”Jag får inte ihop bilden av henne. Ett efterblivet psykfall eller en kompetent researcher.”
”Lisbeth är annorlunda. Hon är väldigt osocial, det är definitivt inget fel på hennes intelligens. Tvärtom, hon är förmodligen mer begåvad än både du och jag.”
Bublanski suckade. Mikael Blomkvist gjorde samma bedömning som Miriam Wu.
”I vilket fall måste hon gripas. Jag kan inte gå in på detaljer, men vi har teknisk bevisning på att hon befann sig på mordplatsen och hon är personligen kopplad till mordvapnet.”
Mikael nickade.
”Jag antar att det betyder att ni hittat hennes fingeravtryck där. Men det betyder inte att hon sköt.”
Bublanski nickade.
”Dragan Armanskij tvivlar också. Han är för försiktig för att säga det rent ut, men han söker också belägg för hennes oskuld.”
”Och du? Vad tror du?”
”Jag är polis. Jag griper folk och förhör dem. Just nu ser det mörkt ut för Lisbeth Salander. Vi har fällt mördare på betydligt svagare indicier.”
”Du svarade inte på frågan.”
”Jag vet inte. Om hon skulle vara oskyldig … vem tror du skulle ha intresse av att mörda både hennes förvaltare och dina två vänner?”
Mikael plockade fram ett paket cigaretter och höll upp paketet till Bublanski som skakade på huvudet. Han ville inte ljuga för polisen och antog att han borde berätta något om sina funderingar kring mannen som kallades Zala. Han borde också berätta om kommissarie Gunnar Björck på Säk.
Men Bublanski och hans kollegor hade också tillgång till Dag Svenssons material som innehöll samma folder med titeln <Zala>. Allt de behövde göra var att läsa innantill. Istället körde de fram som en ångvält och hängde ut alla intima detaljer om Lisbeth Salander i massmedia.
Han hade ett uppslag men han visste inte vart det skulle leda. Han ville inte namnge Björck innan han var säker. Zalachenko. Där fanns kopplingen mellan både Bjurman och Dag och Mia. Problemet var bara att Björck inte hade berättat något.
”Låt mig gräva lite mer så ska jag komma med en alternativ teori.”
”Inget polisspår, hoppas jag.”
Mikael log.
”Nä. Inte än. Vad sa Miriam Wu?”
”Ungefär samma sak som du. De hade ett förhållande.”
Han sneglade på Mikael.
”Inte min sak”, sa Mikael.
”Miriam Wu och Salander har umgåtts i tre år. Hon kände inte till något om Salanders bakgrund och visste inte ens var hon arbetade. Svårt att smälta. Men jag tror att hon talar sanning.”
”Lisbeth är väldigt privat”, sa Mikael.
De satt tysta en stund.
”Har du Miriam Wus nummer?”
”Jo.”
”Kan jag få det?”
”Nej.”
”Varför inte?”
”Mikael, det här är ett polisärende. Vi behöver inga privatspanare med vilda teorier.”
”Jag har inga teorier än. Men jag tror att svaret på gåtan finns i Dag Svenssons material.”
”Du kan förmodligen få tag på Miriam Wu ganska lätt om du anstränger dig.”
”Förmodligen. Men det enklaste sättet är att fråga någon som redan har numret.”
Bublanski suckade. Mikael blev plötsligt väldigt irriterad på honom.
”Är poliser mer begåvade än vanliga människor som du kallar privatspanare?” frågade han.
”Nej, det tror jag inte. Men polisen har utbildning och till uppdrag att utreda brott.”
”Privatpersoner har också utbildning”, sa Mikael långsamt. ”Och ibland är en privatspanare mycket bättre på att utreda än en riktig polis.”
”Det tror du.”
”Det vet jag. Fallet Joy Rahman. Ett antal poliser satt på sina arslen och blundade i fem år medan Rahman satt oskyldigt inspärrad för ett mord på en gammal tant. Han skulle fortfarande sitta inspärrad om inte en lärarinna hade ägnat flera år åt att göra en seriös utredning. Hon gjorde det och utan alla de resurser du förfogar över. Hon bevisade inte bara att han var oskyldig, hon kunde också peka ut en person som med stor sannolikhet var den verklige mördaren.”
