Det hela hade utvecklats till en duell där Teleborian suttit med alla kort på hand. Hennes motdrag hade varit att totalt avskärma sig och fullständigt ignorera honom i rummet.
Hon var 12 år då hon transporterades av två kvinnliga poliser till S:t Stefans. Det var några veckor efter att Allt Det Onda hade skett. Hon mindes varje detalj. Först hade hon trott att allt på något sätt skulle ordna sig. Hon hade försökt förklara sin version för poliser, socialarbetare, sjukhuspersonal, sköterskor, läkare, psykologer och till och med en präst som ville att hon skulle be tillsammans med honom. När hon satt i baksätet på polisbilen och de passerade Wenner-Gren Center på väg norrut mot Uppsala visste hon fortfarande inte vart hon var på väg. Ingen hade informerat henne. Men det var då hon började ana att inget skulle ordna sig.
Hon hade försökt förklara för Peter Teleborian.
Resultatet av alla dessa ansträngningar var att hon natten då hon fyllde 13 år låg fastspänd på britsen.
Peter Teleborian var utan jämförelse den vidrigaste och mest obehaglige sadist Lisbeth Salander träffat i hela sitt liv. Han utklassade Bjurman med hästlängder. Bjurman hade varit en brutal slusk som hon hade kunnat hantera. Men Peter Teleborian var skyddad bakom en ridå av papper, utvärderingar, akademiska meriter och psykiatriskt mumbo-jumbo. Inte en enda av hans handlingar kunde någonsin anmälas eller klandras.
Han hade i statligt uppdrag att binda olydiga små flickor i spännbälte.
Och varje gång Lisbeth Salander låg fjättrad på rygg och han tajtade till selen och hon mötte hans blick så kunde hon läsa hans upphetsning. Hon visste. Och han visste att hon visste. Budskapet hade gått fram.
Natten hon fyllde 13 år beslutade hon sig för att aldrig mer växla ett enda ord med Peter Teleborian eller någon annan psykiatriker eller hjärndoktor. Det var hennes födelsedagspresent till sig själv. Hon hade hållit löftet. Och hon visste att det hade gjort Peter Teleborian frustrerad och kanske mer än något annat bidragit till att hon natt efter natt spändes fast i selen. Det var ett pris hon var beredd att betala.
Hon lärde sig allt om självbehärskning. Hon fick inga fler utbrott och kastade inte saker omkring sig de dagar hon var utsläppt från isoleringen.
Men hon talade inte med läkare.
Däremot pratade hon artigt och utan förbehåll med sköterskor, bespisningspersonal och städare. Detta noterades. En vänlig sköterska, vars namn var Carolina och som Lisbeth till en viss gräns hade tytt sig till, hade en dag frågat henne varför hon höll på som hon gjorde. Lisbeth hade tittat frågande på henne.
Varför pratar du inte med läkarna?
Därför att de inte lyssnar på vad jag säger.
Svaret var inte spontant. Det var hennes sätt att ändå kommunicera med läkarna. Hon var medveten om att alla sådana kommentarer inkorporerades i hennes journal och dokumenterade att hennes tystnad var ett helt rationellt beslut.
Det sista året på S:t Stefans hade det blivit allt ovanligare att Lisbeth placerades i isoleringscellen. De gånger det skedde var alltid då hon på ett eller annat sätt irriterat Peter Teleborian, vilket hon för all del tycktes göra så fort han fick syn på henne. Han försökte gång på gång bryta igenom hennes envetna tystnad och tvinga henne att erkänna hans existens.
En period hade Teleborian beslutat att Lisbeth skulle äta en typ av psykofarmaka som gjorde att hon fick svårt att andas och att tänka, vilket i sin tur hade skapat ångest. Från det ögonblicket vägrade hon att ta sin medicin, vilket föranledde ett beslut om att hon skulle tvångsmatas med tre tabletter dagligen.
Hennes motstånd hade varit så kraftigt att personalen hade tvingats hålla fast henne med våld, bända upp hennes mun och sedan tvinga henne att svälja. Vid det första tillfället hade Lisbeth omedelbart stoppat fingrarna i halsen och spytt upp lunchen över närmaste biträde. Detta hade resulterat i att tablettintaget därefter skedde när hon låg fastspänd. Lisbeth hade svarat med att lära sig spy utan att behöva stoppa fingrarna i halsen. Hennes våldsamma vägran och det merarbete detta innebar för personalen hade lett till att försöket hade avbrutits.
