”Och inget av detta har du berättat för polisen?”
”Absolut inte. Det är mellan dig och mig.”
”Okej.”
Han tittade skarpt på henne.
”Malin, jag måste kunna lita på dig i det här sammanhanget.”
”Jag kommer inte att berätta något om det vi diskuterar med någon annan. Inte ens Anton. Du är inte bara min chef – jag tycker om dig också och jag tänker inte skada dig.”
Mikael nickade.
”Förlåt mig”, sa han.
”Sluta be om ursäkt.”
Han skrattade och blev sedan allvarlig igen.
”Jag är övertygad om att hade det behövts så skulle hon ha dödat honom för att försvara mig.”
”Okej.”
”Men samtidigt uppfattar jag henne som helt rationell. Udda, ja, men helt rationell enligt sina egna bevekelsegrunder. Hon använde våld därför att det var nödvändigt, inte därför att hon hade lust. För att döda måste hon ha orsak – hon måste vara extremt hotad och provocerad.”
Han tänkte ytterligare en stund. Malin iakttog honom tålmodigt.
”Jag kan inte uttala mig om hennes förvaltare. Jag vet inte ett dugg om honom. Men jag kan helt enkelt inte se henne skjuta Dag och Mia. Jag tror inte på det.”
De satt tysta länge. Malin sneglade på klockan och konstaterade att den hade blivit halv tio på kvällen.
”Det är sent. Jag borde gå hem”, sa hon.
Mikael nickade.
”Vi har hållit på hela dan. Vi kan grubbla vidare i morgon. Nej, lämna disken, jag tar hand om den.”
Natten till påskdagen låg Armanskij sömnlös och lyssnade till Ritvas snusningar. Han fick heller ingen rätsida på dramat. Till sist klev han upp, satte på sig tofflor och morgonrock och gick ut till allrummet. Det var kyligt i luften och han lade på några vedträn i täljstenskaminen, öppnade en lättöl och satte sig och tittade ut i mörkret vid Furusundsleden.
Vad vet jag?
Dragan Armanskij kunde med säkerhet bekräfta att Lisbeth Salander var knäpp och oberäknelig. Därom rådde inget tvivel.
Han visste att något hade hänt vintern 2003 då hon plötsligt slutat arbeta för honom och försvunnit på sitt årslånga sabbatsår utomlands. Han var övertygad om att Mikael Blomkvist på något sätt var inblandad i hennes frånvaro – men Mikael visste heller inte vad som hade hänt.
Hon hade återkommit och besökt honom. Hon hade påstått att hon var ”ekonomiskt oberoende”, vilket Armanskij hade tolkat som att hon hade pengar nog att klara sig en tid framöver.
Hon hade tillbringat våren med att besöka Holger Palmgren. Hon hade inte tagit kontakt med Blomkvist.
Hon hade skjutit tre människor, varav två var till synes helt obekanta personer för henne.
Det stämmer inte. Det finns ingen logik.
Armanskij tog en klunk av ölen direkt ur flaskan och tände en cigarill. Han hade också dåligt samvete, vilket bidragit till hans olustkänslor under helgen.
Då Bublanski hade besökt honom hade han utan tvekan bistått med så mycket information han kunde så att Lisbeth Salander kunde gripas. Att hon måste gripas hade han inga dubier om – ju snabbare desto bättre. Men han hade dåligt samvete för att han hade så låg uppfattning om henne att han utan minsta ifrågasättande accepterat budskapet om hennes skuld. Armanskij var realist. Om polisen kom och påstod att en människa var misstänkt för mord så var sannolikheten stor att det förhöll sig på det viset. Alltså var Lisbeth Salander skyldig.
Vad polisen dock inte tog hänsyn till var om hon ansett sig ha fog för sitt handlande – om det kunde finnas någon förmildrande omständighet eller åtminstone en rimlig förklaring till hennes bärsärkagång. Polisens uppgift var att gripa och bevisa att hon hade avfyrat skottet – inte att gräva i hennes psyke och förklara exakt varför. De var nöjda om de kunde hitta ett någorlunda rimligt motiv till dåden, men var också i brist på förklaringar beredda att fastställa det hela som ett vansinnesdåd. Lisbeth Salander gör en Mattias Flink. Han skakade på huvudet.
Dragan Armanskij gillade inte den förklaringen.
