Han öppnade dokumentinformationen och konstaterade att texten hade skapats mindre än femton minuter tidigare. Sedan log han plötsligt. Dokumentet hade Mikael Blomkvist som upphovsman. Hon hade skapat dokumentet i hans dator och med hans eget licensierade program. Det var bättre än e-post och lämnade inget ip-nummer som kunde spåras, även om Mikael var ganska säker på att Lisbeth Salander i vilket fall inte skulle gå att spåra via nätet. Och det bevisade bortom allt tvivel att Lisbeth Salander hade gjort en hostile takeover – det uttryck hon själv använde – av hans dator.
Han ställde sig vid fönstret och tittade ut mot Stadshuset. Han kunde inte frigöra sig från känslan att i det ögonblicket vara iakttagen av Lisbeth Salander, nästan som om hon fanns i rummet och betraktade honom genom skärmen i hans iBook. Hon kunde i praktiken befinna sig var som helst i hela världen men han misstänkte att hon fanns betydligt närmare än så. Någonstans på Södermalm. Inom en radie av någon kilometer från där han stod.
Han funderade en kort stund och satte sig och skapade ett nytt Worddokument som han döpte till [Sally–2] och placerade på skrivbordet. Han skrev ett kärnfullt budskap.
[Lisbeth,
Jävla besvärliga människa. Vem fan är Zala? Är han kopplingen? Vet du vem som mördade Dag & Mia – i så fall, tala om det för mig så vi kan lösa det här eländet och gå hem och sova. /Mikael.]
Hon befann sig inne i Mikael Blomkvists iBook. Repliken kom inom loppet av en minut. Ett nytt dokument dök upp i mappen på hans skrivbord, denna gång med dokumentnamnet [KALLE BLOMKVIST].
[Du är journalisten. Lista ut det.]
Mikaels ögonbryn drog ihop sig. Hon gav honom fingret och använde det öknamn som hon visste att han avskydde. Och hon gav inte minsta ledtråd. Han knackade ihop dokumentet [Sally–3] och placerade det på skrivbordet.
[Lisbeth,
En journalist listar ut saker och ting genom att ställa frågor till människor som vet. Jag frågar dig. Vet du varför Dag och Mia mördades och vem som mördade dem? Tala i så fall om det för mig. Ge mig någonting att gå på. /Mikael.]
Han väntade modstulet på ytterligare en replik i flera timmar. Klockan fyra på natten gav han upp och gick och lade sig.
19
Onsdag 30 mars – Fredag 1 april
På onsdagen hände inget av dramatiskt intresse. Mikael använde dagen till att finkamma Dag Svenssons material på alla referenser till namnet Zala. Precis som Lisbeth Salander gjort tidigare upptäckte han mappen <Zala> i Dag Svenssons dator och läste de tre dokumenten [Irene P], [Sandström] och [Zala] och i likhet med Lisbeth blev Mikael varse att Dag Svensson hade haft en poliskälla vid namn Gulbrandsen. Han lyckades spåra honom till kriminalpolisen i Södertälje, men då han ringde fick han beskedet att Gulbrandsen befann sig på tjänsteresa och skulle vara tillbaka först nästkommande måndag.
Han konstaterade att Dag Svensson ägnat väsentlig tid åt Irene P. Han läste obduktionsprotokollet och konstaterade att kvinnan hade mördats på ett utdraget och brutalt sätt. Mordet hade skett i slutet av februari. Polisen hade inga uppslag om vem gärningsmannen var men eftersom hon var prostituerad hade de utgått från att mördaren fanns bland hennes kunder.
Mikael undrade varför Dag Svensson lagt dokumentet om Irene P. i mappen <Zala>. Det antydde att han länkade Zala till Irene P., men det fanns inga sådana referenser i texten. Dag Svensson hade med andra ord gjort kopplingen i huvudet.
Dokumentet [Zala] var så kortfattat att det närmast såg ut som tillfälliga arbetsanteckningar. Mikael konstaterade att Zala (om han verkligen existerade) närmast framstod som en fantom i den kriminella världen. Det kändes inte riktigt realistiskt och texten saknade källhänvisningar.
