Mikael önskade att han kunde ringa till Dag Svensson och fråga varför dokumentet om Irina P. fanns i mappen om Zala. Den enda rimliga slutsats som Mikael kunde komma till var att Dag hade misstänkt Zala för mordet på henne.
Vid femtiden på eftermiddagen hade Bublanski plötsligt ringt honom och gett honom telefonnumret till Miriam Wu. Han förstod inte vad som hade fått polismannen att ändra sig, men så fort han fått numret ringde han ungefär en gång i halvtimmen. Först vid elvatiden på kvällen hade Miriam kopplat på mobilen och svarat. Det blev ett kort samtal.
”Hej Miriam. Jag heter Mikael Blomkvist.”
”Och vem fan är du?”
”Jag är journalist och arbetar på en tidning som heter Millennium.”
Miriam Wu uttryckte sina känslor på ett kärnfullt sätt.
”Jaså. Den Blomkvist. Far åt helvete, journalistäckel.”
Därefter hade hon brutit samtalet innan Mikael haft en chans att förklara sitt ärende. Han tänkte onda tankar om Tony Scala och försökte ringa på nytt. Hon svarade inte. Till sist SMS:ade han till hennes mobil.
Snälla ring mig. Det är viktigt.
Hon hade inte ringt honom.
Sent på lördagsnatten stängde Mikael av datorn och klädde av sig och kröp ned i sängen. Han kände sig frustrerad och önskade att han hade haft sällskap av Erika Berger.
DEL 4: TERMINATOR MODE
24 mars – 8 april
En rot till en ekvation är ett tal som insatt istället för den obekanta gör ekvationen till en identitet. Man säger att roten satisfierar ekvationen. För att lösa en ekvation måste man finna alla rötter. En ekvation som satisfieras av alla tänkbara värden på de obekanta kallas en identitet.
(a+b)²=a²+2ab+b²
21
Skärtorsdag 24 mars – Måndag 4 april
Lisbeth Salander tillbringade den inledande veckan av polisjakten långt från all dramatik. Hon befann sig i lugn och ro i sin lägenhet på Fiskargatan vid Mosebacke. Hennes mobil var avstängd och SIM-kortet urplockat. Hon tänkte inte använda den mobilen igen. Hon följde med allt större ögon rubrikerna i tidningarnas Internetupplagor och nyhetssändningarna på TV.
Hon betraktade irriterat passbilden av sig själv som först lanserades på Internet och därefter toppade alla löp och vinjetter i TV:s nyhetssändningar. Hon såg inte klok ut.
Trots sin mångåriga strävan efter anonymitet hade hon förvandlats till en av rikets mest ökända och omskrivna personer. Med mild förvåning började hon inse att ett rikslarm på en kortväxt flicka som misstänktes för ett trippelmord var en av årets största nyhetshändelser, ungefär i nivå med Knutbysekten. Hon följde kommentarerna och förklaringarna i media med eftertänksamt höjda ögonbryn, fascinerad av att sekretessbelagda handlingar om hennes mentala tillkortakommanden tycktes ligga helt tillgängliga på vilken redaktion som helst. En rubrik väckte begravda minnen till liv.
En rättsreporter på TT hade överträffat konkurrenterna genom att komma över en kopia av den rättsmedicinska utredning som tillkommit då Lisbeth hade gripits för att ha sparkat en passagerare i ansiktet på Gamla stans tunnelbanestation.
Lisbeth mindes mycket väl händelsen i tunnelbanan. Hon hade varit vid Odenplan och var på väg tillbaka till sitt (tillfälliga) hem hos fosterföräldrarna i Hägersten. Vid Rådmansgatan hade en obekant och till synes nykter man klivit på och omedelbart zoomat in henne. Hon fick senare veta att han hette Karl Evert Blomgren och var en arbetslös 52-årig före detta bandyspelare från Gävle. Trots att vagnen var halvtom hade han satt sig bredvid henne och börjat tjafsa. Han hade lagt handen på hennes knä och försökt inleda en konversation av typen ”du får 200 spänn om du hänger med mig hem”. När hon ignorerade honom blev han påstridig och kallade henne för gammal surfitta. Det faktum att hon inte svarat på tilltal och dessutom bytt säte vid T-centralen hade inte avskräckt honom.
