På påskdagen började Lisbeth kartlägga polisutredningen. Från uppgifter i massmedia fick hon en bra bild av deltagarna. Hon antecknade att åklagare Richard Ekström var förundersökningsledare och den som vanligen uttalade sig på presskonferenser. Den faktiska utredningen sköttes av kriminalinspektör Jan Bublanski, en något överviktig man i en illasittande kavaj som flankerade Ekström vid några av presskonferenserna.
Efter några dagar hade hon identifierat Sonja Modig som gruppens enda kvinnliga polis och den person som hittat advokat Bjurman. Hon noterade namnen Hans Faste och Curt Svensson, men missade helt Jerker Holmberg som inte förekom i något reportage. Hon skapade en fil i sin dator för varje individ och började fylla dem med information.
Information om hur polisens undersökning framskred fanns naturligtvis i de datorer som de utredande poliserna förfogade över, och vars databas lagrades i polishusets server. Lisbeth Salander visste att det var förenat med exceptionella svårigheter att hacka sig in i polisens intranät, men att det ingalunda var omöjligt. Hon hade gjort det förr.
I samband med ett uppdrag hon gjort åt Dragan Armanskij fyra år tidigare hade hon kartlagt polisnätets struktur och begrundat möjligheterna att kunna ta sig in i kriminalregistret för att göra egna slagningar. Hon hade gruvligen misslyckats med försöken att göra externa intrång – därtill var polisens brandväggar för sofistikerade och minerade med alla möjliga försåt som kunde resultera i obehaglig uppmärksamhet.
Polisens interna nätverk var uppbyggt enligt konstens alla regler med egna kabeldragningar och avskärmat från yttre kopplingar och Internet. Det som behövdes var med andra ord antingen en fysisk polis med behörighet att gå in i nätverket som jobbade på hennes uppdrag, eller det näst bästa – att polisens intranät trodde att hon var en behörig person. I det avseendet hade dessbättre polisens säkerhetsexperter lämnat en gigantisk lucka. Det fanns ett stort antal polisstationer runt om i landet med uppkoppling till nätverket, varav flera var små lokala enheter som var obemannade nattetid och som huvudsakligen saknade inbrottslarm eller bevakning. Närpolisstationen i Långvik utanför Västerås var en sådan station. Den var inhyst på ungefär 130 kvadrat i samma byggnad som det lokala biblioteket och Försäkringskassan och bemannades dagtid av tre poliser.
Lisbeth Salander hade misslyckats med att ta sig in i nätverket för den aktuella research hon bedrev, men hon hade beslutat att det kunde vara värt att lägga ned lite tid och energi på att skaffa sig access inför framtida research. Hon hade begrundat sina möjligheter och därefter sökt sommarjobb som städare på Långviks bibliotek. Vid sidan av blaskandet med moppar och skurhinkar hade det tagit henne cirka tio minuter på stadsbyggnadskontoret att kartlägga lokalerna i detalj. Hon hade nycklar till byggnaden men inte till polisens lokaler. Däremot hade hon upptäckt att hon utan större svårighet kunde klättra in i polisens lokal via ett badrumsfönster på andra våningen som lämnats på glänt nattetid i sommarhettan. Polisstationen bevakades endast av en Securitasvakt som åkte rundor någon gång varje natt. Löjeväckande.
Det hade tagit henne ungefär fem minuter att hitta användarnamn och lösenord under det lokala polisbefälets skrivbordsunderlägg och ungefär en natts experimenterande för att förstå nätverkets struktur och identifiera vilken access han hade och vilken access som var säkerhetsklassad bortom det lokala befälets horisont. Som bonus fick hon även de två lokalanställda polisernas användarnamn och lösenord. En av dessa var 32-åriga polisen Maria Ottosson, i vars dator hon hittade information om att hon både sökt och fått tjänst som utredare vid Stockholmspolisens bedrägerirotel. Lisbeth fick full utdelning på Ottosson som hade lämnat sin Dell PC laptop i en olåst skrivbordslåda. Maria Ottosson var följaktligen en polis med en privat PC som hon använde i jobbet. Lysande. Lisbeth startade datorn och matade in sin cd-skiva med programmet Asphyx 1.0, den allra första versionen av hennes spionprogram. Hon placerade programvaran på två ställen. Både som en aktiv integrerad del av Microsoft Explorer och som backup i Ottossons adressbok. Lisbeth räknade med att även om Ottosson köpte en helt ny dator skulle hon plocka med sig adressboken, och chansen var dessutom stor att hon skulle överföra adressboken till datorn på sin nya arbetsplats på bedrägeriroteln i Stockholm då hon tillträdde tjänsten några veckor senare.
