Han gick ut på Sveavägen och kände sig modstulen och förvirrad. Och hungrig. Han gick till McDonald’s där han beställde en hamburgare och satte sig i ett hörn.
Lisbeth Salander som trippelmördare. Han kunde bara inte tro det. Inte den späda lilla jävla knäppa tjejen. Frågan var om han borde göra något åt saken. Och i så fall vad.
Miriam Wu hade tagit taxi tillbaka till Lundagatan och betraktat förödelsen i sin nyrenoverade lägenhet. Skåp, garderober, förvaringsboxar och byrålådor hade tömts och innehållet sorterats. Det fanns kladd av fingeravtryckspulver i hela lägenheten. Hennes högst privata sexleksaker låg i en hög på sängen. Så vitt hon kunde se saknades ingenting.
Hennes första åtgärd blev att ringa till Södermalms Lås-Jour för att låta installera ett nytt dörrlås. Låssmeden skulle dyka upp inom en timme.
Hon satte på kaffebryggaren och skakade på huvudet. Lisbeth, Lisbeth, vad fan har du trasslat in dig i?
Hon tog fram mobilen och ringde Lisbeths nummer men fick bara beskedet att abonnenten inte kunde nås. Hon satt länge vid sitt köksbord och försökte få rätsida på verkligheten. Den Lisbeth Salander hon kände var ingen psykiskt sjuk mördare, men å andra sidan kände Miriam henne inte särskilt väl. Lisbeth var visserligen het i sängen, men kunde också vara kall som en fisk när hon var på det humöret.
Hon beslutade att inte bestämma sig för vad hon skulle tro innan hon träffat Lisbeth och fått en förklaring. Hon kände sig plötsligt gråtfärdig och ägnade flera timmar åt att städa.
Klockan sju på kvällen hade hon fått ett nytt lås och lägenheten var någorlunda beboelig igen. Hon duschade och hade precis slagit sig ned i köket iklädd en svart och guldfärgad orientalisk morgonrock i silke då det ringde på dörren. När hon öppnade mötte hon en exceptionellt fet och orakad man.
”Hej Miriam, jag heter Tony Scala och är journalist. Kan du svara på några frågor?”
Han hade en fotograf med sig som brände av en blixt i hennes ansikte.
Miriam Wu funderade på en dropkick och en armbåge mot näsroten men hade sinnesnärvaro nog att inse att det bara skulle bli ännu smaskigare bilder.
”Har du varit utomlands med Lisbeth Salander? Vet du var hon finns?”
Miriam Wu stängde dörren och låste med det nyinstallerade vredet. Tony Scala petade upp brevinkastet.
”Miriam, du måste prata med media förr eller senare. Jag kan hjälpa dig.”
Hon formade handen till en klubba och drämde till brevinkastet. Hon hörde ett tjut av smärta då Tony Scalas finger kom i kläm. Sedan stängde hon innerdörren och gick och lade sig på sängen och blundade. Lisbeth, jag ska strypa dig när jag får tag på dig.
Efter besöket i Smådalarö hade Mikael Blomkvist tillbringat eftermiddagen med att besöka ytterligare en av de torskar som Dag Svensson planerat att namnge. Han hade därmed betat av sammanlagt sex av de trettiosju namnen under veckan. Den sistnämnde var en pensionerad domare bosatt i Tumba som vid flera tillfällen dömt i mål som gällde prostitution. Uppfriskande nog hade domarjäveln varken nekat, hotat eller bönat om nåd. Tvärtom hade han utan omsvep erkänt att javisst hade han knullat östfittor. Nej, någon ånger kände han inte. Prostitution var ett hedervärt yrke och han ansåg att han gjorde flickorna en tjänst genom att vara kund hos dem.
Mikael befann sig i höjd med Liljeholmen när Malin Eriksson ringde vid tiotiden på kvällen.
”Hej”, sa Malin. ”Har du kollat morgondrakens nätupplaga?”
”Nej, vad då?”
”Lisbeth Salanders väninna har just kommit hem.”
”Vad? Vem?”
”Flatan som heter Miriam Wu och bor i hennes lägenhet på Lundagatan.”
Wu, tänkte Mikael. Salander-Wu på dörren.
”Tack. Jag är på väg.”
