”För två år sedan … det var innan du knäckte Wennerström. Ska jag utgå från att hon gjorde research i det sammanhanget?”
”Nej, det ska du inte utgå från. Jag kommer varken att bekräfta eller förneka. Men jag kan säga så mycket som att jag anlitade Lisbeth i ett helt annat ärende och att hon gjorde ett makalöst bra jobb.”
”Okej, då var du bosatt i Hedestad och levde efter vad jag förstått som en eremit. Och Hedestad var ju inte obemärkt på mediekartan den sommaren. Harriet Vanger återuppstod från de döda och allt det där. Lustigt nog har vi på Millennium inte skrivit ett ord om Harriets återuppståndelse.”
”Som sagt … jag säger varken bu eller bä. Du får gissa i all oändlighet och sannolikheten att du träffar rätt skulle jag betrakta som nästan obefintlig.” Han log. ”Men att vi inte skrivit om Harriet beror på att hon sitter i vår styrelse. Vi låter andra media granska henne. Och vad gäller Lisbeth – tro mig på mitt ord, då jag säger att det hon gjorde för mig inte har någon som helst rimlig bäring på vad som skedde i Enskede. Det finns helt enkelt ingen koppling.”
”Okej.”
”Låt mig ge dig ett råd. Gissa inte. Dra inga slutsatser. Konstatera bara att hon arbetade för mig och att jag inte kan diskutera vad det handlade om. Låt mig också säga att hon gjorde något annat för mig. Under resans gång räddade hon mitt liv. Bokstavligt talat. Jag står i djup tacksamhetsskuld till henne.”
Malin höjde förvånat på ögonbrynen. Det hade hon inte hört ett ord om på Millennium.
”Det betyder alltså att du känner henne rätt bra om jag förstår saken rätt.”
”Så bra någon alls kan känna Lisbeth Salander, antar jag”, svarade Mikael. ”Hon är förmodligen den mest slutna människa jag någonsin träffat.”
Mikael reste sig plötsligt och sneglade ut i mörkret utanför fönstret.
”Jag vet inte om du vill ha eller inte, men jag tänker hälla upp en vodka lime till mig”, sa han till slut.
Malin log.
”Okej. Hellre det än mer kaffe.”
Dragan Armanskij använde påskhelgen i stugan på Blidö till att fundera över Lisbeth Salander. Hans barn var vuxna och hade valt att inte tillbringa helgen med föräldrarna. Hans fru sedan tjugofem år, Ritva, hade inga större svårigheter att lägga märke till att han stundom befann sig långt borta. Han försjönk i tyst grubbel och svarade okoncentrerat på tilltal. Varje dag tog han bilen och åkte in till handelsboden och köpte dagstidningarna. Han satt vid verandafönstret och läste artiklarna om jakten på Lisbeth Salander.
Dragan Armanskij var besviken på sig själv. Han var besviken över att han så kapitalt hade missbedömt Lisbeth Salander. Att hon hade psykiska problem hade han varit medveten om i många år. Han var inte främmande för tanken att hon kunde bli våldsam och skada någon som hotade henne. Att hon gett sig på sin förvaltare – som hon utan tvivel borde ha uppfattat som en människa som lade sig i hennes personliga göranden och låtanden – var på en viss intellektuell nivå begripligt. Hon uppfattade försök att styra hennes liv som provocerande och möjligen som fientliga angrepp.
Däremot kunde han för sitt liv inte begripa vad som kunde ha förmått henne att åka ned till Enskede och skjuta ihjäl två personer som enligt alla tillgängliga källor var helt okända för henne.
Dragan Armanskij förväntade sig hela tiden att en länk mellan Salander och paret i Enskede skulle etableras – att någon av dem hade haft att göra med henne eller att någon av dem agerat på ett sådant sätt att hon blivit rasande. Men ingen sådan länk framkom i tidningarna, där det istället spekulerades om att den psykiskt sjuka Lisbeth Salander måste ha drabbats av någon sorts sammanbrott.
