I slutet av veckan upptäckte media att Salander också hade kopplingar till ett gäng unga kvinnor som flörtade med satanism. Gruppen kallades för Evil Fingers och föranledde en äldre manlig kulturjournalist att skriva en text om ungdomars rotlöshet och de faror som döljer sig i allt från skinheadkultur till hiphop.
Vid det laget var allmänheten rätt mätt på information om Lisbeth Salander. Om samtliga påståenden i olika media lades samman så jagade polisen en psykotisk lesbisk kvinna som ingick i en liga av sadomasochistiska satanister som propagerade för BDSM-sex och hatade samhället i allmänhet och män i synnerhet. Eftersom Lisbeth Salander hade befunnit sig utomlands under föregående år fanns också möjligen vissa internationella kopplingar.
Endast vid ett tillfälle reagerade Lisbeth med någon större emotion inför vad som framkom i mediebruset. En rubrik fångade hennes intresse.
– Hon hotade att döda, säger lärare och klasskamrater
Den som uttalade sig var en före detta lärare, numera textilkonstnär vid namn Birgitta Miåås, som lade ut texten om att Lisbeth Salander hade hotat sina klasskamrater och att även lärare hade varit rädda för henne.
Lisbeth hade faktiskt träffat Miåås. Det hade dock inte varit en klockren träff.
Hon bet sig i underläppen och konstaterade att hon vid tillfället i fråga hade varit 11 år. Hon mindes Miåås som en obehaglig vikarie i matematik som gång på gång försökt få henne att besvara en fråga som hon redan hade besvarat korrekt, men där facit i läroboken hävdade att hon hade fel. I själva verket hade läroboken fel, vilket enligt Lisbeth borde ha varit uppenbart för alla och envar. Men Miåås hade blivit alltmer påstridig och Lisbeth hade blivit alltmer ovillig att diskutera frågan. Till sist hade hon suttit med munnen som ett rakt streck och underläppen framskjuten till dess att Miåås i ren frustration hade tagit henne i axeln och skakat om henne för att väcka hennes uppmärksamhet. Lisbeth hade svarat med att kasta läroboken i skallen på Miåås, vilket hade föranlett viss kalabalik. Hon hade spottat och fräst och sparkat omkring sig då hennes klasskamrater försökt hålla fast henne.
Artikeln var ett uppslag i en kvällstidning och gav också utrymme för några pratminus i en sidotext där en av hennes forna klasskamrater poserade framför entrén till hennes gamla skola. Klasskamraten i fråga hette David Gustavsson och titulerade sig numera ekonomiassistent. Han påstod att eleverna var rädda för Lisbeth Salander eftersom ”hon vid ett tillfälle hotat att döda”. Lisbeth mindes David Gustavsson som en av hennes främsta plågoandar i skolan, en kraftig best med ett IQ i nivå med en gädda och som sällan försatte ett tillfälle att utdela förolämpningar och knuffar i skolkorridoren. En gång hade han överfallit henne bakom gymnastiksalen under en lunchrast och hon hade som vanligt slagit tillbaka. Rent fysiskt hade hon varit chanslös men hon hade attityden att döden var bättre än kapitulation. Just denna incident hade gått överstyr då ett stort antal klasskamrater hade samlats i ring för att se David Gustavsson gång på gång knuffa omkull Lisbeth Salander. Det hade varit roande till en viss punkt, men den dumma flickan begrep inte sitt bästa och stannade på marken och började dessutom inte ens gråta eller böna om nåd.
Efter ett tag hade det börjat bli för mycket även för klasskamraterna. David var så uppenbart överlägsen och Lisbeth så uppenbart försvarslös att David började samla minuspoäng. Han hade satt igång något som han inte kunde avsluta. Till sist hade han gett Lisbeth två riktiga knytnävsslag som dels klöv hennes läpp och dels tog luften ur henne. Klasskamraterna lämnade henne i en eländig hög bakom gymnastiksalen och försvann skrattande runt hörnet.