När de närmade sig Gamla stan hade han slagit armarna om henne bakifrån och stuckit upp händerna under hennes jumper samtidigt som han viskade i hennes öra att hon var en hora. Lisbeth Salander tyckte inte om att bli kallad hora av vilt främmande människor på tunnelbanan. Hon hade svarat med en armbåge i ögat och därefter tagit tag i en stolpe och hävt sig upp och sparkat honom med båda klackarna över näsroten. En viss blodsutgjutelse hade uppstått.
Hon hade haft en möjlighet att slinka ut ur vagnen när den stannade på perrongen men eftersom hon var klädd i högsta punkmode och hade blåfärgat hår så hade en vän av ordning kastat sig över henne och hållit henne nedtryckt på marken till dess att polis tillkallats.
Hon förbannade sitt kön och sin kroppsbyggnad. Om hon hade varit en grabb skulle ingen ha vågat kasta sig över henne.
Hon gjorde aldrig något försök att förklara varför hon sparkat Karl Evert Blomgren i ansiktet. Hon ansåg inte att det var lönt att försöka förklara något alls för uniformsklädda myndigheter. Av principiella skäl vägrade hon att ens svara på tilltal då psykologer försökt bedöma hennes mentala tillstånd. Som tur var hade flera andra passagerare observerat händelseförloppet, däribland en påstridig kvinna från Härnösand som råkade vara riksdagsledamot för centern. Kvinnan hade lämnat vittnesmål på plats om att Blomgren hade antastat Salander före våldsutbrottet. När det sedermera visade sig att Blomgren hade dömts två gånger för sedlighetsbrott beslutade åklagaren att avskriva målet. Det innebar dock inte att den sociala utredningen om henne avbröts. Denna resulterade en kort tid senare i att tingsrätten fattade beslut om att omyndigförklara Lisbeth Salander. Hon hade därefter hamnat under först Holger Palmgrens och därefter Nils Bjurmans förvaltarskap.
Nu låg alla dessa intima och sekretesskyddade detaljer ute på nätet till allmän beskådan. Hennes meritförteckning kompletterades med färgstarka beskrivningar av hur hon hamnat i konflikter med omgivningen sedan småskolan och hur hon tillbringat de första tonåren på en barnpsykiatrisk klinik.
Den mediala diagnosen av Lisbeth Salander varierade beroende på upplaga och tidning. Stundom beskrevs hon som psykotisk och vid andra tillfällen som schizofren med allvarliga drag av förföljelsemani. Samtliga tidningar beskrev henne som förståndshandikappad – hon hade ju inte ens kunnat tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan och hade lämnat nian utan betyg. Att hon var obalanserad och våldsbenägen behövde allmänheten inte tveka om.
När massmedia upptäckte att Lisbeth Salander var bekant med den kända lesbianen Miriam Wu utbröt en regelrätt feeding frenzy i flera tidningar. Miriam Wu hade uppträtt i Benita Costas performance show på Pridefestivalen, en provocerande scenshow där Mimmi fotograferats med bar överkropp, skinnbyxor med hängslen och högklackade lackstövlar. Hon hade dessutom skrivit artiklar i en gaytidning som flitigt citerades i media och hon hade vid några tillfällen blivit intervjuad i samband med att hon uppträtt i olika shower. Kombinationen av en möjlig lesbisk massmördare och kittlande BDSM-sex var uppenbarligen en oslagbar upplagehöjare.
Eftersom Miriam Wu inte återfanns under den första dramatiska veckan förekom skiftande spekulationer om att även hon hade fallit offer för Salanders våld eller att Miriam Wu kunde ha varit en medbrottsling. Dessa funderingar begränsades dock huvudsakligen till den enfaldiga chattsidan Exilen på Internet och förekom inte i större massmedia. Däremot spekulerade flera tidningar i möjligheten att eftersom det framkommit att Mia Bergmans avhandling handlade om sexhandeln så kunde detta vara Lisbeth Salanders motiv för morden, eftersom hon enligt socialtjänsten var prostituerad.