Kriminalinspektör Bublanski såg Hans Faste komma ut ur hissen tillsammans med Bohman och
Eriksson från Milton Security. Det var Faste som hade fått hämta de nya medarbetarna i säkerhetsslussen. Bublanski var inte odelat förtjust i tanken på att ge utomstående tillträde till en mordutredning, men beslutet hade fattats över hans huvud och … äsch, Bohman var i alla fall en riktig polis med rätt många kilometer bakom sig. Eriksson hade gått polisskolan och kunde inte vara en komplett idiot. Bublanski pekade mot konferensrummet.
Jakten på Lisbeth Salander var inne på sjätte dygnet och det var dags för en stor utvärdering. Åklagare Ekström deltog inte i mötet. Gruppen bestod av kriminalinspektörerna Sonja Modig, Hans Faste, Curt Svensson och Jerker Holmberg förstärkta av fyra kollegor från rikskriminalens spaningsenhet. Bublanski började med att presentera de nya medarbetarna från Milton Security och frågade om någon av dem ville säga några ord. Bohman harklade sig.
”Det var ju ett tag sedan jag var i det här huset men några av er känner mig och vet att jag var polis i många år innan jag gick till den privata sidan. Orsaken till att vi befinner oss här är alltså att Salander under flera år arbetade för oss och vi känner ett ansvar. Vår arbetsbeskrivning är att på alla sätt försöka bidra till att Salander grips så fort som möjligt. Vi kan bidra med en viss personkunskap om henne. Vi är alltså inte här för att trassla till utredningen eller lägga krokben för er.”
”Hur var hon att jobba med?” frågade Faste.
”Det var ingen person man tog till sitt hjärta, precis”, svarade Niklas Eriksson. Han tystnade då Bublanski höll upp en hand.
”Vi kommer att få orsak att prata i detalj under mötet. Men låt oss ta saker i tur och ordning och få ett grepp om var vi står. Efter det här mötet ska ni två till åklagare Ekström och underteckna en försäkran om tystnadsplikt. Men vi börjar med Sonja.”
”Det är frustrerande. Vi fick ett genombrott bara några timmar efter mordet och kunde identifiera Salander. Vi hittade hennes bostad – eller åtminstone vad vi trodde var hennes bostad. Därefter – inte ett spår. Vi har haft ett trettiotal larm om att hon synts till men hittills har alla varit falska. Hon tycks ha gått upp i rök.”
”Det är lite obegripligt”, sa Curt Svensson. ”Hon har ju ett speciellt utseende och tatueringar och borde inte vara så svår att hitta.”
”Polisen i Uppsala ryckte ut med dragna vapen efter ett tips i går. De omringade och skrämde slag på en 14-årig pojke som var snarlik Salander. Föräldrarna var mycket upprörda.”
”Jag antar att det ligger oss i fatet att vi jagar någon som ser ut som en 14-åring. Hon kan smälta in i ungdomsgrupper.”
”Men med den uppmärksamhet som varit i media borde någon ha sett någonting”, invände Svensson. ”De kör henne på Efterlyst i veckan så vi får väl se om det leder till något nytt.”
”Det har jag svårt att tro, med tanke på att hon redan funnits på förstasidan i varenda svensk tidning”, sa Hans Faste.
”Vilket innebär att vi kanske måste tänka om”, sa Bublanski. ”Hon kan ha lyckats avvika utomlands men det sannolika är att hon ligger och trycker någonstans.”
Bohman räckte upp en hand. Bublanski nickade åt honom.
”Den bild vi har av henne är att hon inte är självdestruktiv. Hon är en strateg och planerar sina drag. Hon gör ingenting utan att analysera konsekvenserna. Det är i alla fall Dragan Armanskijs åsikt.”
”Det är också den bedömning som hennes förra psykiatriker gör. Men vi väntar med karaktäristiken ett tag till”, sa Bublanski. ”Förr eller senare måste hon röra på sig. Jerker, vad har hon för resurser?”
”Nu ska ni få något annat att bita i”, sa Jerker Holmberg. ”Hon har ett bankkonto sedan flera år på Handelsbanken. Det är de pengar hon deklarerar för. Eller rättare sagt de pengar som advokat Bjurman deklarerade för. För ett år sedan innehöll kontot drygt 100 000 kronor. Hösten 2003 tog hon ut hela den summan.”