Hon hade just fyllt 15 då hon plötsligt flyttades tillbaka till Stockholm och vidare till en fosterfamilj. Flytten kom som en överraskning för henne. På den tiden hade dock Teleborian inte varit chef på S:t Stefans och Lisbeth Salander var övertygad om att det var den enda orsaken till att hon plötsligt hade blivit utskriven. Om Teleborian ensam hade fått bestämma skulle hon fortfarande ha legat fastspänd i britsen på isoleringen.
Nu såg hon honom på TV. Hon undrade om han fortfarande fantiserade om att hon skulle hamna i hans vård igen eller om hon blivit för gammal för att tillfredsställa hans fantasier. Hans angrepp mot tingsrättens beslut att inte institutionalisera henne var effektivt och väckte indignation hos den studioreporter som intervjuade honom men uppenbarligen inte hade en aning om vilka frågor hon skulle ställa. Det fanns ingen som kunde säga emot Peter Teleborian. Den förre överläkaren på S:t Stefans var avliden. Den tingsrättsdomare som presiderat vid Salanders fall, och som nu delvis fick ta på sig rollen som boven i dramat, hade gått i pension. Han vägrade att uttala sig för pressen.
En av de mest förbryllande texterna hittade Lisbeth i nätupplagan för en mellansvensk lokaltidning. Hon läste texten tre gånger innan hon stängde datorn och tände en cigarett. Hon satte sig på Ikea-kudden i fönstersmygen och betraktade uppgivet nattbelysningen utanför.
Den 26-åriga kvinna som jagas för tre mord beskrivs som en inbunden särling med stora svårigheter att anpassa sig till skolan. Trots många försök att dra in henne i gemenskapen stod hon utanför.
– Hon hade uppenbara problem med sin sexuella identitet, minns Johanna som var en av hennes få nära vänner i skolan.
– Det stod tidigt klart att hon var annorlunda och att hon var bisexuell. Vi var oroliga för henne.
Texten fortsatte med att beskriva några episoder som Johanna påminde sig. Lisbeth rynkade ögonbrynen. Själv kunde hon inte påminna sig vare sig episoderna eller att hon haft en nära vän som hette Johanna. Hon kunde faktiskt inte påminna sig att hon någonsin haft en person som kunde beskrivas som nära vän och som försökt dra in henne i gemenskapen då hon gick i skolan.
Texten var otydlig i fråga om när dessa episoder skulle ha utspelats men hon hade i praktiken lämnat skolan då hon var 12 år. Det innebar att hennes oroliga barndomskamrat måste ha upptäckt hennes bisexualitet redan på mellanstadiet.
Trots den närmast ursinniga flodvågen av befängda texter under den gångna veckan var intervjun med Johanna den som drabbade henne mest. Den var så uppenbart fabricerad. Antingen hade reportern råkat ut för en komplett mytoman eller så hade reportern själv diktat ihop en story. Hon lade reporterns namn på minnet och förde upp honom på listan över framtida studieobjekt.
Inte ens de förmildrande samhällskritiska reportagen med rubriker som ”Samhället har brustit” eller ”Hon fick aldrig den hjälp hon behövde” kunde förminska hennes roll som samhällets fiende nummer ett – en massmördare som i ett utbrott av galenskap hade avrättat tre hedervärda medborgare.
Lisbeth läste tolkningarna av sitt liv med viss fascination och noterade en uppenbar lucka i den offentliga kunskapen. Trots en som det verkade obegränsad tillgång till de mest sekretessbelagda och intima detaljerna om hennes liv hade media helt missat Allt Det Onda som skedde strax innan hon skulle fylla 13. Kunskapen om hennes liv sträckte sig från förskolan till 11-årsåldern och återupptogs då hon i 15-årsåldern släpptes från barnpsyk och placerades i en fosterfamilj.
Det tycktes som om någon inom polisutredningen försåg media med information men, av skäl som Lisbeth Salander inte kände till, beslutat att mörka avsnittet om Allt Det Onda. Detta förbryllade henne. Om polisen ville understryka hennes benägenhet för brutalt våld så var den utredningen den i särklass tyngsta belastningen i hennes meritförteckning, långt bortom alla petitesser på skolgården – den direkta orsaken till att hon transporterades till Uppsala och institutionaliserades på S:t Stefans.