”Micke, jag insisterar.”
”Helt okej. Men jag har redan förberett mig.”
Han stoppade ned handen i kavajfickan och höll upp en burk. Det var den tårgaspatron som han hittat i Lisbeth Salanders väska och sedan dess burit med sig.
Bublanski knackade på dörrkarmen till Sonja Modigs tjänsterum och slog sig ned på besöksstolen vid hennes skrivbord.
”Dag Svenssons dator”, sa han.
”Jag har också tänkt på det”, svarade hon. ”Jag gjorde ju sammanställningen av Svenssons och Bergmans sista dygn i livet. Det finns fortfarande några luckor, men Dag Svensson var aldrig på Millenniums redaktion under dagen. Däremot rörde han sig på stan och vid fyratiden på eftermiddagen träffade han en gammal studiekamrat. Det var ett slumpartat möte på ett kafé på Drottninggatan. Studiekamraten uppger att Dag Svensson definitivt hade en dator i sin ryggsäck. Han såg den och kommenterade den till och med.”
”Och vid elvatiden på kvällen efter att han blivit skjuten saknades datorn i hans bostad.”
”Korrekt.”
”Vad ska vi dra för slutsatser av det?”
”Han kan ju ha besökt något annat ställe och av någon anledning lämnat eller glömt datorn.”
”Hur sannolikt är det?”
”Inte särskilt. Men han kan ha lämnat in den på service eller reparation. Sedan finns möjligheten att han har något annat ställe där han arbetar som vi inte känner till. Han har tidigare hyrt skrivbord hos en frilansbyrå vid S:t Eriksplan till exempel.”
”Okej.”
”Sedan finns förstås möjligheten att mördaren tog datorn med sig.”
”Enligt Armanskij är Salander väldigt bra på datorer.”
”Jo”, nickade Sonja Modig.
”Hmm. Blomkvists teori är ju att Dag Svensson och Mia Bergman mördades på grund av den research Svensson arbetade med. Vilket alltså skulle finnas i datorn.”
”Vi ligger lite efter. Tre mordoffer skapar så många lösa trådändar att följa upp att vi inte riktigt hinner med, men vi har faktiskt ännu inte gjort någon ordentlig husrannsakan på Dag Svenssons arbetsplats på Millennium.”
”Jag har pratat med Erika Berger nu på morgonen. Hon säger att de är förvånade över att vi inte varit uppe och tittat på hans kvarlåtenskap.”
”Vi har fokuserat för mycket på att hitta Salander så fort som möjligt men vet fortfarande på tok för lite om motivbilden. Kan du …?”
”Jag har gjort upp med Berger att besöka Millennium i morgon.”
”Tack.”
På torsdagen satt Mikael bakom sitt skrivbord och pratade med Malin Eriksson då han hörde att en telefon ringde inne på redaktionen. Han skymtade Henry Cortez genom dörröppningen och brydde sig inte om signalen. Sedan registrerade han någonstans i bakhuvudet att det var telefonen på Dag Svenssons skrivbord som ringde. Han avbröt sig mitt i en mening och flög upp på fötter.
”Stopp – rör inte telefonen!” vrålade han.
Henry Cortez hade precis lagt handen på luren. Mikael skyndade genom rummet. Vad fan var det för namn …?
”Indigo Marknadsresearch, det här är Mikael. Kan jag hjälpa till?”
”Eh … hej, mitt namn är Gunnar Björck. Jag har fått ett brev om att jag har vunnit en mobiltelefon.”
”Gratulerar”, sa Mikael Blomkvist. ”Det är en Sony Ericsson av senaste modell.”
”Och den kostar ingenting.”
”Den kostar ingenting. Men för att få presenten så måste du ställa upp på en intervju. Vi gör marknadsundersökningar och djupanalyser för olika företag. Det kommer att ta ungefär en timme att svara på frågor. Om du ställer upp så går du vidare och får möjlighet att vinna 100 000 kronor.”
”Jag förstår. Kan vi göra det på telefon?”
”Tyvärr. I undersökningen ingår att titta på olika företagssymboler och identifiera dem. Vi kommer också att fråga om vilken typ av reklambilder du attraheras av och visa olika alternativ. Vi måste skicka en av våra medarbetare.”