Lisbeth hade även placerat programvaror i polisernas bordsdatorer som gjorde det möjligt för henne att hämta information utifrån, och genom att helt enkelt stjäla deras identiteter kunde hon göra slagningar i kriminalregistret. Däremot var hon tvungen att gå oerhört försiktigt fram så att intrången inte syntes. Polisens säkerhetsavdelning hade till exempel ett automatiskt larm om någon lokal polis gick in utanför arbetstid eller om antalet slagningar ökade alltför dramatiskt. Om hon fiskade efter information från utredningar som den lokala polisen inte rimligen kunde vara inblandad i så utlöstes ett larm.
Under det närmaste året arbetade hon tillsammans med sin hackerkollega Plague för att ta kontrollen över polisdatanätet. Detta visade sig vara förenat med så dramatiska svårigheter att de efter hand lade ned projektet, men under arbetets gång hade de ackumulerat närmare hundra befintliga polisidentiteter som de kunde låna efter behov.
Plague fick ett genombrott då han lyckades hacka hemmadatorn hos chefen för polisens datasäkerhetsavdelning. Denne var en civilanställd ekonom utan djupare egna datakunskaper, men med ett övermått av information i sin laptop. Lisbeth och Plague hade därmed möjlighet att om inte hacka så åtminstone fullständigt förstöra polisdatanätet med illasinnade virus av olika slag – en verksamhet som dock ingen av dem hade minsta intresse av. De var hackers, inte sabotörer. De ville ha tillgång till fungerande nätverk, inte förstöra dem.
Lisbeth Salander kontrollerade sin lista och konstaterade att ingen av de personer som hon hade stulit identiteten för arbetade med utredningen om trippelmorden – det hade varit att hoppas på för mycket. Däremot kunde hon utan större problem gå in och läsa detaljerna i rikslarmet, inklusive uppdaterade efterlysningar om sig själv. Hon upptäckte att hon hade varit synlig och jagad i bland annat Uppsala, Norrköping, Göteborg, Malmö, Hässleholm och Kalmar och att en hemlig datagrafik som gav en bättre uppfattning om hennes utseende hade sänts ut.
En av Lisbeths få fördelar i den mediala uppmärksamheten var att det existerade så få bilder av henne. Förutom en fyra år gammal passbild, som även användes på hennes körkort, och en bild i polisens spaningsregister då hon var 18 år (och då hon var fullständigt oigenkännbar) fanns några enstaka bilder som hämtats från gamla skolalbum och bilder tagna av en lärare på en skolutflykt i Nackareservatet då hon var 12 år. Bilderna från utflykten visade en suddig figur som satt för sig själv en bit från alla andra.
Nackdelen var att bilden från passregistret porträtterade henne med stirrande ögon, munnen i ett smalt streck och huvudet aningen framåtböjt. Den bekräftade bilden av en efterbliven asocial mördare, och media mångfaldigade budskapet. Det enda positiva med bilden var att hon var så olik sig att få människor skulle känna igen henne i verkliga livet.
Hon följde med intresse profileringen av de tre mordoffren. På tisdagen började media trampa vatten och i brist på nya dramatiska avslöjanden i jakten på Lisbeth Salander fokuserades intresset på offren. Dag Svensson, Mia Bergman och Nils Bjurman porträtterades i en lång bakgrundstext i en av kvällstidningarna. Budskapet var att tre hedervärda medborgare hade slaktats av obegripliga skäl.