Lisbeth Salander gjorde aldrig någonting mot sin vilja och utan att tänka igenom konsekvenserna.
Speciell – ja. Vansinnig – nej.
Alltså måste det finnas en förklaring, hur obskyr och otillgänglig den än kunde te sig för utomstående.
Någon gång vid tvåtiden på morgonen fattade han ett beslut.
17
Påskdagen 27 mars – Tisdag 29 mars
Dragan Armanskij klev upp tidigt på söndagsmorgonen efter en natt av oroligt grubbel. Han tassade försiktig ned utan att väcka sin fru, kokade kaffe och gjorde smörgåsar. Därefter plockade han fram sin laptop och började skriva.
Han använde samma rapportformulär som Milton Security använde för personundersökningar. Han fyllde rapporten med så mycket väsentlig basfakta som han kunde komma på om Lisbeth Salanders personlighet.
Vid niotiden kom Ritva ned och hämtade kaffe från bryggaren. Hon undrade vad han gjorde. Han svarade undvikande och fortsatte envist att skriva. Hon kände sin man tillräckligt väl för att inse att han skulle vara förlorad den dagen.
Mikael hade haft fel, vilket sannolikt berodde på att det var påskhelg och polishuset var förhållandevis obefolkat. Det dröjde ända till på påskdagens morgon innan massmedia upptäckte att det var han som hade hittat Dag och Mia. Först ut var en reporter från Aftonbladet som var gammal bekant till Mikael.
”Hej Blomkvist. Det är Nicklasson.”
”Hej Nicklasson”, sa Mikael.
”Det var du som hittade paret i Enskede.”
Mikael bekräftade att så var fallet.
”Jag har en källa som påstår att de arbetade för Millennium.”
”Din källa har delvis fel och delvis rätt. Dag Svensson gjorde ett frilansreportage för Millennium. Mia Bergman gjorde inte det.”
”Åh fan. Det är ju en kanonstory.”
”Jag antar det”, sa Mikael trött.
”Varför har ni inte gått ut med någonting?”
”Dag Svensson var en god vän och arbetskamrat. Vi tyckte att det var god sed att åtminstone låta hans och Mias släktingar få veta vad som hänt innan vi gick ut med någon story.”
Mikael visste att han inte skulle bli citerad på den punkten.
”Okej. Vad jobbade Dag med?”
”En story för Millenniums räkning.”
”Vad handlade den om?”
”Vad tänker ni på Aftonbladet publicera för scoop i morgon?”
”Det var alltså ett scoop.”
”Nicklasson, skit på dig.”
”Äh, kom igen, Blomman. Tror du att morden hade något att göra med den story som Dag Svensson jobbade med?”
”Om du kallar mig Blomman en gång till så lägger jag på luren och pratar inte mer med dig i år.”
”Förlåt då. Tror du att Dag Svensson mördades på grund av sitt arbete som undersökande journalist?”
”Jag har ingen aning om varför Dag mördades.”
”Hade storyn han arbetade med något med Lisbeth Salander att göra?”
”Nej. Inte det ringaste.”
”Vet du om Dag kände den här galningen Salander?”
”Nej.”
”Dag har skrivit väldigt många texter om databrottslighet tidigare. Var det en sådan story han skrev för Millennium?”
Du ger dig inte, tänkte Mikael. Han var på vippen att be Nicklasson dra åt skogen när han plötsligt hejdade sig och tvärt satte sig upp i sängen. Han slogs av två parallella tankar. Nicklasson sa ytterligare något.
”Vänta en sekund Nicklasson. Häng kvar. Jag är strax tillbaka.”
Mikael reste sig och höll handen över mikrofonen. Han befann sig helt plötsligt på en helt annan planet.
Sedan morden hade Mikael rådbråkat sin hjärna med hur han skulle kunna hitta ett sätt att kontakta Lisbeth Salander. Sannolikheten att hon skulle läsa vad han uttalade sig om var mycket stor, oavsett var hon befann sig. Om han förnekade att han kände henne så skulle hon kunna tolka det som att han hade övergivit henne eller sålt ut henne. Om han försvarade henne så skulle andra tolka det som att Mikael visste mer om morden än han hade berättat. Men om han uttalade sig på rätt sätt så kunde det betyda att Lisbeth fick en impuls att kontakta honom. Tillfället var alldeles för bra för att försittas. Han måste säga något. Men vad?