”Mmm …”, upprepade han.
”Du verkar tveksam.”
”Jag får inte ihop bilden av Salander. Dokumentationen säger en sak och både Armanskij och Blomkvist säger något annat. Enligt dokumentationen är hon en närmast utvecklingsstörd psykopat. Enligt deras utsagor är hon en kompetent researcher. Det är en väldigt stor diskrepans mellan versionerna. Vi har inget motiv vad gäller Bjurman och inte ens en bekräftelse på att hon kände paret i Enskede.”
”Hur mycket motiv behöver en psykotisk dårfink?”
”Jag har inte varit i sovrummet än. Hur ser det ut?”
”Jag hittade Bjurman framstupa mot sängen, med knäna på golvet som om han ställt sig för att be aftonbön. Han är naken. Skjuten i nacken.”
”Ett skott? Precis som i Enskede.”
”Så vitt jag kunde se var det bara ett skott. Men det verkar som om Salander, om det nu är hon som gjort det, har tvingat ned honom på knä framför sängen innan hon avlossat skottet. Kulan har gått snett uppifrån in i bakhuvudet och ut genom ansiktet.”
”Nackskott. Ungefär som en avrättning alltså.”
”Precis.”
”Jag tänkte … någon borde ha hört skottet.”
”Hans sovrum vetter mot bakgården och grannarna både ovanför och nedanför är bortresta över påsken. Fönstret var stängt. Dessutom har hon använt en kudde som ljuddämpare.”
”Det var väldigt förslaget.”
I samma ögonblick stack Gunnar Samuelsson från rättstekniska in huvudet genom dörröppningen.
”Hej Bubbla”, hälsade han och vände sig till hans kollega. ”Modig, vi tänkte flytta kroppen och har vänt honom. Det är någonting som du borde titta på.”
De följde efter till sovrummet. Nils Bjurmans kvarlevor hade placerats på rygg på en rullbår, den första hållplatsen på färden till patologen. Ingen betvivlade vad dödsorsaken var. Hans panna var ett massivt decimeterbrett köttsår med en stor del av pannbenet hängande i en hudflik. Stänkmönstret över sängen och väggen talade sitt tydliga språk.
Bublanski putade trumpet med läpparna.
”Vad ska vi titta på?” frågade Modig.
Gunnar Samuelsson lyfte svepningen och blottade Bjurmans underliv. Bublanski satte på sig glasögon när han och Modig klev närmare och läste den tatuerade texten på Bjurmans mage. Bokstäverna var klumpiga och ojämna – det var uppenbart att den som gjort texten inte var någon van tatuerare. Men budskapet framgick med all önskvärd tydlighet: JAG ÄR ETT SADISTISKT SVIN, ETT KRÄK OCH EN VÅLDTÄKTSMAN.
Modig och Bublanski tittade häpet på varandra.
”Ser vi möjligen en antydan till ett motiv?” undrade Modig till sist.
Mikael Blomkvist köpte fyra hekto pasta från 7-Eleven på vägen hem och ställde in pappkartongen i mikron medan han klädde av sig och ställde sig under duschen i tre minuter. Han hämtade en gaffel och åt stående direkt ur kartongen. Han var hungrig men saknade helt matlust och ville bara trycka i sig maten så fort som möjligt. När han var färdig öppnade han en Vestfyn folköl som han drack direkt ur flaskan.
Utan att först tända någon lampa ställde han sig vid fönstret med utsikt mot Gamla stan och stod stilla i över tjugo minuter medan han försökte låta bli att tänka.
Precis ett dygn tidigare hade han fortfarande befunnit sig på fest hos sin syster då Dag Svensson hade ringt på hans mobil. Då hade både Dag och Mia fortfarande varit vid liv.
Han hade inte sovit på trettiosex timmar och den tid då han ostraffat kunde hoppa över sömnen ett dygn var förbi. Han visste också att han inte skulle kunna somna utan att tänka på vad han hade sett.
Det kändes som om bilderna från Enskede för alltid var ingraverade på hans näthinna.
Till sist stängde han av mobilen och kröp ned under täcket. Klockan elva hade han fortfarande inte somnat. Han klev upp och bryggde kaffe. Han satte på cd-spelaren och lyssnade på Debbie Harry som sjöng om Maria. Han svepte in sig i en filt och satte sig i vardagsrumssoffan och drack kaffe medan han grubblade på Lisbeth Salander.
