”Det här är dr Peter Teleborian, chefsläkare för psykiatriska kliniken på S:t Stefans i Uppsala. Han har haft vänligheten att komma ned till Stockholm för att bistå utredningen med sin kunskap om
Lisbeth Salander.”
Sonja Modig flyttade blicken till Peter Teleborian. Han var en kortvuxen man med brunt lockigt hår, stålbågade glasögon och ett litet pipskägg. Han var ledigt klädd i en beige manchesterkavaj, jeans och en ljus randig skjorta uppknäppt i halsen. Hans ansikte var skarpt och hans utseende var pojkaktigt. Sonja hade sett Peter Teleborian vid några tillfällen tidigare men aldrig pratat med honom. Han hade föreläst om psykiska störningar då hon gick sista terminen på Polishögskolan och vid ytterligare ett tillfälle i samband med en fortbildningskurs då han pratat om psykopater och psykopatiska beteenden bland ungdomar. Hon hade även suttit som åhörare vid en rättegång mot en serievåldtäktsman då han var inkallad som expertvittne. Efter att i flera år ha deltagit i den offentliga debatten var han en av landets mest kända psykiatriker. Han hade profilerat sig med en hårdför kritik av nedskärningarna i psykvården vilka hade resulterat i att mentalsjukhusen stängts och att människor som befann sig i uppenbar psykisk nöd lämnades vind för våg på gatorna, predestinerade att bli uteliggare och socialfall. Efter mordet på utrikesminister Anna Lindh hade Teleborian suttit som ledamot i den statliga kommission som utredde psykvårdens förfall.
Peter Teleborian nickade till församlingen och hällde upp Ramlösa i en plastmugg.
”Vi får se vad jag kan bidra med”, inledde han försiktigt. ”Jag avskyr att behöva bli sannspådd i sådana här sammanhang.”
”Sannspådd?” frågade Bublanski.
”Ja. Det är ironiskt. Samma kväll som morden i Enskede utfördes satt jag i en debattpanel i TV och diskuterade den tidsinställda bomb som tickar lite varstans i vårt samhälle. Det är förfärligt. Jag hade väl inte Lisbeth Salander i tankarna just då, men jag gav en rad exempel – anonymiserade förstås – på patienter som helt enkelt borde befinna sig på vårdinrättningar istället för att springa omkring lösa på gatorna. Jag skulle gissa att ni inom polisen bara i år kommer att tvingas utreda åtminstone ett halvdussin mord eller dråp där gärningsmannen tillhör just denna numerärt ganska begränsade grupp patienter.”
”Och du menar att Lisbeth Salander är en av dessa dårar?” frågade Hans Faste.
”Ordvalet ’dåre’ är inte riktigt det vi borde använda. Men, ja, hon tillhör det klientel som samhället har övergett. Hon är utan tvekan en av dessa trasiga individer som jag inte hade släppt ut i samhället om jag hade fått råda.”
”Du menar att hon borde ha varit inspärrad innan hon begick ett brott?” frågade Sonja Modig. ”Det är inte riktigt förenligt med rättssamhällets principer.”
Hans Faste rynkade ögonbrynen och gav henne ett irriterat ögonkast. Sonja Modig undrade varför Faste hela tiden tycktes vända taggarna mot henne.
”Du har helt rätt”, svarade Teleborian och kom därmed indirekt till hennes undsättning. ”Det är inte förenligt med rättssamhället, åtminstone inte i rättssamhällets nuvarande form. Det är en balansgång mellan respekt för individen och respekt för de potentiella offer som en psykiskt sjuk människa kan lämna efter sig. Inget fall är det andra likt och varje patient måste behandlas från fall till fall. Det är självklart så att vi inom den psykiatriska vården också begår misstag och släpper personer som inte borde befinna sig på gatorna.”
”Nu behöver vi kanske inte fördjupa oss i socialpolitik i det här sammanhanget”, sa Bublanski försiktigt.
”Du har rätt”, instämde Teleborian. ”Nu handlar det om ett specifikt fall. Men låt mig bara säga att det är viktigt att ni förstår att Lisbeth Salander är en sjuk människa i behov av vård precis som en patient med tandvärk eller hjärtfel. Hon kan bli frisk och hon hade kunnat vara frisk om hon hade fått den vård hon behövde då hon fortfarande var behandlingsbar.”