Vid två tillfällen ringde han till kriminalinspektör Bublanski och förhörde sig om utvecklingen, men inte heller spaningsledaren kunde förklara någon koppling mellan Salander och Enskede – mer än Mikael Blomkvist. Där stötte utredningen på patrull. Mikael Blomkvist kände både Salander och paret i Enskede, men det fanns inga som helst belägg för att Lisbeth Salander i sin tur kände eller ens hade hört talas om Dag Svensson och Mia Bergman. Följaktligen hade utredningen svårt att få rätsida på händelseförloppet. Om det inte hade varit så att mordvapnet med hennes fingeravtryck och den odiskutabla länken till hennes första offer, advokat Bjurman, hade funnits skulle polisen ha famlat i blindo.
Malin Eriksson gjorde ett besök i Mikaels badrum och återvände till soffan.
”Så låt oss summera”, sa hon. ”Uppdraget består i att avgöra om Lisbeth Salander mördat Dag och Mia som polisen påstår. Jag har ingen aning om var vi ska börja.”
”Se det som ett grävjobb. Vi ska inte göra någon polisutredning. Däremot ska vi ligga på polisutredningen och lista ut vad de vet. Precis som vilket annat knäck som helst, med den skillnaden att vi inte nödvändigtvis ska publicera allt vi kommer fram till.”
”Men om Salander är mördaren måste det finnas en koppling mellan henne och Dag och Mia. Och den enda kopplingen är du.”
”Och jag är i det här fallet ingen koppling alls. Jag har inte träffat Lisbeth på över ett år. Jag vet inte ens hur hon skulle ha känt till deras existens.”
Mikael tystnade plötsligt. Till skillnad från alla andra kände han till att Lisbeth Salander var en hacker av världsklass. Han insåg plötsligt att hans iBook var fylld med korrespondens med Dag Svensson och olika versioner av Dags bok och dessutom en elektronisk kopia av Mia Bergmans avhandling. Han visste inte om Lisbeth Salander kollat hans dator eller inte, men genom datorn hade hon kunnat lista ut att han kände Dag Svensson.
Problemet var bara att Mikael inte kunde föreställa sig något enda motiv för Lisbeth att för den sakens skull åka ned till Enskede och skjuta Dag och Mia. Tvärtom – det de arbetade med var ett reportage som handlade om våld mot kvinnor och som Lisbeth Salander borde ha uppmuntrat på alla sätt och vis. Om Mikael alls kände henne.
”Du ser ut som om du kom på något”, sa Malin.
Mikael hade inte för avsikt att berätta ett ord om Lisbeths talanger i databranschen.
”Nej, jag är bara trött och snurrig i huvudet”, svarade han.
”Nu är hon ju inte bara misstänkt för mordet på Dag och Mia utan även på sin förvaltare, och där är kopplingen solklar. Vad vet du om honom?”
”Inte ett dugg. Jag har aldrig hört talas om advokat Bjurman och visste inte ens att hon hade en förvaltare.”
”Men sannolikheten att någon annan skulle ha mördat alla tre är ju försvinnande liten. Även om någon mördade Dag och Mia på grund av deras story så finns det inte minsta orsak i världen att döda Lisbeth Salanders förvaltare.”
”Jag vet, och jag har grubblat mig fördärvad. Men jag kan tänka mig åtminstone ett scenario där en utomstående skulle kunna mörda både Dag och Mia och Lisbeths förvaltare.”
”Hurdå?”
”Låt säga att Dag och Mia mördades på grund av att de rotade i sexhandeln och att Lisbeth på något sätt hade blivit inblandad som tredje part. Om Bjurman var Lisbeths förvaltare så finns ju möjligheten att hon helt enkelt anförtrott sig åt honom och att han därmed blivit ett vittne eller fått kännedom om något som ledde till att också han mördades.”
Malin funderade en stund.
”Jag förstår vad du menar”, sa hon tveksamt. ”Men du har inte minsta belägg för den teorin.”
”Nej. Inte alls.”
”Vad tror du själv. Är hon skyldig eller inte?”
Mikael funderade en lång stund på svaret.
”Om jag säger så här – är hon kapabel att mörda? Svaret är ja. Lisbeth Salander har en våldsam läggning. Jag har sett henne i aktion när …”
”När hon räddade ditt liv?”
Mikael nickade.
”Jag kan inte berätta vad det handlade om. Men det var en man som tänkte döda mig och som var ytterst nära att lyckas. Hon kom emellan och misshandlade honom grovt med en golfklubba.”