Hur säkra är vi?”
Han ryckte på axlarna.
”Vi har gripit folk med betydligt mindre på fötterna”, svarade han.
”Hennes fingeravtryck finns på mordvapnet i Enskede. Hennes förvaltare är också mördad. Utan att gå händelserna i förväg så gissar jag att det är samma vapen som användes därinne. Vi får veta i morgon – teknikerna har hittat ett tämligen väl bibehållet kulfragment i sängbottnen.
”Bra.”
”Det finns några patroner till revolvern i nedersta skrivbordslådan. Kula med en urankärna och guldspets.”
”Okej.”
”Vi har en tämligen omfattande dokumentation på att Salander är tokig. Bjurman var hennes förvaltare och ägde vapnet.”
”Mmm …”, sa konstapel Bubbla trumpet.
”Vi har en länk mellan Salander och paret i Enskede genom Mikael Blomkvist.”