Hans Faste hade åhört förhöret med Miriam Wu med en stigande känsla av irritation, men hade lyckats hålla tyst. Han ansåg att Bublanski var på tok för slapp med kinesflickan som var uppenbart arrogant och använde många ord till att undvika att svara på den enda frågan av betydelse. Nämligen var ända in i glödheta helvetet den jävla horan Lisbeth Salander gömde sig?
Men Miriam Wu visste inte var Lisbeth Salander befann sig. Hon visste inte vad Salander arbetade med. Hon hade aldrig hört talas om Milton Security. Hon hade aldrig hört talas om Dag Svensson eller Mia Bergman och hon kunde följaktligen inte besvara en enda fråga av intresse. Hon hade ingen aning om att Salander stod under förvaltarskap, att hon i tonåren tidvis varit tvångsintagen och att hon hade mångordiga psykiatriska utlåtanden i sin meritförteckning.
Däremot kunde hon bekräfta att hon och Lisbeth Salander hade besökt Kvarnen och pussats och därefter gått hem till Lundagatan och skilts åt tidigt morgonen därpå. Några dagar senare hade Miriam Wu tagit tåget till Paris och helt missat alla rubriker i de svenska tidningarna. Bortsett från ett hastigt besök för att lämna bilnycklar hade hon inte sett Lisbeth sedan kvällen på Kvarnen.
”Bilnycklar?” undrade Bublanski. ”Salander har ingen bil.”
Miriam Wu förklarade att hon hade köpt en vinröd Honda som stod parkerad utanför bostaden.
Bublanski reste sig och tittade på Sonja Modig.
”Kan du ta över förhöret?” sa han och lämnade rummet.
Han var tvungen att leta rätt på Jerker Holmberg och be honom göra en teknisk undersökning av en vinröd Honda. Och han behövde vara ensam och tänka.
Sjukskrivne Gunnar Björck, biträdande chef på Säkerhetspolisens utlänningsrotel, satt som ett askgrått spöke i köket med den vackra utsikten mot Jungfrufjärden. Mikael betraktade honom med tålmodigt neutral blick. Han var vid det laget övertygad om att Björck inte hade ett dugg med morden i Enskede att göra. Eftersom Dag Svensson aldrig hunnit göra någon konfrontation med honom så hade Björck följaktligen ingen aning om att han strax skulle bli uthängd med namn och bild i ett avslöjande reportage om sexhandelns torskar.
Björck hade bidragit med en enda detalj av intresse. Det visade sig att han var personligt bekant med advokat Nils Bjurman. De hade träffats i Polisens skytteklubb där Björck hade varit aktiv medlem i tjugoåtta år. Under en period hade han till och med suttit i styrelsen tillsammans med Bjurman. Det var ingen djupare bekantskap, men de hade vid några tillfällen umgåtts på fritiden och ätit middag ihop.
Nej, han hade inte träffat Bjurman på åtskilliga månader. Så vitt han kunde komma ihåg var sista tillfället han träffat honom i slutet av föregående sommar då de hade tagit varsin öl på en uteservering. Han beklagade att Bjurman mördats av den där psykopaten men han tänkte inte gå på begravningen.
Mikael grubblade över sammanträffandet men fick så småningom slut på frågor. Bjurman måste ha känt hundratals människor i förenings- och yrkesliv. Att han råkade känna en person som figurerade i Dag Svenssons material var varken osannolikt eller statistiskt konstigt. Mikael hade upptäckt att han själv var avlägset bekant med en journalist som också förekom i Dag Svenssons material.
Det var dags att avrunda. Björck hade genomgått alla förväntade faser. Först förnekande, därefter – då Mikael visat en del av dokumentationen – vrede, hotelser, mutförsök och slutligen böner. Mikael hade ignorerat alla utbrott.
”Förstår du att ni kommer att förstöra mitt liv om ni publicerar det här?” sa Björck slutligen.
”Ja”, svarade Mikael.
”Och ändå kommer du att göra det.”
”Absolut.”
”Varför? Kan du inte ta hänsyn? Jag är sjuk.”
”Intressant att du tar upp hänsyn som argument.”
