Dag och Mia tänkte avslöja sexhandeln. Min hypotes är att det på något sätt kan ha utgjort motiv för morden. Men jag har inget att gå på.
Jag vet inte vad som gick på tok mellan oss, men du och jag diskuterade vänskap vid ett tillfälle. Jag sa att vänskap bygger på två saker – respekt och förtroende. Även om du inte tycker om mig så kan du faktiskt fortfarande ha förtroende för mig och lita på mig. Jag har aldrig avslöjat dina hemligheter. Inte ens vad som hände med Wennerströms miljarder. Lita på mig. Jag är inte din fiende./M]
Svaret dröjde så länge att Mikael hade gett upp hoppet. Men nästan femtio minuter senare materialiserades plötsligt [Kryptiskt 4].
[Jag ska tänka på saken.]
Mikael andades ut. Helt plötsligt kände han en liten strimma av hopp. Repliken innebar exakt vad som stod där. Hon skulle tänka på saken. Det var första gången sedan hon plötsligt försvann ut ur hans liv som hon överhuvudtaget kommunicerat med honom. Att hon skulle tänka på saken innebar att hon i alla fall skulle överväga om hon alls ville tala med honom. Han skrev [Kryptiskt 5].
[Okej. Jag väntar på dig. Men dröj inte för länge.]
Kriminalinspektör Hans faste fick samtalet på mobilen då han befann sig på Långholmsgatan vid Västerbron på väg till jobbet på fredagsmorgonen. Polisen hade inte resurser att sätta lägenheten på Lundagatan under permanent bevakning och hade därför vidtalat en granne, därtill pensionerad polis, att hålla ett vakande öga på lägenheten.
”Kinesflickan kom just in genom porten”, sa grannen.
Hans Faste kunde knappt ha befunnit sig på ett mer fördelaktigt ställe. Han gjorde en illegal sväng förbi busskuren in på Heleneborgsgatan precis framför Västerbron och körde via Högalidsgatan till Lundagatan. Han parkerade mindre än två minuter efter att samtalet hade kommit och joggade över gatan och genom porten till gårdshuset.
Miriam Wu stod fortfarande vid dörren till sin lägenhet och stirrade på det sönderborrade låset och tejpremsorna över dörren då hon hörde stegen i trappan. Hon vände sig om och såg en vältränad och kraftigt byggd man med intensivt stirrande blick. Hon uppfattade honom som fientlig och släppte sin väska på golvet och gjorde sig beredd att demonstrera thaiboxning om så skulle behövas.
”Miriam Wu?” frågade han.
Till hennes förvåning höll han upp en polislegitimation.
”Ja”, svarade Mimmi. ”Vad är det fråga om?”
”Var har du hållit hus den senaste veckan?”
”Jag har varit borta. Vad har hänt? Har det varit inbrott?”
Faste stirrade på henne.
”Jag måste nog be dig följa med till Kungsholmen”, sa han och lade en hand på Miriam Wus axel.
Bublanski och Modig såg en tämligen irriterad Miriam Wu eskorteras av Faste till förhörsrummet.
”Var så god och sitt. Mitt namn är kriminalinspektör Jan Bublanski och det här är min kollega Sonja Modig. Jag beklagar att vi tvingades plocka in dig på detta sätt, men vi har en del frågor vi måste få svar på.”
”Jaha. Varför det? Han där är inte särskilt talför.”
Mimmi viftade med tummen mot Faste.
”Vi har sökt dig i mer än en vecka. Kan du förklara var du har befunnit dig?”
”Jo, det kan jag. Men det har jag inte lust att göra och så vitt jag vet angår det inte dig.”
Bublanski höjde på ögonbrynen.
”Jag kommer hem och hittar min dörr uppbruten med polistejp över karmarna och en anabolstinn hanne släpar iväg mig hit. Kan jag få en förklaring?”
”Gillar du inte hannar?” frågade Hans Faste.
Miriam Wu stirrade häpet på honom. Bublanski och Modig gav honom var sin skarp blick.
”Ska jag tolka detta som att du inte har läst några tidningar den gångna veckan? Har du befunnit dig utomlands?”
Miriam Wu kände sig omtumlad och började bli osäker.
”Nej, jag har inte läst några tidningar. Jag har befunnit mig i Paris och hälsat på mina föräldrar i två veckor. Jag kommer precis från Centralen.”
