Salander bodde inte där hon bodde. Hon hade vänner som Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist. Hon hade ett förhållande med en ökänd flata som ägnade sig åt sex med handbojor och fick media att gå i spinn i en redan infekterad situation. Hon hade 2,5 miljoner kronor på banken och ingen känd arbetsplats. Sedan kommer Blomkvist med teorier om trafficking och konspirationer – och som kändisjournalist hade han en verklig politisk makt att skapa fullständigt kaos i utredningen med en enda välplacerad artikel.
Framför allt visade sig den huvudmisstänkte vara omöjlig att hitta, trots att hon var en tvärhand hög med ett särpräglat utseende och tatueringar över hela kroppen. Snart två veckor sedan morden och inte så mycket som en viskning om var hon befann sig.
Gunnar Björck, sjukskriven för diskbråck och biträdande byråchef vid Säkerhetspolisen, hade upplevt ett miserabelt dygn sedan Mikael Blomkvist klivit över hans tröskel. Han hade haft en kontinuerlig dov smärta i ryggen. Han hade vandrat fram och tillbaka i sin lånade bostad, oförmögen att koppla av och att ta initiativ. Han hade försökt tänka, men pusselbitarna ville inte falla på plats.
Han kunde inte begripa hur historien hängde samman.
När han först hade hört nyheterna om mordet på Nils Bjurman dagen efter att advokaten hade hittats död hade han gapat. Men han hade inte blivit förvånad då Lisbeth Salander nästan omedelbart utpekats som huvudmisstänkt och klappjakten på henne dragit igång. Han hade vaksamt följt varje ord som sagts på TV och han hade köpt alla dagstidningar som han kunde få tag på och uppmärksamt läst varje ord som skrivits.
Att Lisbeth Salander var psykiskt sjuk och kapabel att döda betvivlade han inte för en sekund. Han hade inte haft någon orsak att betvivla hennes skuld eller ifrågasätta polisutredningens slutsatser – tvärtom, all hans kunskap om Lisbeth Salander indikerade att hon verkligen var en psykotisk galning. Han hade varit på väg att ringa in och bistå utredningen med goda råd eller åtminstone kontrollera om saken sköttes på rätt sätt, men kom sent omsider till slutsatsen att ärendet faktiskt inte angick honom längre. Det var inte längre hans bord och det fanns kompetent folk som kunde hantera det. Dessutom kunde ett samtal från honom resultera i just den oönskade uppmärksamhet han ville undvika. Istället hade han kopplat av och bara följt den fortsatta nyhetsrapporteringen med förstrött intresse.
Mikael Blomkvists besök hade vänt uppochned på det lugnet. Det hade aldrig föresvävat Björck att Salanders mordorgie kunde angå honom personligen – att ett av hennes offer var ett medialt svin som stod i begrepp att hänga ut honom inför hela Sverige.
Än mindre hade det föresvävat honom att namnet Zala skulle dyka upp i historien som en osäkrad handgranat och allra minst att namnet skulle vara känt av Mikael Blomkvist. Det var så osannolikt att det trotsade sunt förnuft.
Dagen efter Mikaels besök hade han lyft luren och ringt till sin forne chef, 78 år gammal och bosatt i Laholm. Han var tvungen att på något sätt försöka lista ut sammanhanget utan att antyda att han ringde av andra skäl än ren nyfikenhet och professionell oro. Det hade blivit ett relativt kort samtal.
”Det är Björck. Jag antar att du har läst tidningarna.”
”Det har jag. Hon har dykt upp igen.”
”Och hon har inte förändrats nämnvärt.”
”Det är inte vår sak längre.”
”Du tror inte att …?”
”Nej, det tror jag inte. Allt det där är dött och begravet. Det finns ingen koppling.”
”Men Bjurman av alla människor. Jag antar att det inte var en slump att han blev hennes förvaltare.”
Det var tyst några sekunder på linjen.
”Nej, det var ingen slump. Det verkade som en bra idé för tre år sedan. Vem hade kunnat ana det här?”
”Hur mycket kände Bjurman till?”
Hans före detta chef skrockade plötsligt i luren.
”Du vet mycket väl hur Bjurman var. Inte den mest begåvade aktören.”
”Jag menar … kände han till kopplingen? Kan det finnas något i hans kvarlåtenskap som leder vidare till …?”
