”Det är väl möjligt att Salander inte var ensam om saken, men vi har inga som helst spår av någon medbrottsling.”
”Vi kan ju alltid köra fram Blomkvists polisspår”, sa Hans Faste syrligt.
I debatten fick Bublanski endast stöd av Sonja Modig. Curt Svensson och Jerker Holmberg nöjde sig med enstaka kommentarer. Niklas Eriksson från Miltons var mol tyst under hela diskussionen. Till sist höll åklagare Ekström upp handen.
”Bublanski – jag förstår det som att du i alla fall inte vill avföra Salander från utredningen.”
”Nej, självklart inte. Vi har hennes fingeravtryck. Men hittills har vi grubblat oss fördärvade på ett motiv som vi inte hittar. Jag vill att vi börjar tänka i andra banor. Kan fler personer ha varit inblandade? Kan det trots allt ha att göra med den bok om sexhandeln som Dag Svensson skrev? Blomkvist har rätt i att flera personer i boken har motiv att döda.”
”Hur vill du göra?” frågade Ekström.
”Jag vill att två personer tittar på alternativa mördare. Sonja och Niklas kan hjälpas åt.”
”Jag?” frågade Niklas Eriksson häpet.
Bublanski hade valt honom för att han var den yngste personen i rummet och den som möjligen var mest lämpad att ägna sig åt icke-ortodoxt tänkande.
”Du jobbar med Modig. Gå igenom allt vi vet hittills och försök hitta något vi har missat. Faste, du och Curt Svensson och Bohman jobbar vidare med att hitta Salander. Det är högsta prioritet.”
”Vad ska jag göra?” frågade Jerker Holmberg.
”Fokusera på advokat Bjurman. Gör en ny undersökning av hans lägenhet. Kolla om vi har missat något. Frågor?”
Ingen hade några frågor.
”Okej. Vi ligger lågt med att Miriam Wu har dykt upp. Hon kan ha mer att berätta och jag vill inte att media ska kasta sig över henne.”
Åklagare Ekström beslutade att de skulle arbeta enligt Bublanskis plan.
”Jaha”, sa Niklas Eriksson och tittade på Sonja Modig. ”Det är du som är polisen, så du får bestämma vad vi ska göra.”
De stod i korridoren utanför konferensrummet.
”Jag tror att vi ska ta ett nytt snack med Mikael Blomkvist”, sa hon. ”Men först måste jag prata lite med Bublanski. Nu är det fredag eftermiddag och jag ska vara ledig lördag och söndag. Det betyder att vi inte kommer igång förrän på måndag. Använd helgen till att fundera över materialet.”
De sa adjö till varandra. Sonja Modig gick in till Bublanski just som han skildes från åklagare Ekström.
”En minut.”
”Sitt.”
”Jag blev så förbannad på Faste att sinnet rann över.”
”Han sa att du flög på honom. Jag förstod att någonting hade hänt. Det var därför jag kom in och bad om ursäkt.”
”Han påstod att jag ville vara ensam med Miriam Wu för att jag var tänd på henne.”
”Jag tror inte att jag hörde det där. Men det kvalificerar som sexuella trakasserier. Vill du lämna anmälan?”
”Jag gav honom en snyting. Det räcker.”
”Okej, jag bedömer det som att du var extremt provocerad av honom.”
”Det var jag.”
”Hans Faste har problem med starka kvinnor.”
”Jag har märkt det.”
”Du är en stark kvinna och en väldigt bra polis.”
”Tack.”
”Men jag skulle uppskatta om du inte spöade upp personalen.”
”Det ska inte upprepas. Jag har inte hunnit gå igenom Dag Svenssons skrivbord på Millennium i dag.”
”Nu ligger vi redan efter med det. Gå hem och ta lite ledigt, vi tar itu med det med nya krafter på måndag.”
Niklas Eriksson stannade till vid Centralen och drack kaffe på George. Han kände sig modstulen. Under hela veckan hade han förväntat sig att Lisbeth Salander skulle gripas vilket ögonblick som helst. Om hon gjorde motstånd vid gripandet kunde det med lite tur till och med resultera i att någon godhjärtad polis sköt henne.