Miriam Wu hade sent omsider dragit ur jacket och stängt av mobilen. Nyheten hade gått ut på en av morgontidningarnas nätupplagor halv åtta på kvällen. Kort därefter ringde Aftonbladet och tre minuter senare Expressen för en kommentar. Aktuellt körde nyheten utan att namnge henne men klockan nio hade inte mindre än sexton reportrar från olika media försökt få en kommentar från henne.
Vid två tillfällen hade det ringt på dörren. Miriam Wu hade inte öppnat och hon hade släckt alla lampor i lägenheten. Hon hade lust att knäcka näsbenet på nästa journalist som trakasserade henne. Till sist satte hon på mobilen och ringde en väninna som bodde på promenadavstånd nere vid Hornstull och bad att få sova över hos henne.
Hon smet ut genom porten på Lundagatan mindre än fem minuter innan Mikael Blomkvist parkerade och förgäves ringde på hennes dörr.
Bublanski ringde till Sonja Modig strax efter tio på lördagsmorgonen. Hon hade sovit till nio och därefter busat en stund med ungarna innan hennes man hade tagit med dem på promenad för att köpa lördagsgodis.
”Har du läst tidningarna i dag?”
”Faktiskt inte. Jag vaknade för bara någon timme sedan och har varit upptagen med ungarna. Har något hänt?”
”Någon i utredningen läcker information till pressen.”
”Det har vi vetat hela tiden. Någon släppte Salanders rättsmedicinska rapport för flera dagar sedan.”
”Det var åklagare Ekström.”
”Var det?”
”Ja. Självklart. Även om han aldrig kommer att erkänna det. Han försöker trissa upp intresset därför att det gynnar honom. Men inte det här. En journalist som heter Tony Scala har pratat med en polis som släppt en mängd information om Miriam Wu. Bland annat detaljer från vad som sades på förhöret i går. Det var något vi ville hålla tyst om och Ekström är fly förbannad.”
”Å fan.”
”Journalisten namnger ingen. Källan beskrivs som en person med ’central position i utredningen’.”
”Skit”, sa Sonja Modig.
”Vid ett tillfälle i artikeln beskrivs källan som ’hon’.”
Sonja Modig var tyst i tjugo sekunder medan betydelsen sjönk in. Hon var den enda kvinnan i utredningen.
”Bublanski … jag har inte sagt ett ord till någon journalist. Jag har inte diskuterat utredningen med någon utanför korridoren. Inte ens med min man.”
”Jag tror dig. Och jag tror inte för en sekund att du läcker information. Men det gör dessvärre åklagare Ekström. Och Hans Faste har helgjouren och spär på med antydningar.”
Sonja Modig blev med ens alldeles matt.
”Vad händer nu?”
”Ekström kräver att du kopplas bort från utredningen medan anklagelsen utreds.”
”Det här är inte klokt. Hur ska jag kunna bevisa …?”
”Du behöver inte bevisa någonting. Det är utredaren som ska bevisa.”
”Jag vet, men … fan också. Hur lång tid kommer utredningen att ta?”
”Utredningen har redan ägt rum.”
”Vad?”
”Jag frågade. Du sa att du inte hade läckt information. Alltså är utredningen klar och jag behöver bara skriva rapport. Vi syns nio på måndag på Ekströms rum och drar frågorna.”
”Tack Bublanski.”
”Det var så lite.”
”Det finns ett problem.”
”Jag vet.”
”Om jag inte har läckt information så måste någon annan i gruppen ha gjort det.”
”Har du något förslag?”
”Spontant är jag frestad att säga Faste … men jag tror inte riktigt på det.”
”Jag är benägen att hålla med dig. Men han kan också vara en riktig skitstövel och han var genuint upprörd i går.”
Bublanski promenerade gärna i mån av tid och väder. Det var en av de få former av motion han ägnade sig åt. Han bodde på Katarina Bangata på Södermalm, inte alls långt ifrån Millenniums redaktion, eller för den delen Milton Security, där Lisbeth Salander hade arbetat och Lundagatan där hon hade varit bosatt. Dessutom var det promenadavstånd till synagogan på S:t Paulsgatan. Under lördagseftermiddagen promenerade han till samtliga dessa platser.