”Du har åkt tåg?”
”Jag tycker inte om att flyga.”
”Och du såg inga löpsedlar eller svenska tidningar i dag?”
”Jag klev nyss av nattåget och tog tunnelbanan hem.”
Konstapel Bubbla tänkte efter. Det hade inte funnits något om Salander på löpsedlarna denna morgon. Han reste sig och lämnade rummet och återkom efter en minut med Aftonbladets påskdagsupplaga som hade Lisbeth Salanders passbild på hela första sidan.
Miriam Wu höll på att smälla av.
Mikael Blomkvist följde vägbeskrivningen som Gunnar Björck, 62 år, gett honom till stugan i Smådalarö. Han parkerade och konstaterade att ”stugan” var en modern villa med åretrunt-standard och sjöglimt mot Jungfrufjärden. Han gick upp längs en grusgång och ringde på. Gunnar Björck var inte olik den passbild som Dag Svensson hade plockat fram.
”Hej”, sa Mikael.
”Jaha, du hittade.”
”Inga problem.”
”Kom in. Vi kan sitta i köket.”
”Det blir bra.”
Gunnar Björck tycktes vara vid god hälsa men haltade något.
”Jag är sjukskriven”, sa han.
”Inget allvarligt, hoppas jag”, sa Mikael.
”Jag väntar på en operation för diskbråck. Vill du ha kaffe?”
”Nej tack”, sa Mikael och slog sig ned på en köksstol och öppnade sin väska och plockade fram en mapp. Björck slog sig ned mitt emot honom.
”Jag tycker att du ser bekant ut. Har vi träffats tidigare?”
”Nej”, svarade Mikael.
”Du ser väldigt bekant ut.”
”Du har kanske sett mig i tidningarna.”
”Vad sa du att du hette?”
”Mikael Blomkvist. Jag är journalist och arbetar på tidskriften Millennium.”
Gunnar Björck såg konfunderad ut. Sedan föll polletten ned. Kalle Blomkvist. Wennerströmaffären. Men han hade ännu inte insett implikationerna.
”Millennium. Jag visste inte att ni gör marknadsundersökningar.”
”Det gör vi bara undantagsvis. Jag vill att du ska titta på tre bilder och avgöra vilken modell som du gillar bäst.”
Mikael placerade utprintade bilder på tre flickor på bordet. En av bilderna var nedladdad från en porrsida på Internet. De två övriga var förstorade passbilder i färg.
Gunnar Björck blev plötsligt likblek.
”Jag förstår inte.”
”Inte? Det här är Lidia Komarova, 16 år från Minsk i Vitryssland. Bredvid finns Myang So Chin, känd som Jo-Jo från Thailand. Hon är 25 år. Och slutligen har du Jelena Barasowa, 19 år, från Tallinn. Du har köpt sex av samtliga dessa tre kvinnor och jag undrar vem av dem du gillade bäst. Se det som en marknadsundersökning.”
Bublanski tittade tvivlande på Miriam Wu som blängde tillbaka på honom.
”Om jag ska summera så påstår du att du har känt Lisbeth Salander i drygt tre år. Hon har utan ersättning skrivit över sin lägenhet på dig nu i vår och flyttat någon annanstans. Du har sex med henne lite då och då om hon hör av sig, men du vet inte var hon bor, vad hon sysslar med eller hur hon försörjer sig. Vill du att jag ska tro på det?”
”Jag skiter i vad du tror. Jag har inte gjort något brottsligt och hur jag väljer att leva mitt liv och vem jag har sex med angår varken dig eller någon annan.”
Bublanski suckade. Han hade mottagit nyheten på morgonen att Miriam Wu plötsligt hade flutit upp med en känsla av befrielse. Äntligen ett genombrott. De besked han hade fått från henne var dock allt annat än klargörande. De var faktiskt extremt besynnerliga. Problemet var bara att han trodde på Miriam Wu. Hon svarade klart och tydligt och utan att tveka. Hon kunde ge besked om platser och tidpunkter då hon hade träffat Salander och hon gav en så detaljerad beskrivning av hur det gick till då hon flyttade till Lundagatan att både Bublanski och Modig drog slutsatsen att en sådan besynnerlig historia inte kunde vara annat än sann.