Niklas Eriksson tittade ut i luften med outgrundlig min och antydan till ett sorgset leende.
Dragan Armanskij betraktade trion med forskande ögon.
”En av våra anställda”, sa han. ”Hur mycket lärde ni känna henne under åren hon arbetade här?”
”Jag försökte skämta med henne en gång”, sa Niklas Eriksson med en antydan till ett leende. ”Det gick inte så bra. Jag trodde att hon skulle bita huvudet av mig. Hon var en extrem surkart som jag nog bara växlat tio meningar med allt som allt.”
”Hon var rätt egen”, medgav Fräklund.
Bohman ryckte på axlarna. ”Hon var spritt språngande galen och en ren pest att ha att göra med. Jag visste att hon var knäpp, men inte att hon var så här jävla galen.”
Dragan Armanskij nickade.
”Hon gick sina egna vägar”, sa han. ”Hon var inte lätthanterlig. Men jag anlitade henne därför att hon var den bästa researcher jag någonsin stött på. Hon levererade alltid resultat utöver det vanliga.”
”Det där begrep jag aldrig”, sa Fräklund. ”Jag fattade inte hur hon kunde vara så erbarmligt kompetent och samtidigt så socialt hopplös.”
Alla tre nickade.
”Förklaringen finns naturligtvis i hennes psykiska tillstånd”, sa Armanskij och petade på en av foldrarna. ”Hon var omyndigförklarad.”
”Det där hade jag inte en aning om”, sa Eriksson. ”Jag menar, hon hade ju inte en skylt på ryggen där det stod att hon var omyndigförklarad. Du sa aldrig någonting.”
”Nej”, erkände Armanskij. ”Därför att jag ansåg att hon inte behövde bli mer stigmatiserad än hon redan var. Alla människor måste få en chans.”
”Resultatet av det experimentet såg vi i Enskede”, sa Bohman.
”Kanske det”, sa Armanskij.
Armanskij tvekade en stund. Han ville inte avslöja sin svaghet för Lisbeth Salander inför de tre yrkesmän som nu betraktade honom med förväntansfulla blickar. De hade haft en ganska neutral ton under samtalet, men Armanskij visste också att Lisbeth Salander var djupt avskydd av alla tre, liksom av samtliga övriga anställda på Milton Security. Han fick inte framstå som svag eller förvirrad. Det handlade alltså om att lägga fram saken på ett sätt som skapade ett mått av entusiasm och professionalism.
”Jag har beslutat att för första gången någonsin använda en del av Miltons resurser till ett rent internt ärende”, sa han. ”Det får inte bli någon orimlig utgiftspost i budgeten, men jag tänker frikoppla er två, Bohman och Eriksson, från era ordinarie uppdrag. Er uppgift, om jag formulerar mig en smula svepande, är att ’fastställa sanningen’ om Lisbeth Salander.”
Bohman och Eriksson tittade tvivlande på Armanskij.
”Jag vill att du, Fräklund, håller i och leder utredningen. Jag vill veta vad som hände och vad som förmådde Lisbeth Salander att mörda sin förvaltare och paret i Enskede. Det måste finnas en rimlig förklaring.”
”Förlåt, men det här låter som en rent polisiär uppgift”, invände Fräklund.
”Utan tvivel”, replikerade Armanskij omedelbart. ”Men vi har en viss fördel i förhållande till polisen. Vi kände Lisbeth Salander och vi har en inblick i hur hon fungerar.”
”Nja”, sa Bohman med tvivel i rösten. ”Jag tror inte någon här på firman kände Salander eller har en aning om vad som pågick i hennes lilla huvud.”
”Det spelar ingen roll”, svarade Armanskij. ”Salander arbetade för Milton Security. Jag anser att vi har ett ansvar att fastställa sanningen.”
”Salander har inte arbetat för oss på … vad är det, snart två år”, sa Fräklund. ”Jag tycker inte att vi har ett så stort ansvar för vad hon hittar på. Och jag tror inte att polisen skulle uppskatta att vi lade oss i en polisutredning.”
”Tvärtom”, sa Armanskij. Det var hans trumfkort och det gällde att spela ut det väl.
”Hurså?” undrade Bohman.