Vilket var en tilltalande fantasi.
Men Salander var fortfarande på fri fot. Inte nog med det, nu började Bublanski fundera över alternativa gärningsmän. Det var inte en positiv utveckling.
Att vara underställd Sonny Bohman var illa nog – karln var ju faktiskt något av det tråkigaste och mest fantasilösa som stod att uppbringa på Miltons – och nu hade han dessutom blivit underställd Sonja Modig.
Hon var den som mest av allt ifrågasatte Salanderspåret och förmodligen den som fått Bublanski att tveka. Han undrade om konstapel Bubbla hade något ihop med den jävla fittan. Skulle inte förvåna. Han var som en toffel mot henne. Av alla poliser i utredningen var det bara Faste som hade stake nog att säga vad han tyckte.
Niklas Eriksson funderade.
Under morgonen hade han och Bohman haft ett kort möte med Armanskij och Fräklund på Miltons. En veckas spaningar hade varit resultatlösa och Armanskij var frustrerad över att ingen tycktes ha hittat någon förklaring till morden. Fräklund hade föreslagit att Milton Security skulle ta sig en funderare över deras engagemang – det fanns andra arbetsuppgifter för Bohman och Eriksson än att gratis bistå polismakten.
Armanskij hade funderat en stund och därefter beslutat att Bohman och Eriksson skulle fortsätta ytterligare en vecka. Om inget resultat uppnåtts då skulle projektet avbrytas.
Niklas Eriksson hade med andra ord en veckas frist innan dörren till utredningen skulle slå igen. Han var osäker på vad han skulle ta sig till.
Efter en stund lyfte han mobilen och ringde till Tony Scala, en frilansjournalist som brukade skriva trams för en herrtidning och som Niklas Eriksson hade träffat vid några tillfällen. Eriksson hälsade och sa att han hade information om utredningen kring morden i Enskede. Han förklarade hur det kom sig att han plötsligt hade hamnat mitt i centrum av den hetaste polisutredningen på många år. Scala nappade inte oväntat eftersom det kunde resultera i ett knäck för en större tidning. De kom överens om att träffas över en kopp kaffe en timme senare och valde Aveny på Kungsgatan.
Tony Scalas mest framträdande personlighetsdrag var att han var fet. Mycket fet.
”Om du vill ha information av mig måste du göra två saker.”
”Shoot.”
”För det första ska inte Milton Security nämnas i texten. Vår roll är bara konsulterande och om Miltons nämns kan någon börja misstänka att jag läcker information.”
”Fast det är ju lite av en nyhet att Salander jobbat åt Miltons.”
”Städning och sådant”, avfärdade Eriksson honom. ”Det är ingen nyhet.”
”Okej.”
”För det andra ska du vinkla texten så att det antyds att det är en kvinna som läckt information.”
”Varför det?”
”För att leda misstankarna bort från mig.”
”Okej. Vad har du att komma med?”
”Salanders lesbiska väninna har just dykt upp.”
”Hoppsan. Den där tjejen som var skriven på Lundagatan och som varit försvunnen?”
”Miriam Wu. Är det värt något?”
”Jovars. Var har hon hållit hus?”
”Utomlands. Hon påstår att hon inte ens hört talas om morden.”
”Är hon misstänkt på något sätt?”
”Nej, inte i nuläget. Hon har varit inne på förhör under dagen och släpptes för tre timmar sedan.”
”Jaha. Tror du på hennes story?”
”Jag tror att hon ljuger som fan. Hon vet något.”
”Okej.”
”Men kolla upp hennes bakgrund. Här har vi en brud som ägnar sig åt sadomasochistisk sex tillsammans med Salander.”
”Och det vet du?”
”Hon erkände under förhören. Vi hittade handbojor, läderställ och piskor och hela kittet vid husrannsakan.”
Det där med piskorna var en liten överdrift. Okej, det var en ren lögn, men kinesfittan hade säkert lekt med piskor också.
”Du skämtar?” sa Tony Scala.
Paolo Roberto tillhörde de sista besökarna då biblioteket stängde. Han hade tillbringat eftermiddagen med att läsa varje rad som skrivits om jakten på Lisbeth Salander.