”Det kostar ingenting att vara human.”
”Det har du rätt i. Medan du ojar dig om att jag håller på att förstöra ditt liv så har du ägnat dig åt att förstöra livet för flera unga tjejer som du har begått brott emot. Vi kan dokumentera tre av dem. Gud vet hur många andra du varit på. Var fanns din humanism då?”
Han reste sig och samlade ihop sin dokumentation och stoppade tillbaka den i datorväskan.
”Jag hittar ut på egen hand.”
Han gick mot dörren men hejdade sig och vände sig åter mot Björck.
”Har du hört talas om en man som heter Zala?” frågade han.
Björck stirrade på honom. Han var fortfarande så omtumlad att han knappt hörde Mikaels ord. Namnet Zala betydde inget för honom. Sedan vidgades han ögon.
Zala!
Det är inte möjligt.
Bjurman!
Kan det vara möjligt?
Mikael märkte förändringen och tog ett steg tillbaka mot köksbordet.
”Varför frågar du om Zala?” sa Björck. Han såg närmast chockskadad ut.
”Därför att han intresserar mig”, sa Mikael.
En kompakt tystnad uppstod i köket. Mikael kunde formligen se hur kugghjulen snurrade i Björcks huvud. Till sist plockade Björck upp ett paket cigaretter från brädet i köksfönstret. Det var den första cigarett han tänt sedan Mikael kommit in i huset.
”Om jag vet något om Zala … vad är det värt för dig?”
”Det beror på vad du vet.”
Björck tänkte efter. Känslor och tankar tumlade genom hans huvud.
Hur fan kunde Mikael Blomkvist känna till något om Zalachenko?
”Det är ett namn jag inte hört på länge”, sa Björck slutligen.
”Du vet alltså vem han är?” frågade Mikael.
”Det sa jag inte. Vad är du ute efter?”
Mikael tvekade en sekund.
”Han är ett av namnen på min lista över personer som Dag Svensson rotade i.”
”Vad är det värt?”
”Vad är vad då värt?”
”Om jag kan leda dig till Zala … Kan du tänka dig att glömma mig i ert reportage?”
Mikael satte sig långsamt. Efter Hedestad hade han beslutat att aldrig mer i hela sitt liv köpslå om en story. Han tänkte inte köpslå med Björck, vad som än hände tänkte han hänga ut honom. Däremot hade Mikael insett att han var tillräckligt skrupelfri för att spela dubbelspel och göra en överenskommelse med Björck. Han kände inget dåligt samvete. Björck var en polis som hade begått brott. Om han kände till namnet på en möjlig mördare så var det hans jobb att ingripa – inte att använda informationen till köpslående för egen vinning. Följaktligen kunde Björck gärna få hoppas att han hade en väg ut om han levererade information om en annan brottsling. Han sträckte ned handen i kavajfickan och kopplade på bandspelaren som han hade stängt av då han rest sig från bordet.
”Berätta”, sa han.
Sonja Modig var rasande på Hans Faste, men visade inte med en min vad hon ansåg om honom. Det fortsatta förhöret med Miriam Wu sedan Bublanski lämnat rummet hade varit allt annat än stringent och Faste hade helt ignorerat alla ilskna ögonkast från henne.
Modig var också förvånad. Hon hade aldrig tyckt om Hans Faste och hans machostil, men hon hade uppfattat honom som en kompetent polis. Den kompetensen hade i dag helt lyst med sin frånvaro. Det var uppenbart att Faste kände sig provocerad av en vacker, intelligent och uttalat lesbisk kvinna. Det var lika uppenbart att Miriam Wu anade Fastes irritation och hänsynslöst spädde på den.
”Så du hittade löskuken i min byrå. Vad fantiserade du om då?”
Miriam Wu smålog nyfiket. Faste såg ut som om han skulle krevera.
”Håll käften och svara på frågan”, sa Faste.
”Du frågade om jag brukar knulla Lisbeth Salander med den. Och jag svarar att det har du inte ett skit med att göra.”
Sonja Modig sträckte upp handen.
”Förhöret med Miriam Wu avbryts för en paus klockan 11.12.”