”Det gick prestige i Rahmanfallet. Åklagaren vägrade lyssna på fakta.”
Mikael Blomkvist betraktade Bublanski.
”Bublanski … jag ska berätta en sak för dig. I precis det här ögonblicket gick det prestige i Salanderfallet också. Jag hävdar att hon inte mördat Dag och Mia. Och jag ska bevisa det. Jag ska plocka fram en alternativ mördare åt dig, och när det sker kommer jag att skriva en artikel som du och dina kollegor kommer att tycka är jävligt jobbig att läsa.”
På väg hem till Katarina Bangata kände Bublanski ett behov av att samtala med Gud om saken, men istället för att gå till synagogan gick han till katolska kyrkan vid Folkungagatan. Han slog sig ned på en av de bakre bänkarna och rörde sig inte på över en timme. Som jude hade han tekniskt sett inget i katolska kyrkan att göra men det var en fridfull plats som han regelbundet brukade besöka då han kände behov av att sortera sina tankar. Jan Bublanski ansåg att katolska kyrkan var en lika god plats att fundera på och han var övertygad om att Gud inte skulle misstycka. Dessutom fanns det en stor skillnad mellan katolicismen och judendomen. Till synagogan gick han för att han sökte sällskap och gemenskap med andra människor. Katoliker gick till kyrkan därför att de sökte vara i fred tillsammans med Gud. Hela kyrkan inbjöd till tystnad och påbjöd att besökare skulle lämnas i fred.
Han grubblade över Lisbeth Salander och Miriam Wu. Och han funderade över vad Erika Berger och Mikael Blomkvist hade mörkat för honom. Han var övertygad om att de visste något om Salander som de inte hade berättat. Han undrade vilken ”research” Lisbeth Salander hade gjort för Mikael Blomkvist. En kort stund reflekterade han över om Salander hade arbetat för Blomkvist strax innan han avslöjade Wennerströmaffären, men efter lite eftertanke avfärdade han den möjligheten. Lisbeth Salander hade helt enkelt ingen koppling till den sortens dramatik och det verkade orimligt att hon skulle ha kunnat bidra med något av värde. Hur bra personundersökare hon än var.
Bublanski var bekymrad.
Han gillade inte Mikael Blomkvists tvärsäkra trosvisshet om att Salander var oskyldig. Det var en sak att han själv som polis ansattes av tvivel – det var hans yrke att tvivla. Det var en annan sak att Mikael Blomkvist levererade en utmaning som privatspanare.
Han gillade inte privatspanare eftersom det oftast var liktydigt med konspirationsteorier som visserligen gav stora rubriker i tidningarna men som oftast skapade ett fullständigt onödigt merarbete för poliser.
Det här hade artat sig till den mest befängda mordutredning han någonsin varit inblandad i. På något sätt hade han tappat fokus. Ett spaningsmord ska följa en kedja av logiska konsekvenser.
Om en 17-årig pojke hittas knivhuggen till döds på Mariatorget handlar det om att kartlägga vilka skinnskallegäng eller ungdomsgäng som strulade vid Södra station en timme tidigare. Det finns vänner, bekanta, vittnen och ganska snart misstänkta.
Om en 42-årig man skjuts med tre skott vid ett krogbesök i Skärholmen och det visar sig att han var torped åt den jugoslaviska maffian så handlar det om att lista ut vilka uppkomlingar som försöker ta kontroll över cigarettsmugglingen.
Om en 26-årig kvinna med ordentlig bakgrund och ordnad livssituation hittas strypt i sin lägenhet handlar det om att ta reda på vem hennes pojkvän var eller vem hon sist hade pratat med på krogbesöket kvällen innan.
Bublanski hade gjort så många utredningar av det slaget att han skulle kunna göra dem i sömnen.
Den aktuella utredningen hade börjat så bra. De hade hittat en huvudmisstänkt redan efter några timmar. Lisbeth Salander var som klippt och skuren i rollen – ett uppenbart psykfall som haft våldsamma och okontrollerbara utbrott i hela sitt liv. I praktiken handlade det bara om att plocka upp henne och få ett erkännande eller, beroende på omständigheterna, att skicka henne till psyk. Därefter hade allt gått på tok.