”Vad handlade det om?”
”En tjänst av rent privat karaktär som jag inte tänker berätta om.”
Sonja Modig betraktade honom uppmärksamt.
”Det här är faktiskt en mordutredning.”
”Och jag hoppas att ni så snart som möjligt griper det svin som mördat Dag och Mia.”
”Du tror inte att Salander är skyldig?”
”Nej.”
”Vem tror du i så fall sköt dina vänner?”
”Jag vet inte. Men Dag Svensson tänkte hänga ut ett stort antal människor som hade väldigt mycket att förlora. Någon av dem kan vara den skyldige.”
”Och varför skulle en sådan person skjuta advokat Nils Bjurman?”
”Det vet jag inte. Än.”
Hans blick var trosvisst stadig. Sonja Modig log. Hon kände till att han hade öknamnet Kalle Blomkvist. Hon förstod plötsligt varför.
”Men du tänker ta reda på det?”
”Om jag kan. Det kan du hälsa Bublanski.”
”Det ska jag göra. Och om Lisbeth Salander hör av sig till dig så hoppas jag att du meddelar oss.”
”Jag räknar inte med att hon ska höra av sig och erkänna att hon är skyldig till morden, men om hon gör det ska jag göra allt för att övertala henne att ge upp och gå till polisen. Jag kommer i så fall också att på alla sätt försöka bistå henne – hon kommer att behöva en vän.”
”Och om hon säger att hon inte är skyldig?”
”Så hoppas jag att hon kan kasta ljus över vad som hänt.”
”Herr Blomkvist, oss emellan och utan att göra stor sak av det hela. Jag hoppas att du inser att Lisbeth Salander måste gripas och att du inte gör något dumt om hon hör av sig. Om du har fel och hon är skyldig så kan det vara förenat med livsfara att inte ta situationen på allvar.”
Mikael nickade.
”Jag hoppas att vi inte behöver sätta span på dig. Du är medveten om att det är olagligt att bistå en efterspanad person. I det här fallet kan det bli straff för skyddande av brottsling.”
”Och jag hoppas att ni viker några minuter åt att fundera över alternativa gärningsmän.”
”Det ska vi. Nästa fråga. Har du någon aning om vad Dag Svensson arbetade på för dator?”
”Han hade en begagnad Mac iBook 500, vit med 14-tumsskärm. Samma utseende som min dator men med en större skärm.”
Mikael pekade mot sin burk som stod på vardagsrumsbordet intill.
”Har du någon aning om var den datorn förvaras?”
”Dag brukade bära den i en svart ryggsäck. Jag utgår från att den finns i hans hem.”
”Det gör den inte. Kan den finnas på hans arbetsplats?”
”Nej. Jag har gått igenom Dags skrivbord och där finns den inte.”
De satt tysta en stund.
”Ska jag dra slutsatsen att Dag Svenssons dator saknas?” frågade Mikael till sist.
Mikael och Malin hade identifierat ett försvarligt antal personer som teoretiskt kunde ha motiv att döda Dag Svensson. Varje namn hade förts upp på några stora klotterark som Mikael tejpat upp på vardagsrumsväggen. Namnlistan bestod genomgående av män som antingen var torskar eller hallickar och som figurerade i boken. Klockan åtta på kvällen hade de en lista som omfattade trettiosju namn, varav tjugonio kunde identifieras och åtta enbart figurerade under pseudonymer i Dag Svenssons framställning. Tjugo av de identifierade männen var torskar som vid olika tillfällen utnyttjat någon av tjejerna.
De hade också diskuterat om de skulle kunna trycka Dag Svenssons bok. Det praktiska problemet bestod i att ett stort antal påståenden byggde på den kunskap som Dag eller Mia hade besuttit personligen och som de kunde formulera, men som en skribent med mindre kunskap om ämnet ville verifiera eller sätta sig in i mer ordentligt.