”Nej, naturligtvis inte. Jag förstår vad du frågar efter men oroa dig inte. Salander har alltid varit en kantboll i den här historien. Vi arrangerade så att Bjurman fick uppdraget men det var bara för att någon som vi hade koll på skulle vara hennes förvaltare. Hellre det än ett helt okänt kort. Om hon hade börjat pladdra om något så hade han kommit till oss. Nu löser sig det här till det allra bästa.”
”Hur menar du?”
”Tja, efter det här kommer Salander att sitta på psyket under lång tid framåt.”
”Okej.”
”Oroa dig inte. Återgå till din sjukledighet i lugn och ro.”
Men det var just det byråchef Gunnar Björck var oförmögen att göra. Det hade Mikael Blomkvist sett till. Han slog sig ned vid köksbordet och tittade ut över Jungfrufjärden medan han försökte summera sin egen situation. Han ansattes av hot från två flanker.
Mikael Blomkvist skulle hänga ut honom som torsk. Det fanns en överhängande risk att han skulle avsluta sin polisiära karriär med att dömas för brott mot sexköpslagen.
Men det allvarliga var att Mikael Blomkvist jagade Zalachenko. På något sätt var han inblandad i historien. Vilket skulle leda direkt till Gunnar Björcks ytterdörr.
Hans forne chef hade varit förvissad om att det inte fanns något i Bjurmans kvarlåtenskap som kunde leda vidare. Men det gjorde det. Utredningen från 1991. Och den hade Bjurman fått av Gunnar Björck.
Han försökte visualisera mötet med Bjurman mer än nio månader tidigare. De hade träffats i Gamla stan. Bjurman hade ringt honom en eftermiddag på jobbet och föreslagit en öl. De hade pratat om pistolskytte och allt möjligt men Bjurman hade sökt honom av ett speciellt skäl. Han behövde en tjänst. Han hade frågat om Zalachenko …
Björck reste sig och gick fram till köksfönstret. Han hade varit lite rund under fötterna. Faktiskt ganska ordenligt rund under fötterna. Vad hade Bjurman frågat?
”Apropå det … jag håller på med ett ärende där en gammal bekant dykt upp …”
”Jaså, vem då?”
”Alexander Zalachenko. Kommer du ihåg honom?”
”Jovars. Honom glömmer man inte i första taget.”
”Vart tog han vägen sedan?”
Tekniskt sett angick det inte Bjurman. Det fanns till och med rimliga skäl att sätta Bjurman under lupp enbart av det skälet att han frågade … om det inte hade varit för det faktum att han var Lisbeth Salanders förvaltare. Han sa att han behövde den gamla utredningen. Och jag gav honom den.
Björck hade gjort ett dramatiskt misstag. Han hade utgått från att Bjurman redan var informerad – allt annat hade ju framstått som otänkbart. Och Bjurman hade framställt saken som om han bara försökte ta en genväg genom den tröga byråkratiska gången där allt var hemligstämplat och hysch- hysch och kunde dra ut på tiden i månader. Särskilt i ett ärende som rörde Zalachenko.
Jag gav honom utredningen. Den var fortfarande hemligstämplad men det var ju ett rimligt och begripligt skäl och Bjurman var ju inte den som pratade bredvid mun. Han var korkad, men han hade aldrig varit lösmynt. Vad kunde det göra för skada … det var ju så många år sedan.
Bjurman hade blåst honom. Han hade gett intryck av att det handlade om formalia och byråkrati. Ju mer han funderade, desto mer övertygad blev han om att Bjurman hade lagt orden väldigt exakt och väldigt försiktigt.
Men vad fan hade Bjurman varit ute efter? Och varför hade Salander mördat honom?
Mikael Blomkvist besökte Lundagatan ytterligare fyra gånger under lördagen i hopp om att träffa Miriam Wu, men hon lyste med sin frånvaro.
Han tillbringade en stor del av dagen på Kaffebar på Hornsgatan med sin iBook och läste på nytt igenom den e-post som Dag Svensson hade fått på sin millennium.se-adress och innehållet i mappen som var döpt till <Zala>. De sista veckorna före morden hade Dag Svensson ägnat allt mer tid av sitt arbete åt att forska om Zala.