”Du var alltså hennes läkare”, sa Hans Faste.
”Jag är en av många personer som haft med Lisbeth Salander att göra. Hon var min patient i de tidiga tonåren och jag var en av de läkare som utvärderade henne inför beslutet att sätta henne under förvaltarskap då hon fyllde 18 år.”
”Kan du berätta om henne?” bad Bublanski. ”Vad kan ha förmått henne att åka ned till Enskede och mörda två för henne obekanta människor och vad kan ha förmått henne att mörda sin förvaltare?”
Peter Teleborian skrattade till.
”Nej, det kan jag inte berätta för dig. Jag har inte följt hennes utveckling på flera år och jag vet inte vilken grad av psykos hon befinner sig i. Men däremot kan jag på en gång säga att jag tvivlar på att paret i Enskede var obekanta för henne.”
”Vad får dig att säga det?” undrade Hans Faste.
”En av svagheterna i behandlingen av Lisbeth Salander är att det aldrig ställts någon fullständig diagnos på henne. Det beror i sin tur på att hon inte har varit mottaglig för behandling. Hon har hela tiden vägrat att svara på frågor eller delta i någon form av terapeutisk behandling.”
”Så ni vet inte om hon egentligen är sjuk eller inte?” undrade Sonja Modig. ”Jag menar att det inte finns någon diagnos.”
”Se det så här”, sa Peter Teleborian. ”Jag fick Lisbeth Salander då hon precis skulle fylla 13 år. Hon var psykotisk och hade tvångsföreställningar och led av uppenbar förföljelsemani. Jag hade henne som patient i två år då hon var tvångsintagen på S:t Stefans. Orsaken till att hon var tvångsintagen var i sin tur att hon under hela sin uppväxt hade uppvisat ett synnerligen våldsamt beteende mot skolkamrater, lärare och bekanta. Hon hade vid upprepade tillfällen rapporterats för misshandel. Men våldet hade i alla kända fall riktats mot personer i hennes bekantskapskrets, det vill säga mot någon som sagt eller gjort något som hon uppfattade som en kränkning av henne. Det finns inget exempel på att hon någonsin har angripit någon helt obekant människa. Det är därför jag tror att det finns en koppling mellan henne och paret i Enskede.”
”Förutom attacken i tunnelbanan när hon var 17”, sa Hans Faste.
”I det fallet får det väl anses klarlagt att det var hon som blev attackerad och att hon värjde sig”, sa Teleborian. ”Den person det då handlade om var en känd sexualförbrytare. Men det är också ett bra exempel på hennes sätt att agera. Hon hade kunnat gå därifrån eller söka skydd bland andra passagerare i vagnen. Istället valde hon att utföra en grov misshandel. Då hon känner sig hotad reagerar hon med övervåld.”
”Vad är det egentligen för fel på henne?” frågade Bublanski.
”Vi har som sagt ingen riktig diagnos. Jag skulle säga att hon lider av schizofreni och ständigt balanserar på randen av en psykos. Hon saknar empati och kan i många avseenden beskrivas som en sociopat. Jag måste säga att jag tycker att det är överraskande att hon klarat sig så bra sedan hon fyllde 18 år. Hon har alltså befunnit sig ute i samhället, om än under förvaltarskap, i åtta år utan att begå någon handling som lett till polisanmälan eller gripande. Men hennes prognos …”
”Hennes prognos?”
”Under den här tiden har hon inte fått någon behandling. Min gissning är att den sjukdom vi kanske hade kunnat häva och behandla för tio år sedan nu är en fast del av hennes personlighet. Jag förutspår att då hon väl grips så kommer hon inte att dömas till fängelsestraff. Hon måste få vård.”
”Så hur fan kunde tingsrätten besluta att ge henne respass ut i samhället?” muttrade Hans Faste.
”Det får väl ses som en kombination av att hon hade en advokat med välsmort munläder och ett utslag av den ständiga liberaliseringen och nedskärningarna. Det var i vilket fall ett beslut som jag motsatte mig då jag konsulterades av rättsmedicin. Men jag hade inget att säga till om.”