Han stängde dokumentet och kliade sig i huvudet. Att utreda morden på Dag och Mia var en betydligt mer komplicerad uppgift än han hade föreställt sig. Och han kunde heller inte undgå att hela tiden ansättas av tvivel. Problemet var att han egentligen inte hade något som entydigt pekade mot att Lisbeth inte hade med morden att göra. Allt han gått på var sin egen känsla av att det var orimligt att hon skulle ha åkt ned till Enskede och mördat två av hans vänner.
Han visste att hon knappast saknade resurser; hon hade utnyttjat sina talanger som hacker till att stjäla ett fantasibelopp på flera miljarder kronor. Inte ens Lisbeth visste att han visste det. Bortsett från att han hade varit tvungen att (med hennes godkännande) förklara hennes talanger på dataområdet för Erika Berger så hade han aldrig avslöjat hennes hemligheter för någon utomstående.
Han ville inte tro att Lisbeth Salander var skyldig till morden. Han stod i en skuld till henne som han aldrig skulle kunna återgälda. Hon hade inte bara räddat hans liv när Martin Vanger stod i begrepp att mörda honom, hon hade också räddat hans professionella karriär och förmodligen tidskriften Millennium genom att leverera finansmannen Hans Wennerströms huvud på ett fat.
Sånt förpliktigade. Han kände en stor lojalitet mot Lisbeth Salander. Vare sig hon var skyldig eller inte tänkte han göra allt han kunde för att hjälpa henne då hon förr eller senare skulle gripas.
Men han erkände också att han inte visste ett dugg om henne. De mångordiga psykiatriska utlåtandena, det faktum att hon tvångsvårdats på en av landets mest ansedda psykiatriska anstalter och att hon till och med omyndigförklarats var alltsammans graverande indicier på att allt inte stod rätt till med henne. Chefsläkaren Peter Teleborian på S:t Stefans psykiatriska klinik i Uppsala hade fått stort utrymme i media. Av sekretesskäl hade han inte uttalat sig specifikt om Lisbeth Salander men däremot diskuterat kollapsen för vården av psykiskt sjuka. Han var inte bara en ansedd auktoritet i Sverige utan även internationellt respekterad som en framstående expert på psykisk sjukdom. Han hade varit mycket övertygande och hade lyckats klargöra sin sympati med offren och deras familjer samtidigt som det framgick att han var angelägen om Lisbeths välbefinnande.
Mikael funderade om han borde ta kontakt med Peter Teleborian och om denne kunde förmås att bistå på något sätt. Men han avstod. Han antog att Peter Teleborian tids nog skulle kunna hjälpa Lisbeth Salander när hon väl infångats.
Till sist gick han ut till pentryt och hämtade kaffe i en mugg med moderata samlingspartiets logga och gick in till Erika Berger.
”Jag har en lång lista på torskar och hallickar jag måste intervjua”, sa han.
Hon nickade bekymrat.
”Det kommer nog att ta en eller två veckor att beta av alla på listan. De finns utspridda från Strängnäs till Norrköping. Jag skulle behöva en bil.”
Hon öppnade handväskan och plockade fram nycklarna till sin BMW.
”Är det okej?”
”Klart att det är okej. Jag åker Saltsjöbanan lika ofta som jag kör in till jobbet. Och krisar det kan jag ta Gregers bil.”
”Tack.”
”Det finns dock ett villkor.”
”Jaså?”
”Några av de där figurerna är riktiga råskinn. Om du ska ut och anklaga hallickar för morden på Dag och Mia så vill jag att du tar med dig den här och alltid har den i kavajfickan.”
Hon lade en flaska med tårgas på skrivbordet.
”Var kommer den ifrån?”
”Jag köpte den i USA i fjol. Ska fan springa omkring som ensam tjej på nätterna utan vapen.”
”Det blir ett jävla liv om jag använder den och åker dit för olaga vapeninnehav.”
”Hellre det än att jag får skriva en dödsruna över dig. Mikael … jag vet inte om du förstått det, men ibland är jag rätt orolig för dig.”
”Jaså.”
”Du tar risker och är så jävla styv i korken att du aldrig kan backa ut från en dumhet.”
Mikael log och lade tillbaka tårgasen på Erikas skrivbord.
”Tack för omtanken. Men jag behöver den inte.”