Under den första biten av promenaden hade han sällskap av sin fru Agnes. De hade varit gifta i tjugotre år och han hade varit henne trogen utan minsta snedsteg under alla de åren.
De stannade till en stund i synagogan och pratade med rabbinen. Bublanski var polsk jude medan Agnes familj – den spillra som hade överlevt Auschwitz – härstammade från Ungern.
Efter synagogan skildes de åt – Agnes skulle handla medan hennes make ville fortsätta promenaden. Han kände ett behov av att vara för sig själv och grunna på den besvärliga utredningen. Han nagelfor de åtgärder som han vidtagit sedan utredningen landat på hans skrivbord på skärtorsdagens morgon och kunde inte hitta alltför många slarvfel.
Ett misstag var att han inte skickat någon att omedelbart gå igenom Dag Svenssons skrivbord på Millenniums redaktion. När han äntligen kom sig för att göra det – han gjorde det själv – så hade Mikael Blomkvist redan städat bort gud vet vad.
Ett annat misstag var att utredningen hade missat att Lisbeth Salander köpt bil. Jerker Holmberg hade dock rapporterat att bilen inte innehöll något av intresse. Bortsett från missen med bilen var utredningen så prydlig som den kunde förväntas vara.
Han stannade vid en kiosk vid Zinkensdamm och betraktade eftertänksamt en löpsedel. Passfotot på Lisbeth Salander hade krympts till en liten men lätt igenkännbar vinjett i övre hörnet och fokus hade flyttats till mer gångbara nyheter.
Polisen kartlägger
LESBISK
SATANISTLIGA
Han köpte tidningen och bläddrade fram till uppslaget som dominerades av en bild på fem tjejer i övre tonåren som var klädda i svarta kläder, skinnjackor med nitar, trasiga jeans och extremt tajta t- tröjor. En av tjejerna höll upp en flagga med ett pentagram och en annan visade pekfinger och lillfinger. Han läste bildtexten. Lisbeth Salander umgicks med ett death metal-band som spelade på små klubbar. 1996 hyllade gruppen Church of Satan och hade en hit med låten Etiquette of Evil.
Namnet Evil Fingers nämndes inte och deras ansikten var maskade. Bekanta till medlemmarna i rockgruppen skulle dock utan större problem känna igen flickorna.
Det följande uppslaget fokuserade på Miriam Wu och illustrerades med en bild som hämtats från en show på Berns som hon hade varit med i. Hon porträtterades med bar överkropp och rysk officersmössa. Bilden var tagen underifrån. I likhet med tjejerna i Evil Fingers var hennes ögon maskerade. Hon omnämndes som 31-åringen.
Salanders väninna skrev om LESBISK BDSM-SEX
Den 31-åriga kvinnan är känd på Stockholms innekrogar. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon raggade kvinnor och att hon ville dominera sin partner.
Reportern hade till och med hittat en flicka som kallades Sara och som enligt egna uppgifter hade varit föremål för 31-åringens raggförsök. Hennes pojkvän hade blivit ”störd” av tilltaget. Artikeln fastslog att det handlade om en skum och elitistisk feministisk avart i gayrörelsens utkanter och som bland annat tog sig uttryck i en ”bondage workshop” på Pridefestivalen. I övrigt byggde texten på citat från en sex år gammal och möjligen provocerande text av Miriam Wu från ett feministiskt fanzine som en reporter hade kommit över. Bublanski ögnade igenom texten och slängde därefter kvällstidningen i papperskorgen.
Han grubblade en stund över Hans Faste och Sonja Modig. Två kompetenta utredare. Men Faste var ett problem. Han gick folk på nerverna. Bublanski insåg att han måste ta ett snack med Faste, men han hade svårt att tro att han skulle vara upphovet till läckorna i utredningen.
När Bublanski tittade upp igen stod han på Lundagatan och betraktade Lisbeth Salanders port. Det hade inte varit ett medvetet beslut att promenera dit. Han blev helt enkelt inte klok på henne.
Han promenerade uppför trappan till övre Lundagatan där han blev stående en lång stund och grubblade på Mikael Blomkvists historia om att Salander skulle ha blivit överfallen. Inte heller den historien ledde fram till något. Det saknades polisanmälan, namn på personer och till och med ett ordentligt signalement. Blomkvist påstod att han inte hade kunnat se bilnumret på den skåpbil som försvann från platsen.