”I går hade jag ett par långa samtal med förundersökningsledaren, åklagare Ekström, och kriminalinspektör Bublanski som håller i utredningen. Ekström är pressad av situationen. Det här är inte en dussinuppgörelse bland gangsters utan en händelse med enorm mediepotential där en advokat, en kriminolog och en journalist blivit avrättade. Jag förklarade att eftersom den huvudmisstänkte är en före detta anställd på Milton Security så har även vi beslutat att inleda en undersökning i fallet.”
Armanskij gjorde en paus innan han fortsatte.
”Ekström och jag är överens om att det viktiga just nu är att Lisbeth Salander grips så snabbt som möjligt innan hon hinner ställa till med någon mer skada för sig själv eller för andra”, sa han. ”Eftersom vi har bättre personkännedom om henne än polisen så kan vi bidra till utredningen. Jag och Ekström har alltså kommit överens om att ni två – han pekade på Bohman och Eriksson – flyttar över till Kungsholmen och ansluter er till Bublanskis team.”
Alla tre tittade förvånade på Armanskij.
”Förlåt en enfaldig fråga … men vi är civilister numera”, sa Bohman. ”Tänker polisen släppa in oss i en mordutredning så där utan vidare?”
”Ni jobbar underställda Bublanski, men ni rapporterar också till mig. Ni får full insyn i utredningen. Allt material vi har och som ni hittar går till honom. För polisen innebär det bara att Bublanskis team får förstärkning helt gratis. Och ni är ju inte precis civilister någon av er. Ni, Fräklund och Bohman, har jobbat som poliser i många år innan ni började här och till och med du, Eriksson, har ju gått polisskolan.”
”Men det är mot principerna …”
”Inte alls. Polisen plockar ofta in civila konsulter i olika utredningar. Det kan vara psykologer i sexbrottsutredningar eller tolkar till utredningar där utlänningar är inblandade. Ni ingår helt enkelt som civila konsulter med specialkännedom om den huvudmisstänkte.”
Fräklund nickade långsamt.
”Okej. Miltons ansluter sig till polisens utredning och försöker bidra till att Salander grips. Något mer?”
”En sak: ert uppdrag från Miltons sida är att fastställa sanningen. Ingenting annat. Jag vill veta om Salander har skjutit dessa tre människor – och i så fall varför.”
”Råder det någon tvekan om att hon är skyldig?” undrade Eriksson.
”De indicier polisen har är mycket besvärande för henne. Men jag vill veta om det finns någon ytterligare dimension i historien – om det finns någon medbrottsling som vi inte känner till och som kanske var den som höll i vapnet eller om det finns några andra omständigheter.”
”Jag tror att det blir svårt att hitta förmildrande omständigheter när det gäller ett trippelmord”, sa Fräklund. ”I så fall måste vi utgå från att det finns en möjlighet att hon är helt oskyldig. Och det tror jag inte på.”
”Inte jag heller”, erkände Armanskij. ”Men ert jobb är att på alla sätt bistå polisen och bidra till att hon så fort som möjligt grips.”
”Budget?” undrade Fräklund.
”Löpande. Jag vill bli uppdaterad om vad det här kostar, och blir det orimligt så lägger vi ned. Men ni kan utgå från att ni jobbar på heltid på det här i åtminstone en vecka från och med nu.”
Han tvekade återigen en stund.
”Jag är den som känner Salander bäst. Det betyder att ni får betrakta mig som en av aktörerna och att jag bör vara en av de personer som ni förhör”, sa han till sist.
Sonja Modig stressade genom korridoren och hann in i förhörsrummet precis då stolarna hade slutat skrapa. Hon slog sig ned intill Bublanski som hade samlat hela utredningsgruppen inklusive förundersökningsledaren till denna tillställning. Hans Faste gav henne en irriterad blick och skötte därefter introduktionen; det var han som arrangerat mötet.
Han hade fortsatt att gräva i den socialvårdande byråkratins mångåriga sammandrabbningar med Lisbeth Salander, det så kallade ”psykopatspåret” som han själv uttryckte det, och hade onekligen hunnit ackumulera ett omfattande material. Hans Faste harklade sig.