”Hon behövde kontanter hösten 2003. Det var då hon enligt Armanskij slutade arbeta på Milton Security”, sa Bohman.
”Möjligt. Kontot stod på noll i drygt två veckor. Men därefter satte hon in samma summa på kontot igen.”
”Hon trodde att hon behövde pengarna till något men använde inte summan och satte tillbaka pengarna på banken?”
”Det är rimligt. I december 2003 använde hon kontot för att betala en del räkningar, bland annat hyran för ett år framåt. Summan sjönk till 70 000 kronor. Därefter har kontot inte rörts på ett år bortsett från en insättning på drygt 9 000 kronor. Jag har kollat – det var ett arv efter hennes mor.”
”Okej.”
”I mars i år tog hon ut arvet – den exakta summan var 9 312 kronor. Det är enda gången hon rört kontot.”
”Så vad fan lever hon på?”
”Hör här. I januari i år öppnade hon ett nytt konto. Nu på SEB. Hon satte in en summa av två miljoner kronor.”
”Vad?”
”Varifrån kom pengarna?” undrade Modig.
”Pengarna överfördes till hennes konto från en bank på Kanalöarna i England.”
Tystnaden lägrade sig i konferensrummet.
”Jag begriper ingenting”, sa Sonja Modig efter en stund.
”Det här är alltså pengar som hon inte deklarerat för”, frågade Bublanski.
”Nej, men det behöver hon tekniskt sett inte göra förrän nästa år. Det anmärkningsvärda är att summan inte finns antecknad i advokat Bjurmans ekonomiska redovisning av hennes tillgodohavanden. Den är ju månatlig.”
”Alltså – antingen kände han inte till det eller så hade de något fuffens ihop. Jerker, var står vi i den tekniska biten?”
”Jag hade en föredragning med förundersökningsledaren i går kväll. Detta är alltså vad vi vet. Ett: Vi kan binda Salander till båda brottsplatserna. Vi hittade hennes fingeravtryck på mordvapnet och på skärvorna av en krossad kaffekopp i Enskede. Vi väntar på svar på DNA-prover vi tagit … men det är nog ingen tvekan om att hon befunnit sig i lägenheten.”
”Okej.”
”Två. Vi har hennes fingeravtryck på kartongen till vapnet i advokat Bjurmans lägenhet.
”Okej.”
”Tre. Vi har äntligen ett vittne som placerar henne på mordplatsen i Enskede. En tobakshandlare har hört av sig och berättat att Lisbeth Salander var inne i hans butik och köpte ett paket Marlboro Light på mordkvällen.”
”Och det här kläcker han ur sig flera dagar efter att vi bett att få information.”
”Han har varit borta över helgen som alla andra. I vilket fall” – Jerker Holmberg pekade på en karta – ”tobaksaffären ligger här på hörnet, drygt hundranittio meter från brottsplatsen. Hon kom in precis då han stängde klockan 22.00. Han kunde ge en perfekt beskrivning av henne.”
”Tatueringen på halsen?” frågade Curt Svensson.
”Där var han lite svävande. Han tror att han såg en tatuering. Men han såg definitivt att hon var piercad i ögonbrynet.”
”Vad mer?”
”Inte så mycket i rent teknisk bevisning. Men det räcker långt.”
”Faste – lägenheten på Lundagatan?”
”Vi har hennes fingeravtryck men jag tror inte att hon bor där. Vi har vänt uppochned på allting och det tycks tillhöra Miriam Wu. Hon skrevs in i kontraktet så sent som i februari i år.”
”Vad vet vi om henne?”
”Hon är ostraffad. Ökänd lesbian. Hon brukar uppträda i shower och sådant på Pridefestivalen. Låtsas plugga sociologi och är delägare i en porrbutik på Tegnérgatan. Domino Fashion.”
”Porrbutik?” frågade Sonja Modig med höjda ögonbryn.
Hon hade vid ett tillfälle till sin mans förtjusning inhandlat ett sexigt underställ hos Domino Fashion. Vilket hon under inga omständigheter tänkte avslöja för karlarna i rummet.