De konstaterade att ungefär åttio procent av det befintliga manuskriptet kunde publiceras utan större problem, men att det skulle fordra en del research för att Millennium skulle våga publicera de återstående tjugo procenten. Deras tvekan hade inte att göra med att de betvivlade att innehållet var korrekt, utan berodde uteslutande på att de inte var tillräckligt insatta i ämnet. Om Dag Svensson hade levat skulle de utan tvivel ha kunnat publicera – då hade Dag och Mia kunnat ta itu med och tillbakavisa eventuella invändningar eller kritik.
Mikael tittade ut genom fönstret. Det hade mörknat och regnade. Han frågade om Malin ville ha mer kaffe. Det ville hon inte.
”Okej”, sa Malin. ”Vi har manuset under kontroll. Men vi har inte hittat något spår efter Dag och Mias mördare.”
”Det kan vara något av namnen på väggen”, sa Mikael.
”Det kan vara någon som inte har ett dugg med boken att göra. Eller det kan vara din väninna.”
”Lisbeth”, sa Mikael.
Malin sneglade i smyg på honom. Hon hade arbetet på Millennium i arton månader och börjat mitt i det värsta kaoset i samband med Wennerströmaffären. Efter åratal av vikariat och tillfälliga inhopp var arbetet på Millennium hennes livs första fasta anställning. Hon trivdes förträffligt. Att arbeta på Millennium var status. Hon hade ett nära förhållande till Erika Berger och den övriga personalen, men hade alltid känt sig en smula obekväm i Mikael Blomkvists sällskap. Det fanns ingen tydlig orsak till detta, men av alla medarbetare var Mikael den hon uppfattade som den mest slutne och otillgänglige.
Under det gångna året hade han kommit sent på dagarna och suttit mycket för sig själv på sitt rum eller inne hos Erika Berger. Han hade ofta varit frånvarande och under de första månaderna kändes det som om Malin oftare såg honom i någon TV-soffa än i verkliga livet på redaktionen. Han befann sig ofta på resa eller var till synes upptagen på annat håll. Han inbjöd inte till gemytlig samvaro och av de kommentarer hon snappat upp från andra medarbetare hade Mikael förändrats. Han var tystare och svårare att komma in på livet.
”Om jag ska jobba med att försöka ta reda på varför Dag och Mia sköts måste jag veta mer om Salander. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, om inte …”
Hon lät meningen bli hängande i luften. Mikael sneglade på henne. Till sist slog han sig ned i fåtöljen i nittio graders vinkel från henne och lade upp sina fötter bredvid hennes.
”Trivs du på Millennium?” frågade han oväntat. ”Jag menar, du har jobbat hos oss i ett och ett halvt år nu men jag har sprungit omkring så mycket att vi aldrig riktigt har hunnit bekanta oss med varandra.”
”Jag trivs jättebra”, sa Malin. ”Är ni nöjda med mig?”
Mikael log.
”Erika och jag har gång på gång konstaterat att vi aldrig haft en så kompetent redaktionssekreterare. Vi tycker att du är ett fynd. Och förlåt att jag inte har sagt det tidigare.”
Malin log tillfredsställt. Beröm från den store Mikael Blomkvist var i allra högsta grad välkommet.
”Men det var inte det jag egentligen frågade om”, sa hon.
”Du undrar över Lisbeth Salanders förhållande till Millennium.”
”Både du och Erika Berger är väldigt knapphändiga med information.”
Mikael nickade och mötte hennes blick. Både han och Erika hade fullt förtroende för Malin Eriksson, men det fanns saker som han inte kunde diskutera med henne.
”Jag håller med dig”, sa han. ”Om vi ska gräva i morden på Dag och Mia så måste du ha mer information. Jag är en förstahandskälla och dessutom länken mellan henne och Dag och Mia. Sätt igång och ställ frågor så ska jag besvara dem så långt jag kan. Och när jag inte kan svara så säger jag till.”
”Varför allt hemlighetsmakeri? Vem är Lisbeth Salander och vad har hon med Millennium att göra?”
”Så här är det. För två år sedan anlitade jag Lisbeth Salander som researcher för ett extremt komplicerat jobb. Det är det här som är problemet. Jag kan inte berätta vad Lisbeth gjorde för jobb åt mig. Erika vet vad det handlar om och hon är bunden av tystnadslöfte.”