Om det alls hade hänt.
Med andra ord ännu en återvändsgränd.
Bublanski tittade ned på den vinröda Honda som hela tiden stått parkerad på platsen. Helt plötsligt promenerade Mikael Blomkvist fram till porten.
Miriam Wu vaknade sent på dagen insnärjd i lakan och satte sig upp och såg sig omkring i det främmande rummet.
Hon hade tagit den plötsliga mediala uppmärksamheten som ursäkt för att ringa till en väninna och be att få sova över. Men hon hade lika mycket flytt, insåg hon, därför att hon varit rädd för att Lisbeth Salander skulle knacka på dörren.
Polisens förhör och tidningarnas skriverier hade påverkat henne mer än hon trott. Trots att hon hade beslutat att avvakta med sin slutsats till dess att Lisbeth fått en chans att förklara vad som hade hänt hade hon börjat misstänka att hon ändå var skyldig.
Hon sneglade ned på Viktoria Viktorsson, 37 år, Dubbel-V kallad och hundra procent flata. Hon låg på mage och mumlade i sömnen. Miriam Wu smög in i badrummet och ställde sig i duschen. Därefter gick hon ut och handlade frukostbröd. Det var först vid kassan i närbutiken intill Kafé Cinnamon på Verkstadsgatan som hennes blick föll på löpsedlarna. Hon flydde tillbaka till Dubbel-V: s lägenhet.
Mikael Blomkvist promenerade förbi den vinröda Hondan till Lisbeth Salanders port, slog koden och försvann. Han var borta i två minuter innan han kom ut på gatan igen. Ingen hemma? Blomkvist tittade längs gatan, till synes obeslutsam. Bublanski betraktade honom tankfullt.
Det som oroade Bublanski var att om Blomkvist ljugit om överfallet på Lundagatan så antydde det att han spelade något spel som i värsta fall kunde innebära att han på något sätt var delaktig i morden. Men om han talade sanning – och det fanns ännu ingen orsak att betvivla att han gjorde det – så existerade en dold ekvation i hela dramat. Det innebar att det fanns fler aktörer än de synliga och att mordet kunde vara betydligt mer komplicerat än att en patologiskt störd flicka hade fått ett vansinnesutbrott.
När Blomkvist började röra sig mot Zinkensdamm ropade Bublanski efter honom. Han stannade och upptäckte polisen och gick därefter Bublanski till mötes. De möttes precis nedanför trappan.
”Hej Blomkvist. Söker du Lisbeth Salander?”
”Faktiskt inte. Jag söker Miriam Wu.”
”Hon är inte hemma. Någon läckte till media att hon hade dykt upp.”
”Vad hade hon att berätta?”
Bublanski tittade forskande på Mikael Blomkvist. Kalle Blomkvist.
”Promenera med mig”, uppmanade Bublanski. ”Jag behöver en kopp kaffe.”
De passerade Högalidskyrkan i tystnad. Bublanski tog honom till Café Lillasyster vid Liljeholmsbron där Bublanski beställde en dubbel espresso med en matsked kall mjölk och Mikael en caffe latte. De satte sig i rökavdelningen.
”Det var länge sedan jag hade ett så frustrerande fall”, sa Bublanski. ”Hur mycket kan jag diskutera med dig utan att behöva läsa om det i Expressen i morgon?”
”Jag jobbar inte för Expressen.”
”Du vet vad jag menar.”
”Bublanski – jag tror inte att Lisbeth är skyldig.”
”Och nu håller du på och privatspanar på egen hand? Är det därför de kallar dig Kalle Blomkvist?”
Mikael log plötsligt.
”Jag har förstått att de kallar dig Konstapel Bubbla.”
Bublanski log stelt.
”Varför tror du inte att Salander är skyldig?”
”Jag vet inte ett dugg om hennes förvaltare, men hon hade helt enkelt inga skäl att mörda Dag och Mia. Särskilt inte Mia. Lisbeth avskyr män som hatar kvinnor och Mia höll just på att klämma åt en hel serie torskar. Det Mia gjorde var helt i linje med vad Lisbeth själv skulle ha gjort. Hon har moral.”