Lisbeth Salander hade gått hem och slickat sina sår. Två dagar senare hade hon återvänt med ett brännbollsträ. Mitt på skolgården hade hon rappat till David över örat. Då han chockad låg på marken hade hon tryckt brännbollsträet över hans strupe och böjt sig ned och viskat i hans öra att om han någonsin rörde henne igen så skulle hon slå ihjäl honom. När skolpersonalen upptäckt vad som pågick hade David forslats till sjuksyster medan Lisbeth forslats till rektor för bestraffning, journalanteckningar och fortsatt social utredning.
Lisbeth hade inte reflekterat över vare sig Miåås eller Gustavssons existensberättigande på drygt femton år. Hon gjorde en mental anteckning om att när hon fick lite tid över kontrollera vad de sysslade med nu för tiden.
Den sammantagna effekten av alla skriverier var att Lisbeth Salander hade blivit känd och ökänd av hela svenska folket. Hennes bakgrund kartlades, nagelfors och publicerades in i minsta detalj, från utbrotten i småskolan till vården på den barnpsykiatriska klinik, S:t Stefans utanför Uppsala, där hon tillbringat mer än två år.
Hon spetsade öronen då chefsläkare Peter Teleborian intervjuades i TV. Han var åtta år äldre än då Lisbeth senast hade sett honom i samband med förhandlingen om omyndighetsförklaring i tingsrätten. Han hade pannan i djupa veck och kliade sig i ett tunt skägg då han bekymrat vände sig till studioreportern och förklarade att han hade tystnadsplikt och därmed inte kunde diskutera en enskild patient. Allt han kunde säga var att Lisbeth Salander var ett mycket komplicerat fall som fordrade kvalificerad vård och att tingsrätten mot hans rekommendationer hade beslutat att ställa henne under förvaltning ute i samhället istället för att ge henne den institutionella vård hon behövde. Det var en skandal, hävdade Teleborian. Han beklagade att tre människor nu hade fått sätta livet till som ett resultat av den missbedömningen och passade på att ge ett par slängar åt de nedskärningar inom den psykiatriska vården som regeringen tvingat igenom de senaste decennierna.
Lisbeth noterade att ingen tidning avslöjade att den vanligaste formen av vård på den slutna barnpsykiatriska avdelning som dr Teleborian ansvarade för var att placera ”oroliga och ohanterliga patienter” i ett rum som kallades ”stimulifritt”. Inredningen i rummet bestod av en brits med ett spännbälte. Den akademiska förevändningen var att oroliga barn inte skulle få någon ”stimuli” som kunde sätta igång utbrott.
När hon blev äldre hade hon upptäckt att det fanns en annan term för samma sak. Sensory deprivation. Att utsätta fångar för sensory deprivation klassades som inhumant enligt Genèvekonventionen. Det var ett vanligt förekommande inslag i experiment med hjärntvätt som olika diktaturregimer ägnat sig åt, och det fanns dokumentation som visade att de politiska fångar som erkände allehanda befängda brott under Moskvarättegångarna på 1930-talet hade utsatts för sådan behandling.
När Lisbeth betraktade Peter Teleborians ansikte i TV förvandlades hennes hjärta till en liten isklump. Hon undrade om han fortfarande använde samma vidriga rakvatten. Han hade varit ansvarig för vad som teoretiskt definierades som hennes vård. Hon hade aldrig begripit vad som förväntades av henne mer än att hon på något sätt måste behandlas och komma till insikt om sina gärningar. Lisbeth hade snabbt kommit till insikt om att en ”orolig och ohanterlig patient” var liktydigt med en patient som ifrågasatte Teleborians resonemang och kunskap.
Följaktligen upptäckte Lisbeth Salander att den psykiatriska behandlingsmetod som varit den vanligast förkommande på 1500-talet ännu på tröskeln till 2000-talet praktiserades på S:t Stefans.
Hon hade tillbringat ungefär hälften av sin tid på S:t Stefans fastspänd på britsen i det ”stimulifria” rummet. Det var uppenbarligen något av ett rekord.
Teleborian hade aldrig rört henne sexuellt. Han hade aldrig ens vidrört henne annat än i de mest oskyldiga sammanhang. Vid ett tillfälle hade han förmanande lagt sin hand på hennes axel då hon låg bältad på isoleringen.
Hon undrade om märkena efter hennes tänder fortfarande syntes på leden ovanför hans lillfinger.