”Men en sådan prognos som du talar om måste väl vara en gissning?” sköt Sonja Modig in. ”Jag menar … du vet egentligen inte vad som hänt med henne sedan hon var 18.”
”Det är mer än en gissning. Det är min erfarenhet.”
”Är hon självdestruktiv?” undrade Sonja Modig.
”Du menar om hon kan tänkas begå självmord? Nej, det tvivlar jag på. Hon är snarare en egomanisk psykopat. Det är hon som gäller. Alla andra människor i omgivningen är oviktiga.”
”Du sa att hon kan reagera med övervåld”, sa Hans Faste. ”Hon kan med andra ord betraktas som farlig?”
Peter Teleborian betraktade honom en lång stund. Sedan böjde han huvudet och gnuggade sig i pannan innan han svarade.
”Ni anar inte hur svårt det är att säga exakt hur en människa kommer att reagera. Jag vill inte att Lisbeth Salander ska fara illa då ni griper henne … men ja, i hennes fall skulle jag försöka se till att gripandet sker med största möjliga försiktighet. Om hon är beväpnad finns en överhängande risk att hon kommer att använda vapnet.”
18
Tisdag 29 mars – Onsdag 30 mars
De tre parallella utredningarna om morden i Enskede malde vidare. Konstapel Bubblas utredning hade den statliga myndighetens fördelar. Ytligt sett såg lösningen ut att ligga inom räckhåll; de hade en misstänkt och ett mordvapen som var kopplat till den misstänkte. De hade en obestridlig koppling till det första mordoffret och en möjlig koppling via Mikael Blomkvist till de två andra offren. För Bublanski handlade det nu i praktiken bara om att hitta Lisbeth Salander och placera henne i en av tårtbitarna i Kronobergshäktet.
Dragan Armanskijs utredning var formellt underställd den officiella polisutredningen, men han hade också en egen agenda. Hans personliga avsikt var att på något sätt bevaka Lisbeth Salanders intressen – att hitta sanningen och helst en sanning i form av någon förmildrande omständighet.
Millenniums utredning var den besvärliga. Tidningen saknade helt de resurser som både polisen och Armanskijs organisation hade. Till skillnad från polisen var dock Mikael Blomkvist inte särskilt intresserad av att fastställa en rimlig motivbild till att Lisbeth Salander skulle ha åkt ned till Enskede och mördat två av hans vänner. Någon gång under påsken hade han beslutat sig för att han helt enkelt inte trodde på storyn. Om Lisbeth Salander på något sätt var inblandad i morden så måste det finnas helt andra skäl än den officiella utredningen antydde – att någon annan hållit i vapnet eller att något skett som låg utanför Lisbeth Salanders kontroll.
Niklas Eriksson var tyst under taxiresan från Slussen till Kungsholmen. Han var omtumlad över att äntligen och utan förvarning ha hamnat i en riktig polisutredning. Han sneglade på Sonny Bohman som återigen läste Armanskijs sammanställning. Sedan log han plötsligt för sig själv.
Uppdraget hade gett honom en fullkomligt oväntad möjlighet att förverkliga en ambition som varken Armanskij eller Sonny Bohman kände till eller anade. Helt plötsligt hade han hamnat i en position där han hade möjlighet att klämma åt Lisbeth Salander. Han hoppades att han kunde bidra till att hon greps. Han hoppades att hon skulle dömas till livstids fängelse.
Att Lisbeth Salander inte var en populär person på Milton Security var välbekant. De flesta medarbetare som någonsin haft med henne att göra upplevde henne som en plåga. Men varken Bohman eller Armanskij hade en aning om hur djupt Niklas Eriksson avskydde Lisbeth Salander.
Livet hade varit orättvist mot Niklas Eriksson. Han såg bra ut. Han var en man i sina bästa år. Han var dessutom intellektuellt begåvad. Ändå var han för evigt avstängd från alla möjligheter att någonsin bli det han alltid hade velat bli, nämligen polis. Hans problem var ett mikroskopiskt hål i hjärtsäcken som orsakade ett blåsljud och innebar att väggen i en kammare var försvagad. Han hade opererats och saken var åtgärdad, men med ett hjärtfel var han en gång för alla utsorterad och bedömd som en andra klassens människa.