Vad visste han egentligen om henne? Knappt någonting alls.
Han visste att hon hade fotografiskt minne och att hon var en jävel till hacker. Han visste att hon var en udda och inbunden kvinna som inte gärna pratade om sig själv och att hon helt saknade förtroende för myndigheter.
Han visste att hon kunde vara brutalt våldsam. Det var därför han fortfarande befann sig i livet.
Men han hade inte haft en aning om att hon var omyndigförklarad och stod under förvaltarskap och hade tillbringat en del av tonåren på psyket.
Han måste välja sida.
Någon gång efter midnatt beslutade han sig för att han helt enkelt inte ville tro på polisens slutsats att Lisbeth hade mördat Dag och Mia. Han var i alla fall skyldig henne en chans att förklara sig innan han dömde henne.
Han hade ingen aning om när han äntligen somnade, men halv fem på morgonen vaknade han i soffan. Han stapplade bort till sängen och somnade omedelbart om.
16
Långfredag 25 mars – Påskafton 26 mars
Malin Eriksson lutade sig tillbaka i Mikael Blomkvists soffa. Hon lade obetänksamt upp fötterna på soffbordet – precis som hon skulle ha gjort hemma – och tog omedelbart ned dem igen. Mikael Blomkvist log vänligt.
”Det är okej”, sa han. ”Koppla av och känn dig som hemma.”
Hon log tillbaka och lade upp fötterna igen.
Under långfredagen hade Mikael forslat alla kopior av Dag Svenssons kvarlåtenskap från Millenniums redaktion till sin lägenhet. Han hade sorterat materialet på golvet i vardagsrummet. Under påskaftonen hade han och Malin ägnat åtta timmar åt att nagelfara e-post, anteckningar, klotter i anteckningsblock och framför allt texterna i den kommande boken.
På morgonen hade Mikael fått besök av sin syster Annika Giannini. Hon hade haft med sig kvällstidningarna med krigsrubriker och Lisbeth Salanders passfoto i maxiformat på omslaget. Den ena tidningen höll sig till sakfrågan.
JAGAD FÖR
TRIPPEL
MORD
Den andra tidningen hade spetsat rubriken.
Polisen jagar
PSYKOTISK
MASS
MÖRDARE
De hade pratat i en timme medan Mikael förklarat sin relation till Lisbeth Salander och varför han tvivlade på att hon var skyldig. Slutligen hade han frågat sin syster om hon kunde tänka sig att representera Lisbeth Salander om hon greps.
”Jag har representerat kvinnor i olika våldtäkts- och misshandelsmål, men jag är inte i första hand brottmålsadvokat”, svarade Annika.
”Du är den klyftigaste advokat jag känner och Lisbeth kommer att behöva någon som hon kan lita på. Jag tror att hon kommer att acceptera dig.”
Annika Giannini funderade en stund innan hon med tvekan sa att hon kunde ta en diskussion med Lisbeth Salander om det blev aktuellt.
Klockan ett på påskaftons eftermiddag hade kriminalinspektör Sonja Modig ringt och bett att omgående få komma över och hämta Lisbeth Salanders axelväska. Polisen hade uppenbarligen öppnat och läst hans brev till Lisbeths adress på Lundagatan.
Modig kom redan tjugo minuter senare och Mikael bad henne att slå sig ned med Malin Eriksson vid matbordet i vardagsrummet. Han gick in i köket och hämtade Lisbeths väska som han hade ställt på en hylla intill mikron. Han tvekade en kort stund och öppnade därefter väskan och plockade ut hammaren och tårgaspatronen. Undanhållande av bevismaterial. Tårgaspatronen klassades som olaga vapen och skulle rendera ett straff. Hammaren skulle tveklöst ge upphov till vissa associationer om Lisbeths våldsamma läggning. Det behövdes inte, ansåg Mikael.
Han bjöd Sonja Modig på kaffe.
”Får jag ställa några frågor?” undrade kriminalinspektören.
”Var så god.”
”I ditt brev till Salander som vi hittade på Lundagatan skriver du att du står i skuld till henne. Vad syftar du på där?”
”Att Lisbeth Salander gjort mig en stor tjänst.”