”Jaha … hur kommer det sig att jag har blivit utvald?”
”Vi gör den här typen av undersökningar ett par gånger per år. Just nu fokuserar vi på ett antal etablerade män i din åldersgrupp. Vi har plockat personnummer slumpvis.”
Till sist gick Gunnar Björck med på att ta emot en medarbetare från Indigo Marknadsresearch. Han meddelade att han var sjukskriven och vilade upp sig i ett fritidshus i Smådalarö. Han lämnade en vägbeskrivning. De kom överens om att träffas på fredag morgon.
”YES!” utbrast Mikael då han lagt på luren. Han slog knytnäven genom luften. Malin Eriksson och Henry Cortez sneglade förbryllat på varandra.
Paolo Roberto landade på Arlanda klockan halv tolv på torsdag förmiddag. Han hade sovit under större delen av flighten från New York och kände för en gångs skull inte av någon jet lag.
Han hade tillbringat en månad i USA med att diskutera boxning och titta på uppvisningsmatcher och söka uppslag till en produktion som han tänkte sälja in till Strix Television. Han konstaterade vemodigt att han hade lagt proffskarriären på hyllan, både efter milda propåer från familjen och eftersom han helt enkelt började bli för gammal. Det var inte så mycket att göra åt mer än att hålla sig i form, vilket han gjorde genom intensiva träningspass minst en gång i veckan. Han var fortfarande i allra högsta grad ett namn inom boxningen och han antog att han i en eller annan bemärkelse skulle arbeta med sporten resten av sitt liv.
Han hämtade väskan vid rullbandet. Vid tullen blev han stoppad och på väg att bli inplockad för kontroll. En av tullarna hade dock ögonen med sig och kände igen honom.
”Hallå Paolo. Och du har inget mer än boxningshandskar i väskan, antar jag.”
Paolo Roberto försäkrade att han inte hade det minsta smuggelgods med sig och blev insläppt i riket.
Han gick ut i ankomsthallen och kryssade mot nedgången till Arlanda Express när han tvärstannade och stirrade på Lisbeth Salanders ansikte på kvällstidningarnas löpsedlar. Först förstod han inte vad han såg. Han undrade om han trots allt hade jet lag. Sedan läste han åter rubriken.
JAKTEN PÅ
LISBETH
SALANDER
Han flyttade blicken till den andra löpsedeln.
EXTRA
PSYKOPAT
jagas för
TRIPPEL
MORD
Han gick tveksamt in i Pressbyrån och köpte både kvällstidningarna och morgontidningarna och gick därefter bort till en cafeteria. Han läste med stigande förvåning.
Då Mikael Blomkvist kom hem till sin lägenhet på Bellmansgatan vid elvatiden på torsdagskvällen var han trött och deprimerad. Han hade tänkt göra en tidig kväll och försöka sova bort en smula av sin sömnskuld, men han kunde inte motstå att koppla upp sin iBook på nätet och kontrollera sin e-post.
Han hade inte fått något av större intresse, men knackade för säkerhets skull upp mappen <Lisbeth Salander>. Hans puls ökade genast då han upptäckte ett nytt dokument med titeln [MB2]. Han dubbelklickade.
[Åklagare E läcker information till media. Fråga honom varför han inte läckt den gamla polisutredningen.]
Mikael begrundade häpet det kryptiska budskapet. Vad menade hon? Vilken gammal polisutredning? Han förstod inte vad hon syftade på. Jävla besvärliga människa. Varför måste hon formulera varje budskap som en rebus? Efter en stund skapade han ett nytt dokument som han kallade [Kryptiskt].
[Hej Sally. Jag är trött som fan och har varit igång hela tiden sedan morden. Jag har inte lust att leka gissningslekar. Det är möjligt att du inte bryr dig eller tar situationen på allvar men jag vill veta vem som mördade mina vänner. /M]
Han väntade framför skärmen. Repliken [Kryptiskt 2] kom en minut senare.
[Vad gör du om det var jag?]
Han svarade med [Kryptiskt 3].
[Lisbeth, om det är så att du har blivit spritt språngande så kan förmodligen bara Peter Teleborian hjälpa dig. Men jag tror inte att du mördat Dag och Mia. Jag hoppas och ber att jag har rätt i mitt antagande.