När han hade fått möjlighet att börja på Milton Security hade han tackat ja. Han hade dock gjort det utan minsta entusiasm. Han betraktade Milton som en avstjälpningsplats för föredettingar – poliser som blivit för gamla och inte längre höll måttet. Han var en av dem som ratats – i hans fall utan egen förskyllan.
När han började på Miltons hade ett av hans första uppdrag bestått i att bistå operativa enheten med en säkerhetsanalys av personskyddet för en internationellt känd äldre sångerska som hade utsatts för hotelser från en alltför entusiastisk beundrare, därtill mentalpatient på rymmen. Jobbet hade varit en del av hans inskolning på Milton Security. Sångerskan bodde ensam i en villa i Södertörn och Miltons hade installerat övervakningsutrustning, larm och under en period haft en livvakt på plats. Sent en kväll hade den entusiastiske beundraren försökt bryta sig in. Livvakten hade snabbt brottat ned personen i fråga, som därefter hade dömts för olaga hot och intrång och förpassats tillbaka till dårhuset.
Niklas Eriksson hade vid upprepade tillfällen under två veckor besökt villan i Södertörn tillsammans med andra anställda på Miltons. Han upplevde den åldrande sångerskan som en snobbig och distanserad käring som bara tittat förvånat på honom då han kopplat på charmen. Hon borde mest av allt vara glad om en beundrare fortfarande alls kom ihåg henne.
Han föraktade det sätt på vilket Miltons personal svassade för henne. Men han hade naturligtvis inte sagt ett ord om sina känslor.
En eftermiddag strax innan beundraren greps hade sångerskan och två anställda från Miltons befunnit sig vid en liten pool på baksidan medan han själv befann sig inne i huset för att ta bilder av fönster och dörrar som eventuellt behövde förstärkas. Han hade gått från rum till rum och kommit till hennes sovrum och plötsligt inte kunnat motstå frestelsen att öppna en byrå. Han hittade ett dussin fotoalbum från hennes storhetstid på 1970- och 1980-talet då hennes band hade turnerat ute i världen. Han hittade också en kartong med högst privata bilder av sångerskan. Bilderna var relativt oskyldiga men kunde med lite fantasi betraktas som ”erotiska studier”. Gud, vilken dum kossa hon var. Han hade stulit fem av de mest vågade bilderna som uppenbarligen tagits av någon älskare och sparats av privata skäl.
Han hade gjort kopior av bilderna och återställt originalen. Därefter hade han väntat i flera månader innan han sålt dem till en engelsk tabloid. Han hade fått 9 000 pund för bilderna. De hade vållat sensationella rubriker.
Han visste fortfarande inte hur Lisbeth Salander hade burit sig åt. Kort efter att bilderna hade publicerats fick han besök av henne. Hon visste att det var han som hade sålt bilderna. Hon hade hotat att avslöja honom för Dragan Armanskij om han någonsin gjorde något liknande. Hon skulle ha avslöjat honom om hon hade kunnat dokumentera sina påståenden – vilket hon uppenbarligen inte kunde. Men från den dagen hade han känt sig övervakad av henne. Han hade sett hennes grisögon så fort han vänt sig om.
Han hade känt sig trängd och frustrerad. Enda sättet att slå tillbaka mot henne var att underminera hennes trovärdighet genom att bidra till skitpratet om henne i kafferummet. Men inte ens det hade varit särskilt framgångsrikt. Han vågade inte utmärka sig eftersom hon av någon obegriplig anledning stod under Armanskijs beskydd. Han undrade vilken sorts hållhake hon hade på Miltons vd eller om det möjligen var så att gubbjäveln knullade henne i hemlighet. Men om nu ingen på Milton var särskilt förtjust i Lisbeth Salander så hade personalen desto mer respekt för Armanskij och accepterade hennes besynnerliga närvaro. Han hade upplevt det som en monumental lättnad då hon alltmer försvunnit ut i periferin och till sist slutat arbeta på Miltons.
Nu uppenbarade sig en möjlighet att ge henne betalt för gammal ost. Det var äntligen riskfritt. Hon kunde rikta vilka anklagelser som helst mot honom – ingen skulle tro henne. Inte ens Armanskij skulle tro på en patologiskt sjuk mördare.